onsdag 24 januari 2018

Ett nystartat krig

Kanske att penicillinen har börjat bita. Tröttheten och mattheten tillsammans med en eländig hosta förgyller inte min vardag just nu. Milo har varit lite gladare idag. Små skratt. Små bus mellan sömndruckna ögon och ett evigt släpande på ett gäng nappar och en snuttefilt. Skönt att se att det går åt rätt håll. Ikväll har han påbörjat en ny penicillinkur då den förra inte biter mot mykoplasma. Att tvångshålla hans lilla panikslagna kropp och spruta ner medicinen i munnen, och få honom att svälja är en evig kamp. Jag vet tyvärr inte vem som egentligen vinner då känsla är att han trots vårt tappra försök lyckas spotta ut hälften. Väntar fortfarande på fler provsvar då alla inte han bli färdiga idag. Får se om de lyckas lokalisera fler objudna gäster som tagit över vårt hem. Melvin, Milo och jag får nu samma medicin och tanken är att vi ska vinna!



Att ta farväl


Även små liv når till slut sin ende. 
Vad som hände får vi aldrig veta. 
En tom bur gapar i ensamhet. 
Ett litet hjärta har slutat slå. 
Vi vandrar vidare.

Lugn

Ligger ett lugn över honom som jag inte sett sedan han blev sjuk. Ett lugn över liten innebär ett lugn över mig. 


tisdag 23 januari 2018

När ska vändningen komma?

Han ligger brevid mig flämtandes. Sträcker ibland ut sin arm för att försäkra kroppskontakt. Liten man är inte pigg. Vi väntar provsvar från Göteborg. Ibland tänker jag att vi kanske borde åka in igen. Men så kommer ett litet leende och tanken att nu kanske det vänder infinner sig.

Det är svårt när han inte har ett tydligt språk. När vi inte kan få ett svar på hur han mår. Tyder, gissar, försöker läsa av. Rädslan för feltolkning är stark. Tänk om vi missar något?

En annars överaktiv liten klätterpojke håller sig nära varje vaken sekund. Bilarna står parkerade där de ställdes innan sjukdom flyttade in. Det enda som just nu kan stjäla hans uppmärksamhet är Daniel Tiger och Den lilla rosa grisen på svt. Vi avvaktar och kämpar på med utspottade penicillin doser och hoppas på att sjukhuset snart hör av sig med en lösning och en begripbar förklaring.

måndag 22 januari 2018

10 år och orden saknas fortfarande

10 år idag. Tio år. Liten älskad Esther kom men fick inte stanna kvar. Jag minns hur jag grät hejdlöst hela dagen läkarna kämpade med hennes lilla kropp. Hur jag krampaktigt  höll handen på min egen växande mage. Att ha sin egen lycka intakt samtidigt som någon annans värld fullständigt föll i bitar var svårt. En liten kusin fattas våra barn. Så kommer det alltid att vara. En till födelsedag i himlen. Fortfarande lika fel. Finns ingen mening, ändå hände det.

Ser på min egen blivande tioåring och undrar vem du hade varit. Hur ditt skratt hade smittat, om du trotsat dina föräldrars fotbollsintresse och börjat med balett. Jag är ledsen att ditt besök var så kort. Ledsen för att vi aldrig fick bli en del av ditt liv. Evigt tacksam dina föräldrar för att jag fick vara en av få som fick hålla din lilla fot i min hand.
Även om dygnen och timmarna var få, han du påverka hela vår värld!

Välkomnad

söndag 21 januari 2018

I skuggan av ett liv

Ord är makt. Makt att påverka, makt att beröra andra människors hjärtan. Har så många gånger under mitt liv känt mig så liten och betydelselös. Vad var meningen med mig? Spelade det ens någon roll om jag fanns? Höga lyriska höjder och dalar djupare än helvetes mörker. Där mitt i en ung vilsen tjej som försökte överleva. Det är många år sedan nu. Halva mitt liv har passerat sedan dess. Jag är tacksam för att jag var just i det sammanhanget jag var. Gud har räddat livet på mig. Än idag vet jag inte om jag varken tror eller tänker att "han" finns. Men ibland så hoppas jag. Något som är säkert är dock att jag alltid trott på er fina älskvärda människor som i hans tjänst såg mig och lärde mig leva. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er på riktigt. I skuggan av mitt liv finns ni kvar. Även om det gått 20 år sedan vi sågs, är ni min själsfamilj, alltid. 

Ni är många som läser det jag skriver. Ibland lämnar någon av er ett litet fotavtryck och talar om att ni läser och att jag berör er. Det är stort. Jag uppskattar det.

Idag vet jag att jag är viktig. För min familj hela universum. Det finns ingen mening med allt som händer, det kommer jag aldrig att skriva under på. Men det finns en fortsättning som kan bli fantastisk.




Jag välkomnar den

 Den stora tröttheten sätter in. Vet att det ska vara så. I lugnets vrå slappnar kroppen av. Här är  jag nu, sittandes vi min dator och låter hjärnan och hjärtat andas. För det är så jag gör när livet inte alltid är lätt. Så jag alltid gjort. Att skriva. Bara låta fingrarna vandra över tangenterna. De rör sig som i en dans. Ibland till synes av sig själva, utan att det skulle vara jag som styr dem. De är min överlevnadsstrategi många gånger. Hjälper mig sortera, greppa, bearbeta och ta in. 

När kaos händer. När tumult och kriser kommer nära. Då blir jag lugnare än vattnet i en stilla sommarsjö. Det är min kropps sätt att reagera. Blivit tydligt genom åren att jag fungerar så. Är tacksam för det. Jag vet att jag fungerar då. Kanske därför en del av mina jobb varit och fortfarande är att skapa trygghet i krissituationer. Att verka i kriser ligger mig varmt om hjärtat. Självklart önskar jag att vi alla  ska slippa uppleva livets absoluta mörker. Men att få finnas där bredvid någon när livet gått sönder har jag alltid sätt som en oerhörd gåva. Då handlar det inte om att laga och fixa och ställa tillrätta, för i de stunderna så finns den makten långt ifrån oss själva, utan om att innerligt finnas, nära.

Kanske kommer reaktionen nu sakta smygande. Jag välkomnar den.

Vid min sida

Att ha dig här, nära intill. Att höra dina små snarkningar och känna den varma luften av dina andetag mot min kropp fyller mitt mammahjärta med ömhet och tacksamhet. Så lätt att ta förgivet, samtidigt som det i tanken aldrig någonsin kommer finnas plats för ett alternativ.

Vi har kommit hem ifrån sjukhuset. Känns skönt men med oro omkring sig. Det var tryggt att vara där. Någon att bolla med när oron tog över. Proverna visade att det inte är varken influensa eller RS- virus vi brottas med. Väntar in ytterligare provsvar. Kanske får vi veta. Kanske inte. 
Milo är långt ifrån frisk men vi är hemma och vi får vara tillsammans.

Du får aldrig mer gå

Att se sitt barn försvinna. Inte få röra. Inte kunna trösta. Hur han i panik slänger sig iväg. Försöker fly in bakom möbler. Medvetet gång på gång slå sitt lilla huvud mot sjukhusets kalla hårda golv och väggar. Det desperata skriken timme ut och timme in. Att krälandes på golvet försöka paraera för att minimera att han skulle skada sig. Att mitt i detta försöka hantera sin egen panik. Att älska det dyraste på jorden gör oss människor till de sårbaraste väsen. Nära faran anfaller dem och vår maktlöshet upplevs som total blir omvärldens trygga hand det som håller stabiliteten. Tacksam och åter tacksam för att jag fått födas just här. Tack för all omtanke ni visat och visar oss. Det är skönt att inte vara ensam när livets stormar drar fram. 

Efter lunch får vi åka hem. Solen blänker mot den vitaste snö. Ser ut genom fönstret. Samma utsikt som dagen då vi första gången fick ta med dig hem. En värld där utanför. Vår värld!
Älskade lilla Milo. Du är min värld. Idag känns du igen. Du är tillbaka och får aldrig mer gå.

lördag 20 januari 2018

Andas långsamt ut

Finns ingen förklarlig orsak till varför vår lille kille mådde som han mådde i går och i natt. Datortomografin av huvudet påvisar enbart öroninflammation och ryggmärgsproverna var fina. Vi andas ut nu och låter alla katastroftankar få fly ut genom det halvöppna fönstret på 7 våningen. Avvaktar. Vilar. Älskade lilla unge. Skräms aldrig mer sådär!

Undrar vad han drömmer om

Liten och hjälplös i andra människors händer. Omsorg och lugn sprids genom van personals hand. Det är tyst i korridoren på röntgen. En annan stackare sitter still även han i väntans tider en bit bort i den långa korridoren. Magen kurrar men kroppen är inte hungrig. Snarare ett ihållande illamående som gnager sig fast. På andra sidan en stängd dörr hörs röster av läkare och annan personal. De skrattar ibland. Tänker att det är ett lugnande tecken. Milo är sövd. Den lugnande medicinen han fick vid nattens försök hjälpte honom inte till ro. Nu sover han liten. Undrar vad han drömmer om?

Väntan

Att se utan att känna igen

Att stå brevid och se på. Att se men utan att känna igen skapar sådan oro. Älskade lilla liten, de jobbar för att hjälpa dig. Under tiden måste jag försöka stå ut med känslan att jag inte kan göra allt bra igen.

Utanför fönstret faller det perfektaste snöskådespel man kan tänka sig. Bjuder in till lek för barnen utanför. Vi får leka en annan dag tänker jag och drar bort en feberfuktig lock från hans panna. Vi får leka en annan dag...

söndag 7 januari 2018

Tillbaka till framtiden

Ett liv som en gång var kommer aldrig tillbaka. Gårdagen var då, nuet i denna sekund, morgondagen en stundande tid. Stannar upp och tänker om det är bra eller dåligt. Att "Tillbaka till framtiden" blev en film succe är kanske inte konstigt. Att kunna se in i framtiden. Vet inte om jag skulle vilja kunna det. När jag var vilsen tonåring så drömde jag om det. Tänkte besöka en spådam för att få svaret om det var värt att fortsätta leva. Ibland undrar jag om hon hade haft svaret som blev mitt liv. För jag hade aldrig där och då ens i min vildaste fantasi kunnat ana hur fantastiskt livet i det stora verkligen kan vara. Men film är film. Vi lever här och nu. Färdas i tanke och känsla.

Värna om de vackra minnen vi bär och bearbeta det som vi önskar hade blivit annorlunda. Att minnas är fint. Det lär oss glädjas åt det vackra, att våga känna det som gjorde ont, men i lagom dos. Minnena gör våra liv till en unik berättelse. 

Hur mår du egentligen?

Ibland bara kommer orden. Som att öppna en kran med vatten. Där finns alltid valet att låta vattnet rinna fritt eller att stänga av. Tror många av oss är bra på att stänga av. Båda våra egna och andras kranar. Vi ställer frågan hur människor mår när våra blickar möts i flyckt. Öppnar många gånger kranen men har ingen beredskap för att lyssna på svaret. Hur mår du är snarare än artighetsfras än en fråga. Min man brukar ibland bli arg på mig när jag pratat med någon i vår närhet och inte frågat dem hur de mår. Han får alltid samma svar. Ställer jag frågan så vill jag verkligen veta, finns inte orken just då att ta emot den andra människans berättelse oavsett vad den innehåller, kommer jag inte att vara den som öppnar kranen. Våga lyssna och våga vara kvar i svaret. Fråga för att du verkligen vill veta. Att hälsa och vara artig  kan vi göra på många olika sätt. Spar på orden som är så viktiga. En dag kanske de är livsavgörande. Hur mår du egentligen?

Svartvita nyanser

Vilande barn i en hektisk tid får mig att uppskatta lugnet runtomkring mig som just nu omsveper vårt hem. Nyduschade kalufser i olika längd nedstoppade under lakan som doftar av sköljmedel. Den lilla sover, drar tunga andetag nära en kokhet pappakropp som troligen är den nya bäraren av influensaviruset. De stora barnen ser på film på paddor och mobiler. Lämnar ett lugn åt mig som min kropp suger upp som en torr svamp. Att livet ibland saknar färg. Vad betyder det har någon undrat? Förmodligen inte samma sak för alla. För mig handlar det om att jag ibland skulle önska mer nyanser än svart och vitt. Jag vet att svartvita bilder även de innehåller mängder av kontraster och nyanser för ett tränat öga. Kanske till och med lika många som de i färg. Så kanske är det inte så farligt att livet ibland känns färglöst. Det handlar kanske bara om att se på livet från ett annat perspektiv.

Drömmen om att vara du

Kanske är det bara jag, men jag tror  att vi alla befinner oss där i tanken ibland. Undrar hur det skulle vara att vara du? När backarna känns långa, och livet saknar färg och gnistrande stjärnglans blir tanken starkare. Om jag vore den, eller den eller den personen...kanske skulle allt varit så mycket bättre och lättare då. Det är enkelt att stirra sig blind på grannens förtjusande gröna gräsmatta om sommaren när man själv trampar runt bland tistlar, mossa och maskrosor i överflöd. Lätt att romantisera det som inte är. Svårt att se det vackra som är nära. Andas...livet går upp och ner. Även om du inte kan se det själv står någon annan och stirrar över din välklippta häck och beundrar ditt ogräs och drömmer om att vara du. 

måndag 1 januari 2018

Leva som man lär

Att leva som man lär är vi nog alla föräldrar fantastiskt bra på. I alla fall när stora runda ögon stirrar iakttagande bakom hörnet. Har nog aldrig smygätit godis så mycket som sedan jag fick barn. "- I den här familjen äter vi bara godis på lördagar" säger jag så trovärdigt jag kan. Dock har mina små varit alldeles för kloka och haft både ögon i nacken och luktsinne som en spårande hund. Att ljuga för mina barn är så meningslöst, för de är bättre på att läsa av mig än Dr Phils lögndetektor. Så med åren har jag omarbetat den frasen till att fördelen med att vara vuxen är att man får bestämma själv när man äter godis. Det gör smusslandet lite mer hanterbart de dagar när jag blir påkommen med fingrarna i kakburken. Det är inte alltid lätt att leva som man lär, men jag gör mitt bästa!

Dagen då vi börjar om

Ett nytt år, en ny vecka, en ny dag. Visst är vi fantastiska på att börja om med våra liv vid dessa övergångar? Åtminstone är jag det. Jag börjar om nästan varje dag. Tänker att i morgon då ska jag göra ditten och sluta med datten. Ibland undrar jag om det hör till mänskligheten att vi fungerar så. Finns med sedan barnsben. Var så tydligt var gång jag fick ett nytt mattehäfte eller skrivbok, eller ny dagbok. Så noggranna siffror och bokstäver i den finaste handstil prydde de första sidorna. Sedan blev det till och från kaos igen. När det ändå var slarviga linjer som drogs utan linjan så spelade det inte längre någon roll. Var inte värt att anstränga sig längre för en del var ändå ful och boken förstörd. Att vänta ut det dåliga för en ny chans. En ny möjlighet att göra rätt. En ny bok. En ny dag, en måndag, ett nytt år.

Tänk vilka möjligheter som detta nyåret har i sitt sköte. Den uppfyller alla tre. Ny dag, måndag och nytt år. Kan det bli bättre? Vi kommer alla att lyckas fylla vår nya fina skrivbok med vackra bokstäver och raka linjer. Pånyttfödda möter vi det nya året!