fredag 20 oktober 2017

En strimma ljus

En strimma av ljus i ett höstdunkelt landskap.
En sol som når igenom. Får bladen likt månen att lysa.
Värmer ibland ett hjärta och en tillvaro som behöver tinas.
Livets vägar som går upp och ner,
ibland önskar jag en raksträcka utan gupp och oväntade tvära kurvor.
Att bara få glida framåt utan motstånd.

lördag 7 oktober 2017

Allt är en början på något nytt

Allt är en början på något nytt om vi låter en förändring komma. Gömmer mig i mörkret. Ser upp mot himlen och söker stjärnors ljus. Jag, så liten, så obetydelsefull i det stora. Viktigast i världen för dem som är nära. Vi gör alla skillnad för någon. Ibland blir skillnad tydlig, ibland har vi ingen aning om hur viktiga vi egentligen är.

Jag känner mig levande. Som om vägar som står öppna kommer att visa mig vägen. Ikväll är jag lycklig. Ser mig själv i spegel och tänker att ikväll är jag bra precis som jag är.


fredag 6 oktober 2017

Jag har fått leva min dröm

Redan när jag var liten fanns min sympati inför dödens framtåg i människors liv. Jag minns så tydligt sommarlovet mellan 6:an och sjuan. Jag och min bästis hade varit och lyssnat på favoritbandet Just D när rocktåget drog fram genom Dalarna. Det var året när Orup, Eriksson och Strömstedt hejade Sverige till bronsmedalj i fotbolls VM med låten När vi gräver guld i USA. Det var stort. Jag var 14 år gammal och hade precis upplevt min första stora musikkonsert.

Dagen efter fick jag veta att en ung kille som kvällen innan hoppat i samma takt som mig vid scenen på natten av någon anledning gett sig ut på riksvägen och där vandrandes i mörkret blivit påkörd och förolyckats. Det var min lärares son. Omsorgsfullt tog jag fram det vackraste brevpappret jag hade. Ett rosa papper med doft av parfym. Konturerna av en upphöjd  ros som gick att känna med fingertopparna om man drog med handen över den. Jag skrev ett brev till min fröken. Tvingade min mamma att hjälpa mig att beställa rosor som tillsammans med brevet kom fram med hjälp av blomsterbud.  Jag har idag ingen aning om vad jag skrev. Men mitt hjärta var hos dom.

Jag tror att det var där det började. Ett innerligt engagemang för människor i sorg. 7 år senare dog min bästa vän. Jag var då 20 år och för första gången i mitt liv kom döden ovillkorligt in i mitt liv. En elegant kvinna  med svartvita kläder stod där så trygg i skenet av alla ljus och blommor som fyllde kyrkorummet. Hon gav mig mod att våga sjunga vid sidan av kistan av en ung människa som inte fick fortsätta leva. Där och då och i tiden efter min väns död blev min väg tydlig. Drömmen om att en dag få vara hon. 

Jag vet inte hur många kistor jag omsorgsfullt burit in, eller hur många händer jag hållit i min hand. Hur många liv som passerat eller hur många tårar jag har sett falla. Men jag är tacksam för vart och ett av dem. Att ha fått förtroendet att finnas nära i den kanske mest sårbara och sköraste stund är stort, och jag är tacksam för det.

I skrivandes stund väntar en annan verklighet på mig bakom hörnet.  Jag tror att det är rätt väg men känslan är märklig. Med så mycket värme i hjärtat slutar jag på Fonus. Gunno, Eva, Henrik, Jan-Åke, Fredrik, Lennart och Emily. Ni kan aldrig förändra människors verklighet, men ni gör verkligheten lite mer överlevnadsbar och ni bär tryggheten vidare.






Allt har en början och ett slut

Att stanna eller att gå. Att sluta eller att börja. Allt beror på hur vi väljer att se på saker. Jag tror att vägskäl kommer för att de behöver komma. Men ändå är valet många gånger svårt. Att stanna eller att gå? Det som finns just nu är känt. Känns igen. Tryggt. Ok. Det som kan komma vet jag inget om. Men den här gången så går jag. Om det är rätt väg kan ingen veta. Men magkänslan säger att förändringen är nu, och den är bra. En kär vän som inte fick fortsätta finnas var så övertygande. Var inte orolig. Du hamnar där det är meningen att du ska vara. Jag bara följer med. Lyssnar och i vinden hör jag hennes lugnande ord…du hamnar där det är meningen att du ska vara.