Jag- en egen person

Ibland undrar jag varför bloggande redan blivit så viktigt för mig. Satt och funderade en liten stund och kom fram till att det nog är för att jag är mammaledig och inte riktigt tillhör något sammanhang där jag längre betyder något. Där jag är viktig och där människor saknar mig när jag inte kommer, eller undrar vad jag gjort i helgen. Det är nog därför som jag bloggar tror jag. För att jag trots att jag inte är fysiskt närvarande i min gamla vänners, arbetskompisars och studiekamraters liv, så har jag ändå en liten liten möjlighet att påverka dem genom det jag skriver, och en liten möjlighet att hålla mig själv och min existens levande så att de inte glömmer bort mig.

Att vara mammaledig är på många sätt jättemysigt, men ibland känns det oerhört ensamt. På något vis var det annorlunda när Moa föddes. Det var en helt ny värld som öppnades upp för mig och plötsligt så kände jag verkligen att jag tillhörde någonting speciellt. Jag blev förälder och det var jättestort i sociala sammanhang. Gick på babysång och satt och fikade med andra mammor med små drägglande knoddar och tyckte att det var jättemysigt. Är inte längre på samma sätt, och behovet av de andra mammorna på babyöppet finns inte längre. Behoven har förändrats och är det något som jag verkligen behöver så är det att få umgås med andra människor som inte pratar utslag, blöjeksem och konsistensen på bäbisbajs!

Efter att man en gång fått barn och lever det småbarnsliv som det innebär på många vis så suddas den egna identiteten ut och plötsligt så är man "bara" någons mamma. -Titta, där är Moas mamma! - Moas och Melvins mamma är fin i håret, Melvins mamma har köpt ny barnvagn! Ibland har jag lust att skrika ut att jag faktiskt heter Karin. För hon finns också, även fast omvärlden gjort hennes konturer lite suddiga. Jag kan sakna det. Saknar att få vara en egen person. I bloggandet så är jag det. Kanske därför som jag känner en viss dragningskraft just hit till min dator. För att jag få chansen att vara mig själv.

Många, många människor bloggar och nog undrar jag ibland om jag är ensam om att läsa det som jag skriver. Undrar om mina ord når ut till den värld som jag skriker till för att få höras och synas. Läser du mina ord och följer du mig i mitt bloggande och vill förgylla min dag genom att låta mig få det? Lämna ett litet meddelande när du läst färdigt detta inlägg.

Björnarna sover och jag tassar runt på tå för att inte väcka dem.