lördag 7 oktober 2017

Allt är en början på något nytt

Allt är en början på något nytt om vi låter en förändring komma. Gömmer mig i mörkret. Ser upp mot himlen och söker stjärnors ljus. Jag, så liten, så obetydelsefull i det stora. Viktigast i världen för dem som är nära. Vi gör alla skillnad för någon. Ibland blir skillnad tydlig, ibland har vi ingen aning om hur viktiga vi egentligen är.

Jag känner mig levande. Som om vägar som står öppna kommer att visa mig vägen. Ikväll är jag lycklig. Ser mig själv i spegel och tänker att ikväll är jag bra precis som jag är.


fredag 6 oktober 2017

Jag har fått leva min dröm

Redan när jag var liten fanns min sympati inför dödens framtåg i människors liv. Jag minns så tydligt sommarlovet mellan 6:an och sjuan. Jag och min bästis hade varit och lyssnat på favoritbandet Just D när rocktåget drog fram genom Dalarna. Det var året när Orup, Eriksson och Strömstedt hejade Sverige till bronsmedalj i fotbolls VM med låten När vi gräver guld i USA. Det var stort. Jag var 14 år gammal och hade precis upplevt min första stora musikkonsert.

Dagen efter fick jag veta att en ung kille som kvällen innan hoppat i samma takt som mig vid scenen på natten av någon anledning gett sig ut på riksvägen och där vandrandes i mörkret blivit påkörd och förolyckats. Det var min lärares son. Omsorgsfullt tog jag fram det vackraste brevpappret jag hade. Ett rosa papper med doft av parfym. Konturerna av en upphöjd  ros som gick att känna med fingertopparna om man drog med handen över den. Jag skrev ett brev till min fröken. Tvingade min mamma att hjälpa mig att beställa rosor som tillsammans med brevet kom fram med hjälp av blomsterbud.  Jag har idag ingen aning om vad jag skrev. Men mitt hjärta var hos dom.

Jag tror att det var där det började. Ett innerligt engagemang för människor i sorg. 7 år senare dog min bästa vän. Jag var då 20 år och för första gången i mitt liv kom döden ovillkorligt in i mitt liv. En elegant kvinna  med svartvita kläder stod där så trygg i skenet av alla ljus och blommor som fyllde kyrkorummet. Hon gav mig mod att våga sjunga vid sidan av kistan av en ung människa som inte fick fortsätta leva. Där och då och i tiden efter min väns död blev min väg tydlig. Drömmen om att en dag få vara hon. 

Jag vet inte hur många kistor jag omsorgsfullt burit in, eller hur många händer jag hållit i min hand. Hur många liv som passerat eller hur många tårar jag har sett falla. Men jag är tacksam för vart och ett av dem. Att ha fått förtroendet att finnas nära i den kanske mest sårbara och sköraste stund är stort, och jag är tacksam för det.

I skrivandes stund väntar en annan verklighet på mig bakom hörnet.  Jag tror att det är rätt väg men känslan är märklig. Med så mycket värme i hjärtat slutar jag på Fonus. Gunno, Eva, Henrik, Jan-Åke, Fredrik, Lennart och Emily. Ni kan aldrig förändra människors verklighet, men ni gör verkligheten lite mer överlevnadsbar och ni bär tryggheten vidare.






Allt har en början och ett slut

Att stanna eller att gå. Att sluta eller att börja. Allt beror på hur vi väljer att se på saker. Jag tror att vägskäl kommer för att de behöver komma. Men ändå är valet många gånger svårt. Att stanna eller att gå? Det som finns just nu är känt. Känns igen. Tryggt. Ok. Det som kan komma vet jag inget om. Men den här gången så går jag. Om det är rätt väg kan ingen veta. Men magkänslan säger att förändringen är nu, och den är bra. En kär vän som inte fick fortsätta finnas var så övertygande. Var inte orolig. Du hamnar där det är meningen att du ska vara. Jag bara följer med. Lyssnar och i vinden hör jag hennes lugnande ord…du hamnar där det är meningen att du ska vara.

måndag 18 september 2017

Med en liten klump av ledsamhet

I bröstet bor den. En uns av ledsamhet som inte vet vart rötterna har fäste. Bara en känsla som finns där. Kanske oprovocerad. Kanske befogad. Svaret är jag inte vet. Den bara är och jag försöker landa i det.

Människor som passerar berör. Öppnar dörrar stänger fönster. Nytt- gammalt. Nu- då. Att leva i nuet. Gud vet hur många av oss som kämpar med det. Det som är, är nu. Framtiden vet vi ingenting om. Men jag hoppas, önskar och ber att livet är här för att stanna. Ibland är jag bra på att leva- ibland rinner tiden förbi. Men jag är här. Kämpar, krigar skrattar, ler och drömmer om en framtid för oss alla som finns, andas och lever här just nu.

Ikväll har jag gråtit till Sofias änglar på kanal 5. Människoöden som berör. Flashar förbi på tv:n på väggen som verkar bli mindre för vart år som passerar. Andras verklighet landar i min tv-soffa. Ikväll bjuds den in och får stanna kvar. En familjs kamp för två små barn som tillslut inte längre fick leva har funnits i mitt flöde under många år. En vän från förr som har en speciell plats i min historia har en dotter med samma syndrom. Dravet. Sådan sorg och smärta. Ändå bländas jag alltid av deras leenden och deras livsglöd. För mitt i det tunga och omänskliga så lyser kärleken, samhörigheten och tacksamheten över livet här och nu igenom.

Sandra och Niclas...ni är fantastiska. Jag önskar ofta att jag fanns närmre. Jag bär er i tanken även fast jag önskar jag kunde bära era matkassar från affären.





tisdag 12 september 2017

När livet skapar perspektiv























Ikväll är livet innerligt. 

Människor vars liv jag delar om en för en kort stund sätter perspektiv. 

I kväll stannar mina tankar. Pussar, stoppar om en extra gång. 

Älskade små...lämna mig aldrig.


fredag 8 september 2017

Och mitt i livet där står jag

tittandes ut sökandes en horisont bortom hustak och gardinprydda fönster. En liten människa i en värld mångt mycket större än jaget kan ta till sig. I nästan två år har jag levt i min bubbla. Min värd har krympt ihop men ändå rymt allt som jag behöver. Allt det där som betyder något. Min familj har under min mammaledighet kunnat få vara nästan hela min värld. Jag så tacksam för det. Att livet på ett vis har kunnat pausats när behovet varit som störst.

Denna vecka har varit min första i er värld igen. Att möta arbetslivet, vänner, arbetskamrater och kunder kändes fint. Overkligt att tiden gått så fort. På många sätt känns det som att den stått stilla. Jag smeker en liten Milo över det svettiga håret där han ligger ihopkrupen, med rumpan i vädret, i ena hörnet av sin vita spjälsäng. Pyttesmå tår har blivit till små, och en kal hjässa har prytts med ljusa små lockar. Ett litet knyte springer nu på snabba ben alltid på väg i nyfikenhet. Milo är min verklighetsförankring. Livet stannar aldrig.

onsdag 9 augusti 2017

måndag 20 mars 2017

Du berikar min värld


När andningen blir tung och de små snarkningarna träder fram, når värmen ifrån din avslappnade kropp rakt in i mitt hjärta. Små skratt och ögon som möts sekunderna innan sömnen infaller skapar band starkare än livet. Just nu är vi ditt allt. Din tröst. Din trygga hamn att återvända till. Du sprider sådan glädje även i stunder när livet går tungt. Dina nyfikna ögon bakom ett soffbord blir lätt till en tittutlek som engagerar.

Snart lilla vän har vi fått ha dig ett helt år. Svårt att föreställa mig hur livet hade sett ut om allt var annorlunda. Att galna beslut i omvärldens ögon kan berika hela vår värld.

Milo- Du är lycka och jag älskar Dig!

Och så kom livet i mellan

Ibland är livet så intensivt. Det är svårt att hinna med allt som måste göras. Därför blir det som borde göras och det jag vill göra något som får vänta. Kloka människor säger att allting har sin tid. Kanske är det så, eller är det bara något vi säger för att försöka trösta eller förstå det som vi inte vill förstå?

Ibland tystnar bloggen. Inte för att lusten att skriva försvinner, utanför att en del saker i livet inte ska delas på en blogg. När mina ord tystnar...kanske är det då som ni ska ge mig en extra kram eller sända några varma ord. För det är då, jag förmodligen kommer att behöva dem som mest.

På ett sätt var det lättare att skriva om livet när barnen var små. Nu är de individer med integritet som är helig. Mycket i livet handlar om dem. Orden får då formuleras på andra ställen.

Att vara hemma med barnen är fantastiskt och hade jag inte ett inneboende förstånd kanske jag skulle följa Melvins råd om att skaffa ett barn om året. För det är här livets värde bor. Jag har en karriär. En plats som slår alla arbeten i världen. Att vara mamma.

Våren kommer nu. Knackar på dörren. Spanar in mot skogen på morgonpromenaden efter de snövita blommorna som varje år sprider kärlek inuti mig. Förr om åren spred de sorg. Saknad. Nu för tiden längtar jag efter dem. De visar sommaren vägen till liv.






onsdag 11 januari 2017

Jag ser mig i spegeln


Jag ser mig i spegeln.

Ser någon som tittar tillbaka.
En mogen blick med djup och tacksamhet möter min.
Fina linjer som årsringar vittnar om år som varit.
Jag är här.
Nu.
Jag älskar, upplever, lever.
Ser mina barn växa. Ta nya steg i livet.
Lycklig över att bara få vara.
Vill kunna sudda bort sjukdomar.
Ge liv till de som har alldeles för mycket kvar att leva för.
Allting har en början och ett slut.
Inget är oss givet.
Lever.
Är frisk.
Ser mig i spegeln.
Ikväll förbannar jag inte överflödiga volanger runt midjan.
Min kropp är frisk.
Inte perfekt men det spelar ingen roll.
Den är frisk!