söndag 31 december 2017

Allt sker en sista gång

Allting har ett slut. En gammal man i min närhet vet att allting snart är slut. En sista jul. Ett sista nyår. Allting passerar som en sista gång. Han säger att han är nöjd med sitt liv. Han har fått leva betydligt längre än många andra. Men jag undrar ändå hur det känns att veta att saker sker för en sista gång?

Kan man vara redo att dö? Jag har svårt att tänka mig det. Men människor som befinner sig vid kanten påstår ändå att de hinner få frid.En dag får vi alla veta. Jag hoppas och ber för att den kunskapen låter sig väntas på många många år till. 

Melvin brukar se upp mot den stjärnklara natthimlen och beskåda himlens alla stjärnor. - Mamma, en av de stjärnorna är Esther! Lilla älskade vän-  visst är det så. När jag dör vill jag bli en stjärna på natthimlen och jag kommer aldrig att sluta vaka över er. 

Mycket tankar om döden just nu. Varför vet jag inte. Livets sårbarhet har kanske hälsat på. Ber mig älska och ta tillvara allt det självklara som egentligen inte är det. Vi lever nu. Jag är tacksam. Kanske är det just det våra nyårslöften borde handla om. Att vara tacksamma för livet och verkligen leva det!

Varför en blogg?

Att skriva. Att ha en blogg. För vem skull? Svaret är inte entydigt. Att skriva har alltid varit viktigt för mig. Under vissa perioder av mitt liv till och med livsavgörande. Att skriva är för mig att andas. Särskilt när livet ibland kör ihop sig och tankarna blir till ett virrvarr av kaos. Då blir texten så tydligt. Tankarna kommer ut och blir konkreta. Jag tror verkligen på skrivandes kraft för er som besitter den förmågan. Andra målar, sjunger eller springer milslånga lopp.Skrivandet har varit min väg. Jag hoppas just du hittar din.

För mig är bloggen lika mycket för mig själv och för min egen skull som för mina barns. Om något skulle hända mig så finns bloggen kvar. En dokumentation om mitt liv. Om familjens liv tillsammans. De kan se saker som hänt. Upplevelser de varit med om tillsammans med mig. Dela mina tankar om livet. För mig är det viktigt. Att andra människor läser känns fantastiskt och ni är fler än jag egentligen kan förstå. Många hundra varje dag. Varför ni läser och följer mitt lilla liv kan egentligen bara ni svara på. Men jag hoppas på att jag ibland lyckas väcka en ny liten tanke eller beröra er så pass mycket att det för stunden kan göra en liten skillnad.


lördag 30 december 2017

Dyraste på jorden

Kan man köpa lycka för pengar? Ibland tror jag det. Livet kanske åtminstone skulle kunna vara roligare vissa stunder om pengarna fanns i överflöd. Men den verkliga lyckan är en gåva. Att få vara mamma till tre mänskliga fantastiska liv, få se dem växa, utvecklas och pröva livet är inte alltid enkelt och smärtfritt. Men de sprider en glädje runtomkring sig och är värda sin vikt i guld. 

Snö som faller

Så kommer snön igen. Faller likt stora tussar och bäddar om marken. Det är konstigt att den alltid kommer efter jul. Kanske är det för att alla hoppas så innerligt på dess ankomst som den får prestationsångest och kommer först när förväntningarna lagt sig.
Milo har lärt sig sitta på sin snowracer. Han sitter lydigt och stilla med sina små fötter på rätt plats. Han är lättlärd. Särskilt när det lurar bus bakom hörnet. Antar att det bara är en tidsfråga innan han kommer på att det finns en broms att dra i för att bestämma över färden. Nåde den som lär honom det!



Nyårslöften

Att vara nöjd med sig själv. Tänk att det ska vara så svårt, till och med för en som är vuxen. Måste säga att jag blivit bättre på det med åren men när nyårslöftena börjar närma sig ploppar ändå dessa eviga tankar om att gå ner i vikt, börja motionera och bli sund och duktig upp. Varför är det så? Ibland känns det en aning patetiskt. Visst det är jättebra mål för många av oss och fler än jag skulle troligen må bra av det, men varför är det just detta som hamnar på priolistan när det gäller löften inför det nya året? Borde det inte finnas annat som är så mycket viktigare? Att göra allt för att vara en  fantastisk mamma, en stöttande fru. Ta till vara på varje dag. Vara tacksam över livet. Så mycket klokhet som borde lovas för att vår värld ska bli en bättre plats att leva på. Ändå står jag här framför spegeln och lovar i tysthet att nästa år ska jag minnas få bort alla volanger. Ett dygn kvar att mogna och komma på vad som egentligen är viktigt. Ett dygn kvar.

Jourcentralen

När ska bacillerna ta slut? Älskad dotter kämpar på. Sänkan höll sig på rätt sida strecket vilket ger hopp om att det inte tillstött något i alla fall.  Jag tycker synd om henne. Varit sjuk i 11 dagar nu. Verkar inte bli ett överdrivet händelserikt jullov detta året. Håller alla tummar jag har för att vi andra ska klara oss för influensan verkar inte vara något att ha!

Utan förvarning kan livet ta slut

En lördag morgon. Den sista lördagen någonsin 2017. Undrar just vad jag ska göra av den. För möjligheten kommer aldrig mer tillbaka. Har åren någon betydelse egentligen? Kanske, jag vet inte. På ett sätt har de det. Det visar att livet rullar på. Att det som var igår aldrig kommer tillbaka och att det som kommer i morgon vet vi väldigt lite om. Vi kan göra upp planer. Bestämma vad vi ska och vad vi vill. Men i slutenden så bestämmer vi bara en bråkdel. Liv kan ta slut. Plötsligt och utan förvarning. Det tycker jag är otäckt. Är det något som skrämmer mig så är det just det. Att jag omöjligt kan ha kontroll över min önskan att alltid få leva. För just nu finns inget alternativ. Jag är mitt i livet. Mamma till tre fantastiska barn. Fru till en själsfrände som skulle gå sönder utan mig. 2018 kommer fortsatt att vara mitt år. För något annat kommer jag aldrig att gå med på!



En bästa vän

Två små terrorister på övervåningen borde sova nu. Lyckan i att ha sin bästis sovandes över är total. Får sömnen att verka avlägsen. Jag är glad och tacksam för Melvins skull. Det är en fantastiskt gåva att ha en riktig vän.

fredag 29 december 2017

17 år som ordningsvakt

Det har snart gått 17 år. En hel evighet, halva mitt liv. Det kändes rätt från första stund. Jag fann en väg som jag ville vandra. Jag var ung då. Bara 21. Men har nog aldrig känt mig så livsvan som då. 

Att bli ordningsvakt kändes som ett naturligt steg för mig. Jag hade under flera års tid ägnat min fritid åt att bygga upp en nattvandringsverksamhet för unga vuxna i staden jag växte upp i. Vi fanns där ungdomarna fanns. På discon, på stan, under festivaler och på fritidsgårdar. Vi jobbade sida vid sida med ordningsvakter och med tiden kände jag att det var där jag skulle vara. Det var tufft på den tiden att komma ut i krogvärlden som kvinnlig ordningsvakt. Det var inte så vanligt då. Det var innan var och varannan polis var kvinna. Det var jag och några kvinnor till som jobbade där jag var verksam. Ingen var dock så ung som jag. Gästerna var aldrig utifrån detta något problem utan en del av de kollegor som jag mötte i fältet mina första år som ordningsvakt. Ska sanningen fram så upplevde jag många gånger att det var fler som ville ligga med mig än som ville jobba med mig. Jag minns så tydligt en kväll när jag stod och pratade med en medelålders manlig kollega på en av stadens krogar. Jag berättade om min dröm att en dag bli polis. Han deklarerade tydligt sitt ogillande kring kvinnliga ordningsvakter och tittade plötsligt på mig och sa att polis är en helt annan sak. Där kan kvinnor få jobba, för inom poliskåren finns det skrivbordsarbete". Jag har nog aldrig varit så arg som då. 

Under de 17 år som jag jobbat som ordningsvakt har otroligt mycket hänt. Kvinnliga ordningsvakter är inte längre något konstigt och ovanligt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag idag känner mig både accepterad och lyckligt lottad som har bra kollegor runtomkring mig, båda kvinnliga och manliga. Tänker tillbaka på de vakter som inte vågade jobba med mig och tanken som först slår mig är att de måste ha varit oerhört rädda och osäkra i sin egen roll. 

För mig handlar mitt arbete som ordningsvakt mer än någonsin om att möta alla människor med respekt oavsett vilka de är eller vad de gjort. Det innebär dock inte att jag inte ingriper emot dem, utan att jag gör mina ingripanden på ett så professionellt sätt som möjligt. Att skapa trygghet och ha en lugnande inverkan så att ni gäster ska kunna ha en fantastisk kväll med era vänner är mitt mål. 

Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli urtypen av ordningsvakt. Jag är inte störst eller starkast. Inte bäst på kampsport eller att på att slåss. Det handlar om att se varandras styrkor och ta till vara på det. Då blir man ett fantastiskt team på sin arbetsplats. Jag är lugn och trygg och är duktig på att bemöta människor och med det kommer man ofta väldigt långt. 




Med längtan efter glamour


Snart ett nytt år igen. Blinkar ett par gånger och tiden har liksom året innan flugit sin väg. Jag står här, mitt i livet. Jag står mitt i det men hinner jag leva? Kanske är det just det jag gör hela tiden, bara att bilden av att leva är en aning skev. Det är så lätt att fastna med blicken och stirra sig blind på liven som levs där utanför. Vi visar kanske alla bara upp det vackra och avundsvärda i våra liv. Semesterbilder, nygjorda naglar och välvårdade barn som ler vid frukostbordet likt kellogsreklamen. Barn som kräks, trotts och tvätt i drivor. Trötta mammor med håret på enda och påsar under ögonen. Pappor som somnar på soffan och disk på köksbordet när kvällströttheten sköljer in. Kanske finns det även hos er andra även fast era uppdateringar visar en annan bild. Kanske är jag inte så annorlunda och kanske är det just det här som är det verkliga livet. Ibland önskar jag dock att livet vore en aning mer glamoröst.

Här får jag ro

En stilla stund på jorden. Dina andetag mot min kind. Små snarkningar. En
dröm du drömmer långt bort får din kropp att rycka till. Lika intensiv som du är på dagen, lika fridfull om natten. Du kryper så nära intill. Vi delar värmen med varandra. Här kan jag stanna. Här får ett trött mammahjärta ro. 

onsdag 27 december 2017

Med längtan efter vardagen

I kväll kommer tröttheten och hälsar på. Det är underbart att hela familjen har möjlighet att vara hemma några dagar nu, men ack så intensivt. Moa är fortfarande sjuk stackarn och Milo kräver sekundbevakning då han verkligen är högt och lågt just nu. Och då överdriver jag inte. Köksskåpen som förut var en liten människas mest spännande inslag har nu avancerat till ny nivå, då det är överskåpen som gäller. Skostället används som ribbstol och glas och vaser flyger som raketer genom vardagsrummet när helst han är snabbare än oss. Antingen är Milo betydligt livligare än våra andra barn någonsin varit eller så har jag helt enkelt förträngt hur det är att ha en 20 månaders liten vandal  här hemma. 

Milo saknar sitt dagis och var förbi och ville in. Vissa stunder om ärligheten ska fram så gör jag det med. Helger i all ära men jag är kanske en av få som på allvar föredrar vardagen.

måndag 25 december 2017

Tid som flyr

Mörker lägger sig över vår del av världen. Regn som fallit och bildad vattenpussar som liten älskat, har blivit till lycklig lek. 7.5 grader i luften och bara små spår av snö har fått känslorna att tro att det är april. Längtar efter våren redan, även fast vintern ännu inte kommit på något längre besök. Det är konstigt vart tiden tar vägen. Jag tänker att jag ska ta till vara på den, men känslan är att jag aldrig hinner förrän den rusat sin väg. Jag går upp på morgonen och lägger mig på kvällen. Det är måndag och det är fredag. Vad som händer där emellan hinner jag knappt reflektera över. Kanske är det så för de flesta, men just när man själv är mitt i det, känns det som att alla andra har det där som man själv saknar. 



En tidig timma

Liten chaufför kör med stadig hand sina bilar fram och tillbaka i timmar. Att han älskar bilar är svårt att undvika att se. Teorier om att det är vi föräldrar som tvingar in våra döttrar och söner i fack kan jag köpta till viss del. Men att det inte skulle finnas en liten killgen som skapar detta intresse har jag nog ändå lite svårt att blunda för.
Dotter, son och trött make sover. Jag försöker plocka ordning i vårt lilla kaos så gott det går. Får hjälp av Milo AB som ännu inte riktigt förstått det här med ordning och reda i städbranschen. Tillfällig paus med en klase vindruvor får hans mamma att kunna skriva några rader. Han är söt. Den finaste lille gossen vi kunnat få. Men hjälp vad energi och bus det finns i denna lilla kropp. Att inget är beständigt på vår jord, allra minst min städning blir denna morgon än mer tydligt.

Moa har bara vaknat och ropat på mig en gång denna natten. Jag tänker att det är ett bra tecken på tillfrisknande. Hon har knappt ätit på fyra dagar stackarn och hon oroas för den späda kroppen som allt mer blir skinn och ben. Önskar henne verkligen att få bli frisk nu. Vi ser fram emot nyårsafton och hoppas på ett friskare avslut på detta året.

söndag 24 december 2017

En stilla stund på jorden

En stilla stund på jorden. En julafton som lider mot sitt slut. Jag andas ut. Låter lugnet få komma. Det är intensivt. Så mycket förväntningar som bor i huset en sådan här dag. Att vara barn en julafton som inte har förutsättningar att vara som den brukar, ställer till det lite. Men vi har gjort vårt bästa jag och min fina man. Det är inte alltid lätt. Men det blev så bra det kunde bli.

Tre trötta barn sover nu tryggt i sina sängar omgivna av julklappar i överflöd. På ett flygplan ut ifrån Sverige har idag barn som levt hela sina liv i Sverige fått lämna delar av sin familj då de inte längre får stanna. Två små barn har fått lämna jorden efter en våldsam villabrand. Kanske somnar inte deras föräldern någonsin tryggt mer. Livet är aldrig någonsin rättvist. Den som påstår det ljuger. Jag är tacksam. Mitt i mitt eget lilla elände är jag ändå tacksam för att det är just detta elände som tilldelats mig.

Stilla natt kommer strax. Jag välkomnar den.

God jul





lördag 23 december 2017

En ledsam födelsedag

Liten ledsen blomma kämpar i sängen på våningen ovanför. En födelsedag kommer och går och i detta fallet mest smaksatt med tårar. Vi ska fira hjärtat jag lovar, när du åter är på bena tar vi en ny födelsedag! Det är inte samma sak säger du. Nej älskling det är det inte. Men du är verkligen värd att firas.


Verkar inte vara bättre än det vi först befarade. Att det nog är årets influensa som flyttat in hos vårt födelesedagsbarn. Kan känna att både hon och vi andra har fått vår beskärda del av sjukdom denna månad och att det måste stoppa nu. 


Födelsedagspresenterna hänger fortfarande kvar oöppnade. Orken har inte funnits för mer än ett par stycken. Milo sover lugnt i sin säng. Jag, Melvin och Christian kryper ihop framför tv:n med lite julgodis, skummande julmust och Bingo Lotto. 

Det blir en annorlunda jul. Vi kämpar på för att skapa så mycket julkänsla vi förmår. Men det är svårt i år. Det gör ont att se ledsna ögon när de borde tindra som mest. Men jag är tacksam. Tacksam för att ha fått vara med och se min älskade dotter växa och utvecklas ännu ett år. 




GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

Med önskan om ett fint avslut på året


Foto: J Falk

Sökandet efter julefrid


Vad menas egentligen med julefrid? Skrattande nöjda barn med varsin skumtomte i munnen lekandes på vardagsrumsmattan med sina nyss varsamt öppnade paket, prydligt uppradade för stillsam lek? Köttbullar i lagom mängd? Samma gamla Kalle Anka och en förhoppningsvis betydligt nyare julskinka på bordet?

Jag vet ärligt inte vad det betyder. Kanske handlar det om att stanna upp för en stund. Se sina barn i ögonen. Lägga undan mobilen och arbetet och bara vara tillgänglig för de som är viktigast, och bara älska. Jag känner att orden ibland skapar en aning ångest. Kanske letar jag som många desperat efter julefriden utan att för stunden förstå eller ens närma mig insikten om att det är just sökandet efter dess existens som skapar ångesten och stressen över att jag inte kan finna den. 

Jag lever med tron om att vi alla lever våra liv efter bästa förmåga. Även om våra förmågor kanske inte alltid är tillräckliga. Vi har alla varit där ibland. En del kanske stannat längre än andra. Det är då vi måste finnas där för varandra. Det är då frågan om julefrid för alla blir viktig. Att lämna ett paket under en gran till någon som inte har någon, att skänka lycka och hopp utan att själv kräva bekräftelse. Att ge en ensam människa i samhällets marginal ett leende eller en nyanländ familj som för länge sedan borde fått stanna en tanke de inte vet om...kanske är det då som julfriden kommer infinna sig och inte högen av julklappspapper eller i kön till systembolaget.

Kanske är det nyckeln.




fredag 22 december 2017

Du kom och förändrade min värld

För 12 år sedan fanns du ännu inte här. Ändå var du redan hela mitt liv. Du rörde dig inuti  min kropp som jag för första gången i mitt liv tyckte var vacker. Jag minns den här sista natten så tydlig. Jag var så rädd. I morgon skulle de med dropp få dig att komma ut till min värld. Jag grät i natten tätt intill en barnmorskas barm. Så länge sedan. Som att det var ett annat liv. Ändå är varje liten detalj de nästkommande dygnen som fastnålade på min hornhinna. Minnen som de vackraste juveler i världen.

Din väg kommer inte alltid att vara rak älskade lilla stora unge. Men jag lovar att så länge jag får så finns jag här.

I morgon är din dag. Trots feber och baciller ska vi fira din dag på ett alldeles speciellt sätt. För du är speciell och jag älskar dig Moa!

















söndag 10 december 2017

Bönhörd


En morgon, en dag och en kväll. 

En nioåring vaknar och har blivit bönhörd. 

Snön ligger tjock över hans värld och lyckan lyser i ett barns ögon.

Lek i snö som varit saknad.

Två små tultande steg efterföljandes storebrors fotspår.

Stanna vinter.

Du är efterlängtad.