torsdag 4 september 2014

Facebook bygger broar till det förflutna


Kväll i mörker, höstluft blandas med värmen som fortfarande kämpar för att få leva. Barn som sover på våningen ovanför, ljus som brinner på ett soffbord där en halväten ostmacka lämnats krav som en fornlämning till framtiden.

Sociala medier. Facebook. En del människor uttalar orden som om det vore en svordom. Något som tar tid, som omöjliggör och ersätter ett socialt nätverk och ett liv på riktig. Jag håller inte med. För mig är Facebook en bro till det liv som passerat. Människor som funnits som suddiga gestalter i perferin men också vänner som en gång delat allt. Skolavslutningar, rollekar där röksvampar skapade liv i spisen i en liten lekstuga i ett hörn med krusbärsbuskar. Sommarbad. Övernattningar. Långa promenader till konsum för lördagsgodisinköp. Spännande dagar i en gammal farmors sommarstuga vid en sjö med båt och egna åror.

Ibland känns det så länge sedan. Det lilla barnet finns ibland dock kvar här inuti mig och det går ut på bron och möter er som en gång fanns där. I likes, uppdateringar, delad glädje över barn som föds men också i sorg som i ord och bild ges uttryck för. Vi har ett hemligt språk. Vi som en gång var barn tillsammans delar upplevelser och minnen som ingen annan har tillgång till. Jag tror vi har osynliga band mellan oss som sammanlänkar, som bildar ett vi trots att det för länge sedan blivit ett dom.

Trots att vi kanske aldrig ses, aldrig aktiv pratar med varandra. Så fortsätter våra liv i paralella banor och det är med glädje som jag följer er på avstånd.