När tiden väl finns att motionerna har mörkret för länge sedan lagt sig där ute. Jag har alltid varit mörkrädd, och det verkar inte vara något som försvinner med åldern. I alla fall inte i mitt fall, så att ta långa kvällspromenader i skogen på ensliga skogsvägar är helt uteslutet.
Jag har dock funnit en lösning på detta problem och det innebär inte att jag bär runt på en strålkastare för att få mer ljus, utan jag har funnit en promenadsväng som lever upp till mina krav, och där jag inte behöver vara rädd hela vägen. På innergården mellan husen där vi bor promenerar jag på kvällarna, och det är i ljuset från människors hem som jag går...runt...runt...20 varv. Folk må tycka att jag inte är riktigt klok. Men om de visste hur skönt det känns att bara få vara ifred en liten stund. Att få låta tankarna fara fritt utan att någon stör.
Det är där. I de stilla promenaderna i regnet om kvällen, som jag ränsar mina tankar. Likt en fånge på en rastgård finner min själ lugn och ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar