Den som kom på att standardmåtten på en dubbelsäng skulle vara 180cm har nog aldrig haft två barn i sängen. Åtminstone så känns det så när jag ligger längst ut på kanten och försöker parera sparkar och armvift, samtidigt som jag är rädd för att ramla ur sängen. En snorig näsa som gör snarkningarna i mitt öra än mer irriterande och på andra sidan kinesiska muren sover den man jag inte ens kommer åt att smeka till sömns. Jag saknar att somna i hans famn. Att få känna värmen från hans kropp och hans andetag i min nacke när nattens vila sänker sig över vårt lilla hem.
Halva kvällarna går åt till att få moa att somna ,då vi är tvungna att ligga hos henne tills hon somnar. Slutar för det mesta med att även jag och Christian somnar till och sedan var den kvällen till enda och vår tid till att umgås med varandra borta.
Vet att det är vi själva som satt oss i denna situationen, men nu så har kampen om vår säng börjat och nu tänker jag inte ge mig! Tog mig i kragen och lyssnade till nannyakutens råd om hur man gör för att lyckas. Lade henne i sängen, sade godnatt och förklarade att om hon kom upp så kommer jag bara att ta henne i handen och gå tillbaka till sängen men utan att prata med henne. 45 minuter tog det och hon springer snabbt vår lille tjej. Hann knappt inte ut genom hennes dörr förrän hon kom springande. Men jag var lugn och nu ligger hon där under sitt fina påslakan med gula blommor på och jag ler åt denna seger så det känns som ett steg i rätt riktning!
Moa har somnat i sin egen säng och jag är världens lyckligaste mamma just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar