fredag 27 september 2013

Oändlig tacksamhet


Att vara ung. Ibland är det samma sak som att vara liten. Så var det i alla fall för mig. Även om utsidan kanske vittnande om vuxenhet så var insidan så skör och längtade mer än någon annan efter kärlek och värme. En trygg omfamning och tröstande ord om att allt en dag skulle komma att vara annorlunda. När kramarna väl kom så spelade inte orden någon egentlig roll för jag trodde ändå inte på att de gällde mig.

Att synas men ändå vara osynlig. Kanske har vi alla någon gång känt just så. Ibland tror jag dock att osynligheten beror på att vi själva stänger in det som är vi ett skal och bara visar en yta som vi vill att människor ska beskåda. En yta som försvar, men som egentligen bara skadar oss mer, då ingen kan hjälpa någon som inte till synes håller på att drunkna.


Att vara ung och finna en plats och en mening. En trygg hamn att återvända till tror jag är viktigt. För mig var det livsviktigt. Inte visste jag när jag den där höstdagen klev innanför kyrkans väggar för första gången,  med en vit bok i handen som krävde påskrift om att jag varit där, inför stundande konfirmation när sommaren kom att det skulle förändra mitt liv för alltid. Men det gjorde det. Om det var Gud eller människorna i dennes tjänst spelar för mig ingen roll. Där blev jag viktig, bekräftad för den jag var.

Att vara på glid. En del av ni som följer mig här vet hur min resa en gång var. Ni kan läsa mellan mina rader och se ett djup som ni andra inte har tillträde till. Ni som delade mina ungdomsår, ni delar också en stor del av min historia. Ni är viktiga för mig. Så mycket viktigare än ni nog själva kan förstå.

När skolan blev ett fängelse som jag flydde från möttes jag av värme hos er. Inte hårda ord, förmanande… ja ibland, men aldrig dömande. Ni bara var där. Blev glada när jag kom, även fast jag egentligen borde varit någon annan stans. Möttes av leenden… leenden som för mig aldrig har slutat att skina.

Wojje, Lena, Niclas, Roland, älskade älskade Carina, mina ord räcker inte till för att beskriva hur mycket ni betydde och fortfarande betyder för mig.

Hasse… älskade Hans…finns inga ord, bara oändlig tacksamhet.

l

Ni gjorde skillnad. Idag gör jag skillnaden. Ert arv lever vidare.

När drömmar slår in

När drömmar slår in. Blir till verklighet. En del av mig. En del av mitt liv. Då ler jag, i tacksamhet och kanske också lite av förvåning. Tänk att livet kunde bli mer än mina drömmar någonsin ens vågade fantisera om.

Att älska och bli älskad. Att sitta vid frukostbordet med smulor som dekoration så långt ögat kan se. Kläder som blivit till ett berg i hallen och små skor som senare under dagen kommer springa i lek över dagisets gräsmatta, vittnar om ett liv som jag är så innerligt tacksam över.

Jag älskar, är värd att älskas. Vaknar upp till ett liv som är mer än jag någonsin kunnat drömma om...och jag är värd det. Jag är värd varje sekund av delad lycka.

torsdag 26 september 2013

En dags slut

Dagen börjar gå mot sitt slut. Kroppen faller trött ner i soffan och ännnu en dag i ett liv som är mitt har passerat. Barnens små kroppar som under natten kommer att komma smygande i mörkret och lägga sig tätt tätt intill mig, sover nu stilla på övervåningen.

Lugnet har nu lagt sig i vårt hem.
Jag är nöjd och välkomnar en morgondag.

onsdag 25 september 2013

I hennes ögon lyser kampen

Väcks upp till en ny dag i hösten spår. Solen gnistrar mot hustaken. Kan ana den vita frosten på vårt förådstak när jag ser ut ifrån mitt köksfönster. Idag är en vanlig dag. För mig men inte för alla. Sorg bor i människors hus och i människor hjärtan och för dem kommer den här dagen aldrig mer att bli just bara en vanlig dag.

På en restaurang i vår stad, vid ett litet bord i ett hörn satt hon. Ömsom stirrandes i väggen, ömsom försigt kämpandes med efterrätten på sin tallrik. Den späda kroppen  men framförallt sorgen och kampen i hennes ögon samtidigt som hon kämpandes svalde varje tugga med omsorg skapade en  osynlig bro över till mitt bord.  I ett liv för länge sedan var det jag, och jag hoppas så innerligt att hennes kamp vid det där restaurangbordet var en kamp och ett steg på väg till livet igen. För det är möjligt. Jag önskar att hon en dag kommer att kunna skratta, se sina barn leka, grilla korv i skogen, shoppa kläder av nöjje och njuta av ett restaurangbesök.Tillåtas känna smekningarna från en annan människas händer på sin kropp och innerligt kunna känna att hon är vacker och värd att älskas.

För det går...det är möjligt...mina vänner jag vet att det går...




Christina Aguilera- Beutiful





tisdag 24 september 2013

När träden byter kläder

Ute har träden börjat klä om. Gula löv spelar när vinden blåser genom dess grenverk. På marken vissnar de sista blommorna ner och luften jag andas en tisdagsmorgon är inte kall, men frisk. En ny tid närmar sig och jag är tacksam. Tacksam för att jag får finnas, vara frisk och en del av allt det fantastiska som livet innebär. Inte varje morgon som jag hoppar ur sängen med ett leende på läpparna. Ibland bjuder livet på uppförsbackar, ord som sårar och problem som känns oövervinnerliga, drömmar som slås sönder och sorg över de människor som inte fick finnas. Men när kvällen kommer och solen lägger sig för vila, när andras verklighet gör ont ända in i min själ, då tackar jag för mitt liv och är innerligt tacksam över att det är just precis som det är.


söndag 22 september 2013

Sommarvindar har vidrört mitt hår

Sommarvindar har blåst förbi, blommor på marken har fått själen att lysa i kapp med solen på himlen. Det har verkligen varit en fin sommar i år. Barnen har kunnat bada nästan varje kväll i en sjö inte allt för långt bort. Moa har lärt sig att dyka och Melvin hoppar nu stolt från bryggans kant.

Kanske märkte du att bloggen tystnade igen. Var egentligen inte något medvetet val. Det bara blev så. Att jag tog tillbaka makten över min blogg, lät orden flyga ut i rymden och beröra människor igen var så läkande. Kanske var det viktigare än själva bloggandet i sig. Att tvingas till tystnad av människor som vill göra än illa har påverkat mig väldigt mycket som människa. Men det är slut med det nu. Nu handlar det om mina val...min lust att skriva eller inte. Det är viktigt för mig. Jag kommer inte heller att lösenordsskydda min blogg. De har låst in min rätt att vara fri under så många år. Jag andas nu och orden lär aldrig tystna mer...

Kramar Karin