söndag 28 december 2008

Pillrena gör mig skengravid


Har snart ätit upp första kartan på mina p-piller som ska förhindra att jag någonsin mer ska få uppleva det som hela min kropp skriker efter. Ytterligare en graviditet. Att vara gravid och få uppleva allt vad det innebär och att få hålla sitt lilla lilla barn i famnen för första gången är ett livslångt gift som borde narkotikaklassas. För visst är det så att jag skulle göra nästan vad som helst för att få uppleva den känslan igen. Som tur är så knackar förnuftet om tid att ta hand om och älska de barn jag redan har upp och får mig att ändå tycka att p-piller kanske inte är helt fel ändå.

Skengravid- ja...pillrena får verkligen min kropp att tro att den är gravid. Ständigt illamående som gjort att jag inte tycker om godis längre och tro mig när jag säger att detta endast hänt när jag varit gravid! Är för övrigt inte sugen på mat alls utan trycker ner en och annan clementin som känns frisk i munnen. Halsbrännan gör att jag funderar på att åter igen börja halsa gaviscon direkt ur flaskan. Kämpar även med en oerhörd trötthet som skulle kunna få mig att en en gång somna på Ikea-( gjorde det när jag väntade Melvin). Jag hoppas verkligen att detta ska släppa för min läkare säger att dessa piller ska vara ett under emot PMS-besvär. Nog längtar jag efter att vara gravid igen men dessa delar är de delar som jag för länge sedan valt att inte minnas.

måndag 22 december 2008

Grattis min lilla Moa tre år!

I dag fyller Moa tre år. Hon är stor nu. Tiden har gått så fort. Minnena spelas upp som videofilmer i mitt huvud. Känns som att jag minns varje sekund från vattnet som gick på mitt jobb, till vankande fram och tillbaka i en sjukhuskorridor. Personalen som julpyntade och kammade bordsduksfransarna till "o helga natt" på cd-spelaren på receptionsdisken. Den lilla lilla kroppen som lades upp på mitt bröst som jag var rädd för att ha sönder när jag taffat försökte att lyfta den. De där små ögonen, en hand i min. Barn förändrar ens syn på livet...på världen. Inget blir någonsin som förut. Det är precis som om de små bär på nyckeln till en helt ny dimension.

Den 23 december 2005 är den mest fantastiska dagen i mitt liv. Tror inte att någonting någonsin kommer att kunna slå den upplevelsen. Första barnet är magisk. Andra barnet fantastiskt. Men magiskt tror jag aldrig att det kan bli på samma vis igen.

I morgon så åker vi till mina svärföräldrar och firar jul. Förra julen pratades det glatt om att det nästa år skulle finnas två nya små liv som skulle komma att älska julklappspapper och skrämt iakta jultomten på avstånd. I jul fattas det ett barn hos oss och det känns tomt. Lämnar en liten tagg i hjärtat som får tårarna att rinna över. Jag önskar så att vi hade fått se dig växa upp.

Jag håller mina barn tätt tätt intill mig och är tacksam för alla nätter de väcker mig och stör min sömn. Varje dag som jag känner att jag inte får någonting alls gjort för att de har feber eller ont i magen. Jag får ha dem hos mig och jag har fått möjligheten att följa deras resa på livets väg. Jag ber en tyst bön om att de alltid ska få finnas här hos mig.


Tänder tre ljus i kväll och skickar alla mina tankar till dessa änglabarns föräldrar som inte får krama om sina små i morgon. Liam, Esther och Troy- er tid var så kort men ni har satt livslånga spår i min själ.

onsdag 17 december 2008

Det var en gång en kropp som hade bröst....

Jaha...amningen är över liksom tillgången till stora fina fasta bröst. Det är väll livets gång antar jag och lika naturligt som att tyngdkraften drar allt neråt.

Jag har aldrig haft stora bröst, men man vänjer sig snabbt vid en hylla som pendlar mellan c och d kupa. Nu är den borta och jag letar förbrilt i min alldeles för stora bh efter mina a-kupor som ska finnas där nere någonstans.

Moa har vaknat fel sida idag. Både med tanke humöret och fel sida av klockan 06. Skriker hysteriskt för att jag gick ifrån henne fyra steg i trappan, och har gjort den senaste kvarten hon vägrar att ner själv.

Behöver nog äta frukost så att mina tankar får en aning mer positiv klang, och kunna möta dagen med öppna armar.

Sista dagen för henne på dagisavdelningen farmorshus- sedan är hon en stor tjej vår lilla Mosing.

måndag 15 december 2008

Kvinnligt eller manligt eller bara ett Karin/Christian syndrom?

Det här med manligt och kvinnligt. Vissa frågar sig om det ens existerar andra genetiska skillnader mellan könen än att kvinnor har "muttor" och män har kukar. Jag hör nog till dem som faktiskt tror att många beteenden faktiskt härstammar från vilket kön vi har. Visst har miljön säkert också betydelse, och vi formas redan från barn in i könsmönster. Men jag hör nog till dem som faktiskt inte tycker att det är särskilt farligt eller särskilt hemskt. När man säger att det är förtryck att flickor väljer att leka med sina rosaklädda dockor snarare än med silverfärgade bilar av dyrt märke, familj hellre än krig, hopprep hellre än fotboll, så kan jag känna att det om något är att förkasta och förtrycka kvinnor. För i och med den debatten så säger man ju ändå att det är bättre att leka med bilar än med dockor, och inderekt att de manliga valen skulle vara av högre status än de mer kvinnliga!

Min fråga är. När blev det fult att vara kvinnlig?

Något som jag märker hela tiden här hemma är saker som jag och Christian kanske inte gör eller hanterar på samma sätt. Om det sedan är ett Karin/ Christian syndrom eller om det är manligt/kvinnligt kan jag omöjligt ha annat än spekulativa åsikter om, även om det nog mer lutar åt det sistnämda.

Telefonen ringer. Efter en stund vaknar de sovande barnen till med efterföljande skrik. Christian tackar gudarna för att telefonen är bärbar och stänger in sig i lämplig skrubb, toalett eller varför inte byta våning för att kunna höra vad personen i andra sidan luren säger medan barnens skrik ekar på avstånd.

Jag ser ut som ett irriterat frågetecken och funderar över vad han pysslar med. Jag tackar visserligen också gudarna eller kanske snarare Elgiganten för vår bärbara telefon, men av en helt annan anledning. Jag kan gå till barnet vart de än befinner sig i vårt hus, ge dem tröstande kramar för att de ska sluta gråta och för att jag ska kunna fortsätta mitt samtal med den yttre världen.

Visst. Inga människor är identiska med oss själva och man måste nog ta att inte alla andra alltid gör de val som man själv skulle ha gjort. Men med handen på hjärtat...visst sjutton skulle världen bli fan så mycket bättre om alla gjorde, tänkte och tyckte precis som jag! ;-)

torsdag 11 december 2008

En natt med snarkmätare

Snön har lagt sig vit och mjuk på vår gård. Fåglarna flyger titt som tätt och äter mat i vårt fågelbord. Ljusen i granar och träd skapar ljus i decembermörkret, och väcker en liten liten gnutta av julstämning i mitt inre. Vet inte om det har med vuxenskapet att göra eller om det bara är jag som varje jul undrar när den magiska känslan i magen försvann, och det som blev kvar blev en dag i almanackan som säger att det är julafton.

Moa var så duktig i går. Efter en hel del mutor och lugnande ord så fick vi koppla på henne snarkmätaren. Var många sladdar som skulle fästas på hennes lilla späda kropp. En runt bröstkorgen, en runt magen, en syremätare på ena fingret och en näsgrimma. De första sladdarna gick bra efter att vi lovat både chips, film och mys när de väl satt på. Näsgrimman som var hennes stora skräck skulle vi sätta på henne när hon somnat...trodde vi.

Efter två timmar av hysterisk gråtande och skräckslagna ögon så somnade hon tätt intill min kropp med näsgrimman på, min lilla tjej. Hon var modig och jag är stolt över henne. Hon är verkligen rädd för allt som har med sjukhus och doktorer att göra, och jag hoppas så för hennes skull att det ska avta med tiden. Nu är det bara att vänta och se om mätaren registrerat några andningsuppehåll eller snarkningar.

onsdag 10 december 2008

Sömnlabb med treåring

Idag ska Moa till snarkdoktorn som vi så pedagogisk säger för att få Moa att förstå varför hon ska till doktorn fast hon inte är sjuk. Doktorer ligger inte högt på Moas "tycka om" lista och jag bävar lite för att gå dit idag.

Moa snarkar en hel del och de håller på att utreda om de eventuellt behöver operera bort halsmandlarna på henne. Vi ska få med oss någon snarkmätare hem och fråga mig inte hur den fungerar för jag har inte en aning. Just nu är jag mest orolig för att jag kommer att ha en halvt hysteriskt livrädd treåring som åter igen vägrar att gapa, och som absolut inte tänker sova med någon konstig utrustning instoppad i näsan i natt.

söndag 7 december 2008

Det här med yttrandefrihet

Sitter här framför datorn och en en gång får jag anledning till att fundera över vad man får och bör skriva om i sin blogg. Grundlagen säger att vi alla har yttrandefrihet, men har vi verkligen det? Visst vi kan slänga ur oss var och hur som helst, men ibland kanske det är att konsekvenserna blir för stora om det man skriver blir allmän egendom. Därför håller man tyst och är förbannad i hemlighet. Kvävs till tystnad med yttrandefrihet nedkörd i halsen!

Ord kan höja människor till skyarna, ge förklaringar, värmande kärleksord i någon öra. Men de kan lika väl skära som knivar i bröstet eller få tårarnas flod att rinna över.

I ett barnprogram som jag såg en gång var det en mamma som skulle förklara för sina barn att just ord kan göra människor illa om man inte tänker på vad man säger. Att det är lätt att bara säga förlåt utan att tänka på att orden kanske redan gjort någon illa. Hon drog parallellen med en tandkrämstub. Har man väl tryckt ut tandkrämen så är det omöjligt att stoppa tillbaka den i tuben igen. Ett förlåt kan göra framtiden lättare att möta. Men ord som redan sårat kan inte tas tillbaka.

torsdag 4 december 2008

Ledsen


Vet inte vad jag ska skriva. Är bara ledsen. Verkligen sett fram emot en helg med bara Christian. Barnen till farmor och vi skulle ha vår årliga barnfria hotellweekend. Christian har nästan 40 graders feber vi får bli hemma. Barnen åker till farmor ändå...de har sett fram emot detta allt för länge för att vi ska kunna ställa in deras resa.

Vi får göra det bästa av det. Men just nu är jag för ledsen för att tänka positivt. Får göra det i morgon helt enkelt.

onsdag 3 december 2008

Moa vann!




Min lilla Moa har vunnit pris i MC Donalds teckningstävling. Hon är duktig min lilla tjej. Grattis! Grattis!





Att ta farväl av sin graviditet

Att ta farväl av sin graviditet. Undrar om det är fler än jag som känner att det på mer än ett sätt är lite jobbigt. Melvin är ett halvår nu, men det är först nu som jag börjat att rensa bland mina mammakläder i garderoben. Många av dem har jag inte använt sedan Melvin föddes, men ändå har jag inte riktigt klarat av att skilja mig från dem. Sitter nu här och ska lägga ut på tradera. Men ni ska veta att det inte är utan en gnutta av ångest.

Att bli gravid är verkligen det största som hänt i mitt liv och det som jag absolut är mest tacksam för. Den känslan som ett litet liv föder inuti en blivande mammas kropp är magisk. Så är det bara. Tror inte att det finns något som kan slå lyckan i att bära och föda fram ett efterlängtat barn.

Vi ska inte ha fler barn kanske är därför som avskedet blir så svårt. Blir snart en mängden igen, för visst känner man sig speciell när man är gravid eller bär runt på ett litet, litet spädbarn? Människor tar hänsyn. Stannar med bilen när man går över gatan. Vart man än går så möts man har förstående blickar och leenden. Åtminstone så har det varit så för mig.

Nu är jag snart en av alla andra. En vanlig Svensson men skrikande barn på konsum som vill ha godis i kassakön. Vem ger mig ett leende, eller en förstående blick då?

Tagit fram mina p-piller vid flera tillfällen idag utan att ha klarat av att ta första pillret. Det blir så konkret då. Då är det slut på amningen inte bara för denna gång utan för all framtid. Min bröst värker då de skriker efter Melvin, och risken för att jag ska få ett amningåterfall under kvällen är rätt så överhängande.



tisdag 2 december 2008

Vart går gränsen?


Funderar ganska mycket över vad man kan, ska och bör skriva om i sin blogg. Eller rättare sagt vad man inte ska skriva eller ge ut om sig själv och sitt liv. Vad vill människor läsa om? Vad vill jag att ni ska veta om mig? Vart går gränsen mellan att vara personlig och att vara allt för utelämnade?

Antar att det är upp till var och än att bestämma. Svårt att hitta en vättig balans. Inte bestämt mig för vart mina gränser går.

Moa är fortfarande sjuk. Hon är inne på tredje dagen med feber. Hon hade 40 grader i går, så jag har inte behövt frysa när hon legat bredvid mig i sängen under natten.

Trött på att barnen är sjuka. Känns som att de har varit det konstant den senaste månaden. Tar liksom aldrig slut någon gång. Lagom till den ena blir frisk blir den andre sjuk och så börjar det om hela tiden. Känner mig instängd. Blir så bunden vid hemmet, och trots att regnet öser ner utanför fönstret så längtar jag desperat ut.

Hade sällskap med en annan intern på min gårdsvandring igår kväll. Melvin sov och moa och Hanna var inne och såg på film. Uppskattade verkligen att Christian kunde följa med ut. Minns knappt när vi gick och höll varandra i hand sist.

Bestämt mig för att sluta amma nu. Är oerhört delade känslor men jag känner att jag iin riktigt har något val egentligen. Hormonerna hoppar tandemhopp med mitt humör och jag har insett att jag är tvungen att börja med mina p-piller för att få dem på en vättig nivå där jag får må bra, och kan vara den lugna och harmoniska människa som jag egentligen är.

Känner mig bara så elak. Hur får jag Melvin att förstå varför han inte får ligga mot mina bröst och mysa längre. Antar att det är en vuxen kvinnas tankar som jag lägger hos honom. Men är ändå rädd för att han ska känna sig avvisad.

Visst. Han kan ju hur som helst inte amma i evigheter. Men jag hade gärna fortsatt om mitt humör hade tillåtet det. Nu får det bli som det blir och jag får vara stolt och glad över att amningen fungerat så oerhört bra under hans första halvår i livet!