tisdag 10 juni 2014

I lugnet andas jag


Ibland är det så lätt att bli sittande framför datorn. Tid och rum försvinner. Klockan tickar på. Samvetet och förståndet säger till mig att det är dags att sova för länge sedan, men lugnet som just nu sprider sig i nattmörkret får mig att stanna ytterligare en stund. När familjen somnat finns det plötsligt tid för mig att vara jag. Att få skriva, andas, känna. Vara i det som är precis just nu för stunden. Dagarna är så intensiva. Världen pockar på min uppmärksamhet. Livet fylls av just liv. Men nu, precis just nu står min värld stilla och där i lugnet andas jag.

måndag 9 juni 2014

Älskade barn

Natten sänker sin vila över staden. En måne på himlen ser ner på oss från en klar horisont där solen nu gått ner. På övervåningen sover barnen. En del av mig som lever vidare. Växer. Lär sig nya saker. Ler, dansar, hjular på en nyklippt gräsmatta. Ser fram emot ett sommarlov, räds nya utmaningar. Älskar, kryper ihop gråter mot min axel när livet där ute blir för svårt.  Önskar så att jag alltid kommer kunna vara där och skydda. Linda in dem med bomull. Se till att deras hjärtan aldrig kommer att riskera att brista. Lär dem leva, det är min plikt som förälder att lära dem leva. Se livets ljusa, finnas där när livet gör ont. Älskade barn- så länge livet räcker till så finns jag här.

söndag 8 juni 2014

Solsken i barndomsland


Ute blåser sommarvindar. Solens strålar vidrör min sollapande hud. Blir varm i hela kroppen. Blir livet någonsin bättre än så här? Barnen leker med sina kompisar. Springer halvnakna genom trädgårdsslangen iskalla droppar. Tjuter av skräckblandad förtjusning. En glass...en cola på altanen. Solglasögon. Barn som skrattar. Harmoni. Stoppa tiden. Just här vill jag stanna tiden. 





söndag 1 juni 2014

Att våga välja livet när döden blir en flyktväg

Finns det drömmar i alla människors ögon. Jag vill så gärna tro det. Att vi alla står på en plats i vårt liv där vi kan se med tillförlitlighet och hopp på en framtid. Innerst inne vet jag att det kanske inte är så. Det finns barns vars längtan inte längre vågar hoppas. Vuxna som inte ser någon utväg och som i mörker famlar sig fram. Människor som inte tillåts drömma, som föds in i roller de själva aldrig fått bestämma.

Livet är för oss alla en resa och jag är så glad för att jag en gång för länge sedan ändå valde att ge min framtid en chans. Det kan kännas hopplöst, skrämmande, outhärdligt. Som om det inte längre spelar någon roll vad som händer...men det gör det. Jag lovar dig det. De spelar en stor roll för andra människor vad som händer med dig. Val kan kännas som ens egna, men att tro att de inte för all framtid kommer att påverka de som älskar dig, och som kanske på avstånd valt att bara iaktta är nog den störa livslögnen av alla. 

Så stanna. Ge dig själv en chans.En möjlighet till en framtid. En vacker dag så kommer du ändå att få dina änglavingar- fram tills dess är det inte tid för dig att flyga!