Ge mig tid att leva

Surfade runt inne på youtube och möts plötsligt av vackra leende flickor till sorgens musik. Unga tjejer som inte finns här längre. Tjejer som av en eller annan anledning valde döden framför livet. Känns på något vis overkligt när jag möter deras leende ögon på korten som deras vänner lagt ut på dem i omsorgsfulla bild och musikspel. De ser så levande ut och overkligheten blir att de inte längre finns. Blickarna som möter mig berör mig djupt och jag undrar vad det var som gick så fel i deras liv? Vad var det som omvärlden missade? Hur överlevar man att ens eget barn tar sitt liv?

Nedan är en länk till ett bild musikspel som jag funnit på nätet som verkligen beskriver med bild, musik och känsla hur det kan kännas när livet gör riktigt förjävligt ont, men samtidigt förmedlar den ett hopp om att det går att komma ut ur mörkret om någon bara erbjuder sin hand och sin hjälp. Vi människor måste bli bättre på att ta hand om varandra och våga sträcka ur våra händer mot de som verkligen behöver få känna att de inte är ensamma. Till er som inte mår bra...lova er själva att be om hjälp för livet kan verkligen bli fantastiskt, även fast det kanske inte känns så just nu.

http://www.youtube.com/watch?v=lTLiuYyAuvk&NR=1

Döden...den finns här hela tiden som en motpol till livet. Jag försöker att inte tänka på den så ofta då den skrämmer mig. Inte själva döendet som gör att det hugger till i mitt hjärta, utan känslan av oro för att inte få finnas hos mina barn. Att de ska vakna en morgon och att mamma inte längre finns där. Att de ska gråta efter mig utan att jag kan ta upp dem i min famn och trösta dem, och viska att allt snart blir bra igen. Jag är rädd för att inte få uppleva deras liv. Att inte få dela deras glädje över uppnådda drömmar. Att inte kunna ge råd eller trösta när världen ger dem sår i själen. Unga människor dör och det finns ingen rättvisa i det. Jag vill få finnas...snälla ge mig tid att få leva mitt liv!