måndag 20 mars 2017

Du berikar min värld


När andningen blir tung och de små snarkningarna träder fram, når värmen ifrån din avslappnade kropp rakt in i mitt hjärta. Små skratt och ögon som möts sekunderna innan sömnen infaller skapar band starkare än livet. Just nu är vi ditt allt. Din tröst. Din trygga hamn att återvända till. Du sprider sådan glädje även i stunder när livet går tungt. Dina nyfikna ögon bakom ett soffbord blir lätt till en tittutlek som engagerar.

Snart lilla vän har vi fått ha dig ett helt år. Svårt att föreställa mig hur livet hade sett ut om allt var annorlunda. Att galna beslut i omvärldens ögon kan berika hela vår värld.

Milo- Du är lycka och jag älskar Dig!

Och så kom livet i mellan

Ibland är livet så intensivt. Det är svårt att hinna med allt som måste göras. Därför blir det som borde göras och det jag vill göra något som får vänta. Kloka människor säger att allting har sin tid. Kanske är det så, eller är det bara något vi säger för att försöka trösta eller förstå det som vi inte vill förstå?

Ibland tystnar bloggen. Inte för att lusten att skriva försvinner, utanför att en del saker i livet inte ska delas på en blogg. När mina ord tystnar...kanske är det då som ni ska ge mig en extra kram eller sända några varma ord. För det är då, jag förmodligen kommer att behöva dem som mest.

På ett sätt var det lättare att skriva om livet när barnen var små. Nu är de individer med integritet som är helig. Mycket i livet handlar om dem. Orden får då formuleras på andra ställen.

Att vara hemma med barnen är fantastiskt och hade jag inte ett inneboende förstånd kanske jag skulle följa Melvins råd om att skaffa ett barn om året. För det är här livets värde bor. Jag har en karriär. En plats som slår alla arbeten i världen. Att vara mamma.

Våren kommer nu. Knackar på dörren. Spanar in mot skogen på morgonpromenaden efter de snövita blommorna som varje år sprider kärlek inuti mig. Förr om åren spred de sorg. Saknad. Nu för tiden längtar jag efter dem. De visar sommaren vägen till liv.






onsdag 11 januari 2017

Jag ser mig i spegeln


Jag ser mig i spegeln.

Ser någon som tittar tillbaka.
En mogen blick med djup och tacksamhet möter min.
Fina linjer som årsringar vittnar om år som varit.
Jag är här.
Nu.
Jag älskar, upplever, lever.
Ser mina barn växa. Ta nya steg i livet.
Lycklig över att bara få vara.
Vill kunna sudda bort sjukdomar.
Ge liv till de som har alldeles för mycket kvar att leva för.
Allting har en början och ett slut.
Inget är oss givet.
Lever.
Är frisk.
Ser mig i spegeln.
Ikväll förbannar jag inte överflödiga volanger runt midjan.
Min kropp är frisk.
Inte perfekt men det spelar ingen roll.
Den är frisk!




torsdag 20 oktober 2016

lördag 1 oktober 2016

Sov gott!

Och i himlen dansar stjärnorna

Kväll. Vackra höstdag har nu blivit kväll, snart vaggar natten vår del av världen till söms. Tankarna kommer till mig. Orden dansar till skuggorna från lampljusets dova sken. Ikväll är själen lugn. Känner sig trygg, väl till mods. Stark nog att möta morgondagen. Älskar och åter älskar. Omfamnar det vackra, det glädjefyllda. Hålla det nära. Det svåra ska jag hålla än mer närma mitt hjärta. Kanske kärlekens kraft är nyckeln till frid? Ibland vill jag springa. Gå utan att stanna. Ta en genväg eller lifta till närmsta hållplats. Men då lever jag inte. Tar inte tillvara. Ibland är skorna tyngre och uppförsbackarna brantare. Ibland, bara ibland vill jag drömma mig bort. Dansa med himlens alla stjärnor och lotsas att det är livet. Bara få vara. Med lugn i själ och hjärta.  Få vara en vacker fjäril. Med kärleksfull blick iaktagande min närhet. Tiden går snabbt. Livet går snabbt. Hjälp mig hänga med. Förstå det som är viktigt. Vi gör alla så gott vi kan. Jag gör så gott jag kan. Ibland känns vägen ensam. Medvandrare efterlyses. 

tisdag 27 september 2016

Ett första litet ord



Ett ord av kärlek.

Pappa.

lördag 24 september 2016

I omsorgsfull famn

I en trygg famn utforskar Milo världen.
Möter med stora nyfikna ögon en gammal mans.
Fina gammelfarfar Einar.
Nu och för alltid en del av Milos historia.

.

Som löv som faller

Liv som rullar på.
Åker backe upp, backe ner.
Livet är föränderligt.
Ibland svårt.
Men vi kämpar
och vi älskar.
Som löv som faller.
En början på ett slut.
Ibland måste människor falla
för att få kraft att
knoppas i solsken igen.
Håller om dem jag älskar.
Tillsammans når vi oanade höjder.

tisdag 13 september 2016

Utan min närhet

Ikväll somnade Milo utan min närhet. Gröten hade gjort sitt och jag blev överflödig. Somnade stilla i sin pappas armar. Brösten värker och rinner över. Hjärtat en aning chockat även fast det är självklart att gröt gör ett barn mätt. Jag var bara inte beredd på att i denna kväll inte längre vara viktigast i världen. Konstig känsla. Hjälp snart är han stor mitt lilla barn!
 

torsdag 8 september 2016

Lovsångsbrus berör mitt inre

Lovsånger på svenska ur högtalarna på datorn ljuder. Jag tycker om dem. Tycker om känslan jag får i kroppen. Mina tankar tänks i takt med musiken. Om jag tror på det de sjunger? Jag vet inte. Kanske spelar det ingen roll. De har ändå en mening. Skapar lugn inuti mig. Ibland tårar som faller.

Att se på människor som älskar Gud kan vara befriande. Rynkar min panna och försöker förstå hur dessa människor som är så kloka på alla sätt och vis bara kan ta emot tron som en sanning. Kanske vet de något som jag inte gör. Ser med andra ögon än mina.

Kyrkan var en stor vacker härligt varm familj när jag var tonåring. På många sätt mitt allt. Det är sanning som är säker. Som är lätt att formulera. Jag tror på alla Er som i kyrkans namn var min livlina. Ni var fantastiska och så nära i hjärtat finns ni kvar. Kanske var det en Gud som sände er. Kanske inte. Hur som helst gjorde ni skillnad. Jag älskar Er för det.

onsdag 7 september 2016

Med glädje börjar jag om

Åter kväll. Snart natt. Ordningen återställd. I sängen bredvid andas älskad make tungt. Nu är det min stund. Min stund på jorden. Min stund i natten. Tid för en mamma att andas. 

Varit en trevlig kväll. Att möta vännerna från arbetet. Att få höra till även fast jag just nu pausat mitt arbetsliv kändes skönt. Varit borta en lång tid även fast Milo bara är fem månader. Graviditeten krävde sitt både i orklöshet och tårar vilket gjorde att jag endast arbetade en mycket liten del av min väntan. Kanske varit lite rädd för att falla bort. Deras liv har fortsatt sin stilla gång precis som innan. Mitt liv har berikats med himmelriket, i ett mirakel som är så älskat. Just nu är vår tid. Arbetet har sin. Fortare än jag önskar är livet vardag igen. Men just nu ska jag njuta. Smeka mjukt fjunigt bäbishår mot min kind och bara älska. 

Att börja om. Möter många som säger att de inte skulle orka börja om. Blöjbyten, vakna nätter, småbarnstid. Jag ler i lyckorus. Känner mig så lugn. Lugn, stark och lycklig. Att få möjligheten att möta blicken på ännu ett litet liv är så fantastiskt. Jag börjar om. Med glädje börjar jag om.

tisdag 6 september 2016

När livet fastnar vid oviktigheter

Livet svänger fort. Trygg tillvaro i blindo där små bagateller blir till orkaner av känslostormar byts plötsligt mot ovisshet. Med ovisshet väcks också tacksamhet. Sätter liv i perspektiv. Så mycket som i slutenden inte spelar någon roll. Vi är duktiga på det. Lägga vikt vid oviktigheter. När natten kommer och jag somnar där sängen brevid just nu står tom, lovar jag mig att aldrig mer fastna i verbala bråk om ingenting. Jag är älskad och jag älskar. Ikväll mer än någonsin.


lördag 3 september 2016

Var varsam om mig

En stilla natt väntar framför mig. Milo andas tungt i sin ombonade spjälsäng med vita lakan och nedspydd kanin. Moa sover över hos en kompis och delar en bästa väns födelsedag med fina vänner. Melvin somnar snart i takt med den nattande pappans andetag. Framför datorn sitter jag och väntar på att tystnadnaden ska lägga sin frid över vårt hem.

Just ikväll känner jag mig en aning sorgsen. Inte för att livet i sig gör ont utan för att världen runtomkring mig är en farlig plats att leva på. Lyckan kan splittras. Livet kan gå sönder. Älskade skiljs ifrån varandra mot sin vilja genom död som skrämmer. Att andra människor en gång kommer att dö är lättare att acceptera och förstå än att jag själv en dag kommer att vara en del av det som inte finns. Vila under en sten där människor kommer att passera utan vetskap om vem jag var. Jag vill så gärna leva. Få finnas. Andas. Se mina barn växa upp. Få bli farmor och mormor. Skämma bort barnbarn med kärlek och hålla Christians åldrande hand i min, en sen höstdag i oktober. Liv snälla var varsam om mig. Jag är skör. Måste vara tacksam. Ta till vara. Leva. Gör så gott jag kan. Omsluten av natten far mina tankar. Älskar och är älskad. I slutenden är det viktigast. 


tisdag 30 augusti 2016

När det förflutna hälsar på

Och där kom hösten. Det känns i luften. Det känns i kroppen. Friska svalare vindar som vidrör mig under morgonpromenaden. Barn som i lemmeltåg passerar förbi ute på cykelvägen. Löv som faktiskt stundvis börjat falla. Jag tycker om det. Tycker om att vardagen åter är en del av vårt liv. Svala vindar är min vän efter en härlig och varm sommar. Nu vill jag mysa. Få klä på mig den där tröjan och krypa ner under en filt i soffan,

Det har varit en fantastisk sommar på många sätt. Vänner ifrån förr har spontant hört av sig och velat titta förbi när det varit på genomresa. Det värmer. Blir lycklig, En gång i tiden var vi stora delar av varandras liv. Vuxenhet och avstånd har gjort att vi inte längre lever samma liv. Men i hjärtat- delar vi en hel barndom.


Idag kom Christian förbi. Blev så glad att äntligen få krama om dig. Lång tid har passerat och kanske är det 13 år sedan våra vägar möttes. Du har funnits i mina tankar många gånger under åren. Du är en kämpe! Som min lille son sa en gång för länge sedan..Du är verkligen så fantastiskt bra på att leva! En förebild för all framtid!

lördag 16 juli 2016

Jag går. Känner vinden mot min hud. Ser ut över Vättern och tänker att jag nog inte riktigt förstår hur vackert det är här. Milo sover lugnt i vagnen. Lurar i öronen med dokumentärer om människoöden . Människor vars blickar jag möter på gångvägen framåt, ler. Jag ler tillbaka. Jag går. Livet går framåt. 

torsdag 14 juli 2016

Efter bästa förmåga

Så övertygad om att det var fredag i morse. Mina barn gjorde mig snart påmind om att jag får vänta ännu en dag. Nu är dagen snart till enda och fredagen snart här. Men så långsamt tiden gått idag. Att vänta, hur jobbigt det kan vara även för en vuxen människas tankar och sinnen. Oändlighet med minuter som står stilla. Ser på min älskade fina son och undrar hur långa hans minuter är. Dagar så intensiva, en lite sliten mamma slår sig nu ner här framför datorn och ser fram emot sin mans ledighet. Att vara förälder är inte alltid så lätt. Men jag tror att de allra flesta liksom vi gör vårt bästa efter förmåga att skapa förutsättning för våra barns framtid. Jag är tacksam över att vi är två. Hur ensamstående överlever är och förblir för mig en gåta. Som en stam utan grenar som stöttar upp.  Med rötter som står stadigt. Vinden blåser i vårt lövverk. Vi svajar i vinden, men vi står fortfarande kvar.

Obekväm- om vägen framåt

Fredag. Christians sista dag sedan semester. En dag kvar.  Längtar. Barnen har längtat. Sommaren är lång i år när dagarna ska fyllas av liv och aktivitet. Barn som är vana med fritids blir lätt rastlösa och jag gör mitt bästa för att ge dem både lugn och stimulering.

Nyårslöften. Har nog aldrig varit min grej. Börjat om varje måndag har jag gjort många många gånger. Vet inte vad som är annorlunda den här gången. Att bära ett barn. Att verkligen skapa är fantastiskt. Kroppen blir ett tempel som jag vårdat ömt. Ingen viktuppgång eller skavanker har för stunden spelat någon roll. Det är så det ska vara. Skapandet måste få ta sin tid. Nu kvarstår återskapandet av jaget. Att hitta mig själv i det som är. Att försonas med min nya kropp och återfå muskelstyrka och en kropp som jag är bekväm i. Jag är inte där nu. Ska försöka nu. Ta fram den inre styrkan och hitta lekfullhet till mer rörelse. Vill bli bekväm igen.

Att älska för evigt



Att älska. Så självklart. Så lätt men ändå så svårt. Att finnas för varandra. Alltid. När regnet faller när stormar viner och oro kantar vår väg. När vindar smeker, solstrålar värmer och ljuset är vårt nu och vår morgondag. Då är vi två. Älskar. Lever. Ett löfte för alltid. Vi hör ihop och jag älskar Dig Christian!

En midsommar dröm


Kanske kommer Milo när han växer upp att önska att bilderna vore en dröm. Själv så ler jag. Speglar mig själv i lyckan när en klänning köptes in. En vacker rosa dröm som gömdes undan för Christian en vinterdag. Känslan var så stark att det var en tjej som väntade på oss där inne. Eller var det mest en önskan? En dröm? Barnens leenden och skratt när de fick tjuvtitta på klänningen i lådan, med orden att inte säga något till pappa. Självklart sprang de genast ner och skvallrade. De var så bestämda redan då i februari att bäbisen som fortfarande väntade skulle bära denna vackra kreation på midsommarafton oavsett om det blev en kille. Efter mat och dans och blomster plockning. Många leenden och skratt. Fick Moa sin efterlängtade lillasyster för en minut. Jag ler hela vägen in i själen. Så lycklig över att det var just Milo som kom. Klänningen packas varsamt ner i lådan igen. 



När livet är intensivt

Sommaren marcherar fram i ryslig fart. Månaden som gått har varit intensiv. Blommor har slagit ut och vissnat i ett dike. Barns dans runt en midsommarstång. En skolavslutning. Ett dopp i svalkende vatten. Glass i en kiosk, ett barns längtan som aldrig tycks ta slut. Jordgubbar i gröngräs och tårar i regn. Småkryp på frukostmackan, Pippi Långstump och Bröderna Lejonhjärta. Oro och mardrömmar. Lycka och glädje. Ett första leende. Ett smittande skratt. En liten som för första gången upptäcker att världen har händer. Getingbon som krossas. Liv som dör. Vänner i möten sedan förr, Hand i hand igen längs en stilla Vättern en sommarkväll i juli. Liv. Livet. Ibland finns inte tid för att skriva. Då tystnar orden. Blir istället till bilder på vår näthinna. Stanna. Stannar upp. Ser tillbaka. Tacksam.


torsdag 23 juni 2016

Smågrus på min färd

Regn som smattrande slår mot tak och fönsterbleck. Växtlighet som törstande drar i sig all vätska som kommer fallande och lägger sig ner i natten. Kvällarna blir sena. Barn med värk i fötter och tankar som far i små huvuden gör det svårt för John Blund att trollbinda dem. Ord som inte andas ut blir ibland till smågrus på min väg. Sopa bort, kratta vackra mönster eller asfaltera? Gå barfota eller med ordentliga kängor har betydelse för nakna människofötter på vandring framåt. 

Åskan mullrar i framfart genom natten. Jag vilar tryggt. Ljuset kommer tillbaka liksom solen. Ibland är det bara moln i vägen för vårt seende, 

torsdag 16 juni 2016

God morgon

Milo somnade vid 21.30 och vaknade vid 06.15. Härlig morgon.

tisdag 14 juni 2016

BVC


5120 g och 58 cm lång

Styling pågår

Beröring


Idag har jag och Milo varit på babymassage. En fint lysande hjärta låg på vår plats på golvet och det kändes varmt i hjärtat. Kände mig mer sedd än jag gjort på länge. Mitt barn räknades och det kändes väldigt fint. Att beröra och bli berörd. Jag tror det är livsviktigt. Ni som känner mig vet att jag av naturen ofta vidrör människor jag pratar med. En del tycker att det är jobbigt. Andra tolkar in signaler som ibland kan misstolkas. Dock tror jag att vi människor behöver mer fysisk beröring, och då menar jag inte sexuell beröring, utan den beröring som sker i värmande omtanke mellan människor. Babymassagen avslutades med denna dikten. Vet dock inte vem som skrivit den. Men vi är nog många som kan skriva under på det författaren vill förmedla. 

Berör mig 

Om jag är din bebis - berör mig! 
Jag behöver din beröring på sätt du kanske aldrig förstår. 
Inte bara tvätta mig, byta mina blöjor och mata mig 
utan vagga mig, pussa mitt ansikte och stryk min kropp. 
Din lugnande, ömma beröring ger mig trygghet och kärlek. 

Om jag är ditt barn - berör mig! 
Även när jag är vrång och till och med tar avstånd från dig. 
Ge inte upp, hitta sätt att fylla mina behov. 
Din godnatt kram hjälper mig att sova gott. 
Din dagliga beröring säger mig hur du verkligen känner. 

Om jag är din tonåring - berör mig! 
Tro inte att bara för att jag nästan är vuxen 
behöver jag känna att du bryr dig om mig. 
Jag behöver dina kärleksfulla armar, jag behöver en öm röst. 
När det stormar i livet har barnet i mig fortfarande behov. 

Om jag är din vän - berör mig! 
Inget visar att du tycker om mig som en varm kram. 
En helande beröring när jag är nere, betygar att jag är älskad. 
Det försäkrar mig om att jag inte är ensam. 
Din beröring kan vara den enda jag får. 

Om jag är din livspartner - berör mig! 
Du kanske tror att din passion är tillräcklig, 
men endast dina armar håller rädslan borta. 
Jag behöver din mjuka tröstande beröring. 
För att komma ihåg att jag är älskad som jag är. 

Om jag är ditt vuxna barn - berör mig! 
Även om jag har en egen familj att hålla om, behöver jag 
fortfarande mammas eller pappas armar när jag är svag. 
Som förälder själv ser jag saker på ett annat sätt, 
jag förstår att uppskatta dig mer. 

Om jag är din åldrande förälder - berör mig! 
Så som jag berörde dig när du var mycket liten. 
Håll min hand, sitt tätt intill mig, ge mig styrka 
och värm min trötta kropp med din närhet. 
Fast min hud är skrynklig vill den gärna bli smekt. 
Var inte rädd! Berör mig! 

Författare okänd 

måndag 13 juni 2016

En dag att andas på

En dag att andas på. Plötsligt kommer de. Dagarna då himlen är blåare än blåast och luften vi andas blåser i medvind.

Melvin och jag har haft många fina stunder tillsammans idag med lunch på Mc Donalds och lite klädshopping för det presentkort han fick av fina vänner när han fyllde år. Moa går på dagkollo genom kommunen denna veckan där dagarna fylls av dans och bad. Hon har med sig två av sina kamrater och jag tror att det är bra för henne. Det ger mig också lite utrymme att ge Melvin mer fokuserad tid. Milo hänger bara på och är nöjd oavsett vart han är så länge han får närhet och mat.


söndag 12 juni 2016

Älskade små

Solig morgonstund


Sommarsol på klarblå himmel målar en vacker morgon. Barnen fick vi väcka vid halv tio tiden. De har redan anpassat sig efter nya tider. Skönt att inte behöva stressa upp på morgonen. Kvällarna blir dock desto längre när ljuset gör det svårare för de små barnkropparna att hitta vila.

Christian och Melvin har åkt iväg till en närbelägen mountainbikebana och jag håller andan för att de ska få en trevlig stund tillsammans. Det är bra för Melvin att röra på sig. Ger den rastlösa lilla killkroppen lite utmaning. Förhoppningsvis ger det oss alla en lite lugnare eftermiddag.



lördag 11 juni 2016

High Chaparral

I slutet av maj besökte vi High Chaparral igen. En lång höst och en ännu längre vinter har vandrat fram sedan vi var där sist. Melvin älskar det stället. Varit en del av våra somrar sedan han var riktigt riktigt liten. Mitt arbete som ordningsvakt förde oss dit. Har älskat att jobba där. Träffa människor. Hjälpa till. Skapa trygghet. Delat upplevelser med kollegor som vi för alltid kommer att dela. Jag saknar dom denna sommar. Känns hårt att säja nej förfrågningar om jobbpass landat i telefonen. Jag saknar dem och jag saknar äventyret.  I år får jag nöja mig med att vara besökare. Den här sommaren är Milos och det är hans trygghet och behov som måste få regera. 

God natt