måndag 18 september 2017

Med en liten klump av ledsamhet

I bröstet bor den. En uns av ledsamhet som inte vet vart rötterna har fäste. Bara en känsla som finns där. Kanske oprovocerad. Kanske befogad. Svaret är jag inte vet. Den bara är och jag försöker landa i det.

Människor som passerar berör. Öppnar dörrar stänger fönster. Nytt- gammalt. Nu- då. Att leva i nuet. Gud vet hur många av oss som kämpar med det. Det som är, är nu. Framtiden vet vi ingenting om. Men jag hoppas, önskar och ber att livet är här för att stanna. Ibland är jag bra på att leva- ibland rinner tiden förbi. Men jag är här. Kämpar, krigar skrattar, ler och drömmer om en framtid för oss alla som finns, andas och lever här just nu.

Ikväll har jag gråtit till Sofias änglar på kanal 5. Människoöden som berör. Flashar förbi på tv:n på väggen som verkar bli mindre för vart år som passerar. Andras verklighet landar i min tv-soffa. Ikväll bjuds den in och får stanna kvar. En familjs kamp för två små barn som tillslut inte längre fick leva har funnits i mitt flöde under många år. En vän från förr som har en speciell plats i min historia har en dotter med samma syndrom. Dravet. Sådan sorg och smärta. Ändå bländas jag alltid av deras leenden och deras livsglöd. För mitt i det tunga och omänskliga så lyser kärleken, samhörigheten och tacksamheten över livet här och nu igenom.

Sandra och Niclas...ni är fantastiska. Jag önskar ofta att jag fanns närmre. Jag bär er i tanken även fast jag önskar jag kunde bära era matkassar från affären.





tisdag 12 september 2017

När livet skapar perspektiv























Ikväll är livet innerligt. 

Människor vars liv jag delar om en för en kort stund sätter perspektiv. 

I kväll stannar mina tankar. Pussar, stoppar om en extra gång. 

Älskade små...lämna mig aldrig.


fredag 8 september 2017

Och mitt i livet där står jag

tittandes ut sökandes en horisont bortom hustak och gardinprydda fönster. En liten människa i en värld mångt mycket större än jaget kan ta till sig. I nästan två år har jag levt i min bubbla. Min värd har krympt ihop men ändå rymt allt som jag behöver. Allt det där som betyder något. Min familj har under min mammaledighet kunnat få vara nästan hela min värld. Jag så tacksam för det. Att livet på ett vis har kunnat pausats när behovet varit som störst.

Denna vecka har varit min första i er värld igen. Att möta arbetslivet, vänner, arbetskamrater och kunder kändes fint. Overkligt att tiden gått så fort. På många sätt känns det som att den stått stilla. Jag smeker en liten Milo över det svettiga håret där han ligger ihopkrupen, med rumpan i vädret, i ena hörnet av sin vita spjälsäng. Pyttesmå tår har blivit till små, och en kal hjässa har prytts med ljusa små lockar. Ett litet knyte springer nu på snabba ben alltid på väg i nyfikenhet. Milo är min verklighetsförankring. Livet stannar aldrig.