söndag 28 december 2008

Pillrena gör mig skengravid


Har snart ätit upp första kartan på mina p-piller som ska förhindra att jag någonsin mer ska få uppleva det som hela min kropp skriker efter. Ytterligare en graviditet. Att vara gravid och få uppleva allt vad det innebär och att få hålla sitt lilla lilla barn i famnen för första gången är ett livslångt gift som borde narkotikaklassas. För visst är det så att jag skulle göra nästan vad som helst för att få uppleva den känslan igen. Som tur är så knackar förnuftet om tid att ta hand om och älska de barn jag redan har upp och får mig att ändå tycka att p-piller kanske inte är helt fel ändå.

Skengravid- ja...pillrena får verkligen min kropp att tro att den är gravid. Ständigt illamående som gjort att jag inte tycker om godis längre och tro mig när jag säger att detta endast hänt när jag varit gravid! Är för övrigt inte sugen på mat alls utan trycker ner en och annan clementin som känns frisk i munnen. Halsbrännan gör att jag funderar på att åter igen börja halsa gaviscon direkt ur flaskan. Kämpar även med en oerhörd trötthet som skulle kunna få mig att en en gång somna på Ikea-( gjorde det när jag väntade Melvin). Jag hoppas verkligen att detta ska släppa för min läkare säger att dessa piller ska vara ett under emot PMS-besvär. Nog längtar jag efter att vara gravid igen men dessa delar är de delar som jag för länge sedan valt att inte minnas.

måndag 22 december 2008

Grattis min lilla Moa tre år!

I dag fyller Moa tre år. Hon är stor nu. Tiden har gått så fort. Minnena spelas upp som videofilmer i mitt huvud. Känns som att jag minns varje sekund från vattnet som gick på mitt jobb, till vankande fram och tillbaka i en sjukhuskorridor. Personalen som julpyntade och kammade bordsduksfransarna till "o helga natt" på cd-spelaren på receptionsdisken. Den lilla lilla kroppen som lades upp på mitt bröst som jag var rädd för att ha sönder när jag taffat försökte att lyfta den. De där små ögonen, en hand i min. Barn förändrar ens syn på livet...på världen. Inget blir någonsin som förut. Det är precis som om de små bär på nyckeln till en helt ny dimension.

Den 23 december 2005 är den mest fantastiska dagen i mitt liv. Tror inte att någonting någonsin kommer att kunna slå den upplevelsen. Första barnet är magisk. Andra barnet fantastiskt. Men magiskt tror jag aldrig att det kan bli på samma vis igen.

I morgon så åker vi till mina svärföräldrar och firar jul. Förra julen pratades det glatt om att det nästa år skulle finnas två nya små liv som skulle komma att älska julklappspapper och skrämt iakta jultomten på avstånd. I jul fattas det ett barn hos oss och det känns tomt. Lämnar en liten tagg i hjärtat som får tårarna att rinna över. Jag önskar så att vi hade fått se dig växa upp.

Jag håller mina barn tätt tätt intill mig och är tacksam för alla nätter de väcker mig och stör min sömn. Varje dag som jag känner att jag inte får någonting alls gjort för att de har feber eller ont i magen. Jag får ha dem hos mig och jag har fått möjligheten att följa deras resa på livets väg. Jag ber en tyst bön om att de alltid ska få finnas här hos mig.


Tänder tre ljus i kväll och skickar alla mina tankar till dessa änglabarns föräldrar som inte får krama om sina små i morgon. Liam, Esther och Troy- er tid var så kort men ni har satt livslånga spår i min själ.

onsdag 17 december 2008

Det var en gång en kropp som hade bröst....

Jaha...amningen är över liksom tillgången till stora fina fasta bröst. Det är väll livets gång antar jag och lika naturligt som att tyngdkraften drar allt neråt.

Jag har aldrig haft stora bröst, men man vänjer sig snabbt vid en hylla som pendlar mellan c och d kupa. Nu är den borta och jag letar förbrilt i min alldeles för stora bh efter mina a-kupor som ska finnas där nere någonstans.

Moa har vaknat fel sida idag. Både med tanke humöret och fel sida av klockan 06. Skriker hysteriskt för att jag gick ifrån henne fyra steg i trappan, och har gjort den senaste kvarten hon vägrar att ner själv.

Behöver nog äta frukost så att mina tankar får en aning mer positiv klang, och kunna möta dagen med öppna armar.

Sista dagen för henne på dagisavdelningen farmorshus- sedan är hon en stor tjej vår lilla Mosing.

måndag 15 december 2008

Kvinnligt eller manligt eller bara ett Karin/Christian syndrom?

Det här med manligt och kvinnligt. Vissa frågar sig om det ens existerar andra genetiska skillnader mellan könen än att kvinnor har "muttor" och män har kukar. Jag hör nog till dem som faktiskt tror att många beteenden faktiskt härstammar från vilket kön vi har. Visst har miljön säkert också betydelse, och vi formas redan från barn in i könsmönster. Men jag hör nog till dem som faktiskt inte tycker att det är särskilt farligt eller särskilt hemskt. När man säger att det är förtryck att flickor väljer att leka med sina rosaklädda dockor snarare än med silverfärgade bilar av dyrt märke, familj hellre än krig, hopprep hellre än fotboll, så kan jag känna att det om något är att förkasta och förtrycka kvinnor. För i och med den debatten så säger man ju ändå att det är bättre att leka med bilar än med dockor, och inderekt att de manliga valen skulle vara av högre status än de mer kvinnliga!

Min fråga är. När blev det fult att vara kvinnlig?

Något som jag märker hela tiden här hemma är saker som jag och Christian kanske inte gör eller hanterar på samma sätt. Om det sedan är ett Karin/ Christian syndrom eller om det är manligt/kvinnligt kan jag omöjligt ha annat än spekulativa åsikter om, även om det nog mer lutar åt det sistnämda.

Telefonen ringer. Efter en stund vaknar de sovande barnen till med efterföljande skrik. Christian tackar gudarna för att telefonen är bärbar och stänger in sig i lämplig skrubb, toalett eller varför inte byta våning för att kunna höra vad personen i andra sidan luren säger medan barnens skrik ekar på avstånd.

Jag ser ut som ett irriterat frågetecken och funderar över vad han pysslar med. Jag tackar visserligen också gudarna eller kanske snarare Elgiganten för vår bärbara telefon, men av en helt annan anledning. Jag kan gå till barnet vart de än befinner sig i vårt hus, ge dem tröstande kramar för att de ska sluta gråta och för att jag ska kunna fortsätta mitt samtal med den yttre världen.

Visst. Inga människor är identiska med oss själva och man måste nog ta att inte alla andra alltid gör de val som man själv skulle ha gjort. Men med handen på hjärtat...visst sjutton skulle världen bli fan så mycket bättre om alla gjorde, tänkte och tyckte precis som jag! ;-)

torsdag 11 december 2008

En natt med snarkmätare

Snön har lagt sig vit och mjuk på vår gård. Fåglarna flyger titt som tätt och äter mat i vårt fågelbord. Ljusen i granar och träd skapar ljus i decembermörkret, och väcker en liten liten gnutta av julstämning i mitt inre. Vet inte om det har med vuxenskapet att göra eller om det bara är jag som varje jul undrar när den magiska känslan i magen försvann, och det som blev kvar blev en dag i almanackan som säger att det är julafton.

Moa var så duktig i går. Efter en hel del mutor och lugnande ord så fick vi koppla på henne snarkmätaren. Var många sladdar som skulle fästas på hennes lilla späda kropp. En runt bröstkorgen, en runt magen, en syremätare på ena fingret och en näsgrimma. De första sladdarna gick bra efter att vi lovat både chips, film och mys när de väl satt på. Näsgrimman som var hennes stora skräck skulle vi sätta på henne när hon somnat...trodde vi.

Efter två timmar av hysterisk gråtande och skräckslagna ögon så somnade hon tätt intill min kropp med näsgrimman på, min lilla tjej. Hon var modig och jag är stolt över henne. Hon är verkligen rädd för allt som har med sjukhus och doktorer att göra, och jag hoppas så för hennes skull att det ska avta med tiden. Nu är det bara att vänta och se om mätaren registrerat några andningsuppehåll eller snarkningar.

onsdag 10 december 2008

Sömnlabb med treåring

Idag ska Moa till snarkdoktorn som vi så pedagogisk säger för att få Moa att förstå varför hon ska till doktorn fast hon inte är sjuk. Doktorer ligger inte högt på Moas "tycka om" lista och jag bävar lite för att gå dit idag.

Moa snarkar en hel del och de håller på att utreda om de eventuellt behöver operera bort halsmandlarna på henne. Vi ska få med oss någon snarkmätare hem och fråga mig inte hur den fungerar för jag har inte en aning. Just nu är jag mest orolig för att jag kommer att ha en halvt hysteriskt livrädd treåring som åter igen vägrar att gapa, och som absolut inte tänker sova med någon konstig utrustning instoppad i näsan i natt.

söndag 7 december 2008

Det här med yttrandefrihet

Sitter här framför datorn och en en gång får jag anledning till att fundera över vad man får och bör skriva om i sin blogg. Grundlagen säger att vi alla har yttrandefrihet, men har vi verkligen det? Visst vi kan slänga ur oss var och hur som helst, men ibland kanske det är att konsekvenserna blir för stora om det man skriver blir allmän egendom. Därför håller man tyst och är förbannad i hemlighet. Kvävs till tystnad med yttrandefrihet nedkörd i halsen!

Ord kan höja människor till skyarna, ge förklaringar, värmande kärleksord i någon öra. Men de kan lika väl skära som knivar i bröstet eller få tårarnas flod att rinna över.

I ett barnprogram som jag såg en gång var det en mamma som skulle förklara för sina barn att just ord kan göra människor illa om man inte tänker på vad man säger. Att det är lätt att bara säga förlåt utan att tänka på att orden kanske redan gjort någon illa. Hon drog parallellen med en tandkrämstub. Har man väl tryckt ut tandkrämen så är det omöjligt att stoppa tillbaka den i tuben igen. Ett förlåt kan göra framtiden lättare att möta. Men ord som redan sårat kan inte tas tillbaka.

torsdag 4 december 2008

Ledsen


Vet inte vad jag ska skriva. Är bara ledsen. Verkligen sett fram emot en helg med bara Christian. Barnen till farmor och vi skulle ha vår årliga barnfria hotellweekend. Christian har nästan 40 graders feber vi får bli hemma. Barnen åker till farmor ändå...de har sett fram emot detta allt för länge för att vi ska kunna ställa in deras resa.

Vi får göra det bästa av det. Men just nu är jag för ledsen för att tänka positivt. Får göra det i morgon helt enkelt.

onsdag 3 december 2008

Moa vann!




Min lilla Moa har vunnit pris i MC Donalds teckningstävling. Hon är duktig min lilla tjej. Grattis! Grattis!





Att ta farväl av sin graviditet

Att ta farväl av sin graviditet. Undrar om det är fler än jag som känner att det på mer än ett sätt är lite jobbigt. Melvin är ett halvår nu, men det är först nu som jag börjat att rensa bland mina mammakläder i garderoben. Många av dem har jag inte använt sedan Melvin föddes, men ändå har jag inte riktigt klarat av att skilja mig från dem. Sitter nu här och ska lägga ut på tradera. Men ni ska veta att det inte är utan en gnutta av ångest.

Att bli gravid är verkligen det största som hänt i mitt liv och det som jag absolut är mest tacksam för. Den känslan som ett litet liv föder inuti en blivande mammas kropp är magisk. Så är det bara. Tror inte att det finns något som kan slå lyckan i att bära och föda fram ett efterlängtat barn.

Vi ska inte ha fler barn kanske är därför som avskedet blir så svårt. Blir snart en mängden igen, för visst känner man sig speciell när man är gravid eller bär runt på ett litet, litet spädbarn? Människor tar hänsyn. Stannar med bilen när man går över gatan. Vart man än går så möts man har förstående blickar och leenden. Åtminstone så har det varit så för mig.

Nu är jag snart en av alla andra. En vanlig Svensson men skrikande barn på konsum som vill ha godis i kassakön. Vem ger mig ett leende, eller en förstående blick då?

Tagit fram mina p-piller vid flera tillfällen idag utan att ha klarat av att ta första pillret. Det blir så konkret då. Då är det slut på amningen inte bara för denna gång utan för all framtid. Min bröst värker då de skriker efter Melvin, och risken för att jag ska få ett amningåterfall under kvällen är rätt så överhängande.



tisdag 2 december 2008

Vart går gränsen?


Funderar ganska mycket över vad man kan, ska och bör skriva om i sin blogg. Eller rättare sagt vad man inte ska skriva eller ge ut om sig själv och sitt liv. Vad vill människor läsa om? Vad vill jag att ni ska veta om mig? Vart går gränsen mellan att vara personlig och att vara allt för utelämnade?

Antar att det är upp till var och än att bestämma. Svårt att hitta en vättig balans. Inte bestämt mig för vart mina gränser går.

Moa är fortfarande sjuk. Hon är inne på tredje dagen med feber. Hon hade 40 grader i går, så jag har inte behövt frysa när hon legat bredvid mig i sängen under natten.

Trött på att barnen är sjuka. Känns som att de har varit det konstant den senaste månaden. Tar liksom aldrig slut någon gång. Lagom till den ena blir frisk blir den andre sjuk och så börjar det om hela tiden. Känner mig instängd. Blir så bunden vid hemmet, och trots att regnet öser ner utanför fönstret så längtar jag desperat ut.

Hade sällskap med en annan intern på min gårdsvandring igår kväll. Melvin sov och moa och Hanna var inne och såg på film. Uppskattade verkligen att Christian kunde följa med ut. Minns knappt när vi gick och höll varandra i hand sist.

Bestämt mig för att sluta amma nu. Är oerhört delade känslor men jag känner att jag iin riktigt har något val egentligen. Hormonerna hoppar tandemhopp med mitt humör och jag har insett att jag är tvungen att börja med mina p-piller för att få dem på en vättig nivå där jag får må bra, och kan vara den lugna och harmoniska människa som jag egentligen är.

Känner mig bara så elak. Hur får jag Melvin att förstå varför han inte får ligga mot mina bröst och mysa längre. Antar att det är en vuxen kvinnas tankar som jag lägger hos honom. Men är ändå rädd för att han ska känna sig avvisad.

Visst. Han kan ju hur som helst inte amma i evigheter. Men jag hade gärna fortsatt om mitt humör hade tillåtet det. Nu får det bli som det blir och jag får vara stolt och glad över att amningen fungerat så oerhört bra under hans första halvår i livet!

söndag 30 november 2008

Tröstlös natt

Klockan är snart halv tolv, och barnen i familjen Fransson/Lilja verkar totalt ha vänt på dygnet. Moa somnade i bra tid ikväll utan att springa upp en enda gång. Några timmar senare är hon klarvaken och vill leka doktor och se på film. Melvin somnade också lugnt och skönt i sin vagn för att lagom tills vi var på väg att lägga oss vakna av Moas illvrål då hon tappade sin vällingflaska på tårna! Så nu är han utsövd och klarvaken. Känns så himlarns tröstlöst bara. Om du bara visste hur mycket jag saknar att få sitta framför tv:n i lugn och ro, och titta på någon av alla evighetsserier som aldrig tycks ha något slut. Äta något gott och hålla om den jag älskar. Ikväll känns det miltals ifrån den verkligen som är just nu.

Moa har fått feber ikväll så det blir inget dagis i morgon för henne. En riktigt ettrig bacill som sprider sig som en löpeld i våra halsar och lungor. Melvin hostar fortfarande jätteotäckt, Hanna har precis börjat snora och själv låter det som ett helt kråkbo slagit läger vid mina stämband.

I kväll känns det lite tröstlöst. Kanske för att klockan snart kommer att slå midnatt och Melvin sitter i sin babysitter och jollrar och sprattlar om vart annat. Jag älskar mina barn över allt annat men ibland så måste jag helt enkelt få spy ur mig hur det känns.

Jag är trött...sovit alldeles för lite denna helg! Kan man önska sig lugn och ro i julklapp!?

fredag 28 november 2008

SPA behandling för själen


När tiden väl finns att motionerna har mörkret för länge sedan lagt sig där ute. Jag har alltid varit mörkrädd, och det verkar inte vara något som försvinner med åldern. I alla fall inte i mitt fall, så att ta långa kvällspromenader i skogen på ensliga skogsvägar är helt uteslutet.
Jag har dock funnit en lösning på detta problem och det innebär inte att jag bär runt på en strålkastare för att få mer ljus, utan jag har funnit en promenadsväng som lever upp till mina krav, och där jag inte behöver vara rädd hela vägen. På innergården mellan husen där vi bor promenerar jag på kvällarna, och det är i ljuset från människors hem som jag går...runt...runt...20 varv. Folk må tycka att jag inte är riktigt klok. Men om de visste hur skönt det känns att bara få vara ifred en liten stund. Att få låta tankarna fara fritt utan att någon stör.

Det är där. I de stilla promenaderna i regnet om kvällen, som jag ränsar mina tankar. Likt en fånge på en rastgård finner min själ lugn och ro.

Min lille prins

Första advent närmar sig med stormsteg, och den nyss ankomna julkänslan har smält bort i takt med snön. Det vita vinterlandskapet har bytts ut mot vårens varma vindar och på något vis så har det tagit bort min lust att adventsstäda mitt hem.
Melvin ligger och sover i sin vagn. Hans förkylning är ännu värre idag. Hostar nästan hela tiden. Funderar på om jag ska ringa in till barnmottagningen och prata med dem. Obehagligt när det sitter på hans luftvägar på det viset som det gör. Rädd för att han ska få lunginflammation det lilla knytet. Väntar tills han vaknar nästa gång, så jag får kolla om han har fått feber också.

Känner att jag också börjar att bli förkyld. Halsonten har kommit smygande och risken finns nog att vi alla blir liggande i samma infektion som Melvin har. Suck...antar att det är något som man får räkna med när man har barn.

Ska ut och nattvandra med första hjälpengruppen i Jönköping ikväll. Ska bli roligt. Var länge sedan jag var ute nu. Behöver lite annat adrenalin i mitt liv än det som mina barn ger mig i form av oro.



torsdag 27 november 2008

Med Melvin till akuten

Förra natten var lite tung. Hoppas på att få sova lite mer denna natt. Melvin vaknade upp runt 23 och andades jätteansträngt och rossligt. Efter att ha rådgjort med barnakuten blev vi förvisade ut på altanten vid halv ett där vi skulle sitta i en halvtimma för att se om det kunde lugna ner rosslingarna och hostattackerena lite då de misstänkte att han fått ett kruppanfall. Så där satt vi, mor och son och sjöng imse vimse spindel i mörkret, omsvepta med en varm och go filt och med luvan uppdragen så långt det bara var möjligt. Måste erkänna att det var ett rätt effektivt sätt att hålla sig vaken på i alla fall. Tyvärr så hjälpte det inte särskilt mycket så vi fick åka in till akuten efter det.
Han hade lite kruppliknande hosta men rosslet satt i lungorna. Någon virusinfektion som satt sig på hans små luftvägar. Han lät verkligen som ett helt tröskverk när han andades. Men som läkaren sa så låter det värre än det är. Han syresatte sig jättebra och efter att de ventilerat honom med någon mask med ventoline och en dos betapred fick vi åka hem. Somnade gott i min säng framåt halvfyra tiden. 8.30 lämnade jag Moa på dagis och gick på utvecklings samtal.
JÄSP...ska nog gå och sova nu...får Melvin en kruppattack till i natt så tänker jag nog testa att sitta i badrummet med ånga ifrån en varm dusch. Känns hur som helst mer lockande än att tillbringa en natt till på altanen.

onsdag 26 november 2008

Fötter


Idag har Melvin upptäckt sina små fötter. Stor händelse hos ett litet liv!

Den eviga debatten om abort


Pro-life songs. Var inte med mening som jag hamnade framför ett gäng av sådana på you tube idag. Vackra melodier med starka filmklipp som på olika sätt vill få oss att ta ställning mot abort. Innan jag själv ens börjat tänka tanken på att jag ville ha barn så var abort inget konstigt för mig. Det var något som tjejer och kvinnor gör när man av misstag blir gravid. Man avslutar något som aldrig borde ha blivit påbörjat.

Idag får jag ont i magen bara av tanken att behöva göra ett sådant val. Att tro att det är enkelt att som kvinna bestämma sig för att avsluta ett liv tror jag inte en sekund på. Jag har aldrig ställts inför ett sådant beslut och det är jag innerligt tacksam för.

När jag plussade på mitt första graviditetstest så blev jag hur chockad som helst även fast vi medvetet försökte bli med barn. Den storm av känslor som vällde över mig i detta ögonblick är bland det starkaste jag någonsin upplevt. För mig var denna upplevelse förenad med glädje och lycka, och jag kan inte ens tänka mig in i den förvirring och förtvivlan som en oönskad graviditet måste innebära.

Jag känner mig oerhört priviligerad som fått bli mamma till två underbara små barn. Det har varit i särklass den mest spännande resa jag gjort i mitt liv, och de upplevelser som för alltid kommer att vara de finaste minnen som jag har. Barn är verkligen livets underverk och ska också få förknippas med det. Jag tycker inte som abortmotstånadarna säger att det är själviskt att göra abort. Ett barn förtjänar att vara efterlängtad och önskad. Att behålla ett barn av någon anledning än det, annser jag vara mer själviskt och orätt mot barnet än något annat.

Jag är för fri abort. Ser det som en nödutgång när det inte verkar finnas någon annan tänkbar utväg. Men jag tror också att det är ett val som man för alltid kommer att få leva med koncekvenserna av. För jag har svårt att tro att en kvinna som en gång burit på ett " barn" någonsin kommer att kunna glömma det!

tisdag 25 november 2008

Vad är mer rofyllt än ett sovande barn?


Melvin sover så sött i sin vagn. Slås gång på gång av hur skönt det ser ut när små barn sover. Nedborrad i en kudde, ungefär som Sir Väs i Robin Hood sover han lugnt och stilla min lille prins. Vaknar säkert lagom tills det är dax för mig att lägga Moa så att det ska bli lite extra komplicerat. För det är inte helt lätt att mata en uthungrad liten kille samtidigt som jag måste leka katt och råtta med en ständigt uppstigen Moa, som verkligen gör allt hon kan för att få sin mamma att tappa tålamodet. Men det är nog alla föräldrars ständiga dilemma- att man inte kan klona sig själv.


Moa skriver sitt namn alldeles själv, och jag är en väldigt stolt mamma!

måndag 24 november 2008

Öpnna förskolan- en krigszon!


Ute faller snön och denna vecka är det första advent. Julreklamen ockuperar vår brevlåda och hysterin på stan börjar märkas av. Veckans varor på Wilys består av köttbullar, julskinka och annat som man äter till jul. Men hållå! Är det inte lite väl tidigt att köpa julmat redan nu!?

Varit ute och gått med Moa och Melvin i snön idag. Tycker att det är rätt mysigt. Moa har varit hemma från dagis idag då de har studiedag, så vi passade på att besöka öppnaförskolan i det området som vi bor i. Hjälp vad rörigt och stimmigt det var där! Barnen krälade omkring i en röra av saker till 300 decibels barnskrik och slammer med leksaker.

Märktes på Moa att hon inte är van med att vara i en sådan miljö då det är en helt annan struktur på ett vanligt dagis eller förskola. Jag skulle till och med vilja säga att hon verkade chockad. Barnen skrek i munnen på varandra, sloggs om alla saker och knuffades för att få sin vilja igenom. Såg fram emot sångstunden men det var nästan ännu värre.

De mammor och pappar som tycker att de är så mycket bättre för att de har sina barn hemma istället för att ha den på dagis 4 timmar om dagen som jag skrivit om förut, ger jag bara en massa frågetecken????? För de är ofta de som hänger på öpnna förskolorna flera gånger i veckan med sina barn. Är det något som jag vill skydda mina barn från så är det detta kaos av viljor, barn och föräldrar som ska försöka samsas på en minimal liten yta med en ljudvolym som inte är av denna värld. Det om något tror jag definitivt är 100 gånger skadligare än att lämna sina barn på en strukturerad förskola med utbildad personal som erbjuder lek och äventyr på ett strukturerat och pedagogiskt sätt.

fredag 21 november 2008

10 månader- i en ängels fotspår



Livet. Vad vet vi om livet egentligen? Vi vet det som varit, det som är, känns och upplevs just nu i stunden. Om framtiden vet vi ingenting. Vi bygger slott av drömmar som vi målar med förväntan, planerar och tror oss ha makten att bestämma hur morgondagen ska bli. Vi tror oss vara kungar med rättigheten att styra allt som händer, och jag önskar så att det kunde få vara min sanning...min hela fulla sanning, och min verklighet.

Saker händer. Träd blåser ner, bilar kör i diket, det faller regn från himlen fast vädret på tv4 lovat oss solsken. Människor som för tre minuter sedan var på väg någonstans dör i fronten på en bil. Ett barn som var ämnad att leva får inte stanna, trots att kärleken till detta barn var starkare än någonting annat.

Jag vill berätta för er om en liten liten tjej som för alltid har en plats hos mig. Den 22 januari 2008 födde min sambos syster en liten Esther i vecka 32. Hon var 41 cm lång och vägde 1470 gram. Hon var en liten kämpe men hon fick inte stanna kvar. En GBS infektion satte käppar i hjulet för den lycka som borde fått vara. Två dygn senare den 24 januari så somnade hon in i famnen på sin mamma.

Jag glömmer aldrig de två dygnen som Esther fick leva. Hur hopp och förtvivlan hoppade bungyjump med mitt hjärta. Jag bad till Gud att de skulle få ha lilla Esther kvar. Med händerna på min egna gravida mage grät jag konstant i flera dygn.

I morgon är det 10 månader sedan en liten liten flicka flyttade in i mitt hjärta. Jag fick aldrig uppleva hennes andetag, men Lotta och Jonas, vad tacksam jag är för att jag fick vara en av få som fick se ert underverk!

Någonstans i en annan värld bortom det som vi kan se och uppfatta, så tror jag att de finns. Alla de små barn som i saknad blev till himlens änglar, men vars fötter för alltid satt sina fotavtryck i våra hjärtan.

Finns en änglamma på nätet som skrivit en sång till sig själv från sin son. Jag tycker att den är underbart vacker och jag är helt övertygad om att om Esther kunde skriva ett brev till dig Lotta så skulle det stå så här.

Gå via länken och välj "ljuset inom dig.
http://www.lealin.com/lucas/default2.asp?d=7&show=8

Livsuppehållande åtgärder på husets alla gossedjur


Fredag idag. Igen. Helt sannslöst vad fort tiden går. Inser att jag tjatat en del om detta nu, men jag slutar aldrig förundras över hur tiden som gick så långsamt när jag var ett litet barn bara försvinner iväg. Det är nog som en vän till mig skriver på sin blogg, att varje sekunde är värdefull.

I morgon så har vi behörighetsbedömning med första hjälpengruppen som jag är med i. Det är ett praktiskt och ett teoretisk prov där man testas för att se att man klarar av de moment som krävs av än. Jag och Christian har övat hela förmiddagen och det finns nog inte ett enda gossedjur i detta hus som inte satt i halsen, fått hjärtstopp eller undkommit vår behandling. Kan ju undra vad grannarna tänker när de ser oss genom fönstret när vi halvhånglar och gör hjärtkompressioner på lurviga gamla nallar och nersnorade kaniner.

Christian ska snart iväg och jobba och jag och Moa hamnar nog till hennes förtjusning i soffan framför tv:n med godis och ostbågar, och äntligen får jag svara ja på hennes fråga om vi kan mysa, som hon frågat varje dag hela denna vecka. För mys är det definitivt inte om det inte ingår godis, glass eller andra onyttigheter!

torsdag 20 november 2008

Jag- en egen person

Ibland undrar jag varför bloggande redan blivit så viktigt för mig. Satt och funderade en liten stund och kom fram till att det nog är för att jag är mammaledig och inte riktigt tillhör något sammanhang där jag längre betyder något. Där jag är viktig och där människor saknar mig när jag inte kommer, eller undrar vad jag gjort i helgen. Det är nog därför som jag bloggar tror jag. För att jag trots att jag inte är fysiskt närvarande i min gamla vänners, arbetskompisars och studiekamraters liv, så har jag ändå en liten liten möjlighet att påverka dem genom det jag skriver, och en liten möjlighet att hålla mig själv och min existens levande så att de inte glömmer bort mig.

Att vara mammaledig är på många sätt jättemysigt, men ibland känns det oerhört ensamt. På något vis var det annorlunda när Moa föddes. Det var en helt ny värld som öppnades upp för mig och plötsligt så kände jag verkligen att jag tillhörde någonting speciellt. Jag blev förälder och det var jättestort i sociala sammanhang. Gick på babysång och satt och fikade med andra mammor med små drägglande knoddar och tyckte att det var jättemysigt. Är inte längre på samma sätt, och behovet av de andra mammorna på babyöppet finns inte längre. Behoven har förändrats och är det något som jag verkligen behöver så är det att få umgås med andra människor som inte pratar utslag, blöjeksem och konsistensen på bäbisbajs!

Efter att man en gång fått barn och lever det småbarnsliv som det innebär på många vis så suddas den egna identiteten ut och plötsligt så är man "bara" någons mamma. -Titta, där är Moas mamma! - Moas och Melvins mamma är fin i håret, Melvins mamma har köpt ny barnvagn! Ibland har jag lust att skrika ut att jag faktiskt heter Karin. För hon finns också, även fast omvärlden gjort hennes konturer lite suddiga. Jag kan sakna det. Saknar att få vara en egen person. I bloggandet så är jag det. Kanske därför som jag känner en viss dragningskraft just hit till min dator. För att jag få chansen att vara mig själv.

Många, många människor bloggar och nog undrar jag ibland om jag är ensam om att läsa det som jag skriver. Undrar om mina ord når ut till den värld som jag skriker till för att få höras och synas. Läser du mina ord och följer du mig i mitt bloggande och vill förgylla min dag genom att låta mig få det? Lämna ett litet meddelande när du läst färdigt detta inlägg.

Björnarna sover och jag tassar runt på tå för att inte väcka dem.

onsdag 19 november 2008

Somnar inte Moa snart blir jag galen!


Moa är fortfarande hemma från dagis. Tredje dagen idag. Hon är inte sjuk eller så men hennes ögon har varit klibbiga så hon får inte vara där pga smittrisk. Får verkligen ingenting gjort när hon är hemma. Inte lätt att hinna med i en treårings snabba humör och intressesvängningar. - Mamma, jag vill rita! Snäll som hennes mamma är så plockar hon fram pennor och papper. Tre sekunder senare. - Mamma, jag vill inte rita mer! - Mamma, jag vill gå en sväng! Då hennes mamma varken har lust eller ork att bråka om alla pennor som nu ligger utsprida över hela bordet tar hon Moa i handen och går med på att gå ut en stund. Skönt tänker hennes mamma, då blir hon nog lite trött och kan somna skönt när vi kommer in igen. Efter att ha letat som en galning efter mössa, vantar och skor till både moa, lillebror och sig själv och tagit sig ut ropar ungen. - Mamma! Jag vill gå in! När hon inte får som hon vill ramlar hon ihop i en liten hög framför ytterdörren. - MAMMA! JAG VILL GÅ IN!!!!!!!!!!!! JAG VILL RITA!!!!!!!!

Klockan är nu kvart i tre och Moa har fortfarande inte somnat och det gör mig frustrerad. Vet att hon inte orkar vara vaken tills i kväll och förmodligen kommer att slockna lagomt till att jag inte vill att hon ska sova längre. *suck*

Christian är på jobbet och lille Melvin är nu sjuk igen. Han hade 39.4 i feber nu i eftermiddag när jag tog tempen. Hoppas på att det är en ny bacill som hittat hit så att han inte åkt på lunginflamation eller nått sånt efter förra omgången. Får hålla lite koll på honom. Vill att min lill prins bus ska få må bra.

Har inte tid att skriva mer nu även fast jag vill. Behövde bara få "fly" ifrån verklighetens kaos för en stund. Måste verkligen plocka ordning lite. Annars är nog risken att jag snart tappar bort mina barn i denna röra!

måndag 17 november 2008

ICA Maxi- portalen till paradiset


Känner mig stor. Ser mig i spegeln och förstår att graviditeter måste få sätta spår i kroppen. Jag måste nog inse att jag aldrig mer kommer att ha fasta bröst och rumpa utan celluiter. När dessa tankar kommer och jag känner mig allt annat än vacker försöker jag tänka på vilken fantastisk kropp jag ändå har. Den har tillverkat, format och burit mina två underbara friska barn. Det om något borde väll räknas mer än någonting annat? Men det är väll så som vi människor fungerar. Att vi vill ha allt!

Varit och veckohandlat nu i kväll. Hur löjligt det än låter så är det en av veckans höjdpunkter. Att få åka iväg själv, strosa runt bland hyllorna och köpa det jag vill ha. Vi har alltid handlat på Willys förut. Har nästan idiotförklarat alla puckon som väljer att handla på Ica maxi istället och betala flera hundra mer varje vecka för samma saker. Nu har jag fallit i maxi fällan själv och njuter till fullo av att handla där. Känns lyxigare på något vis. Kanske är det till och med så att jag känner mig lite bättre och lite mer priviligierad när jag kliver ut med mina kassar därifrån. Ett tecken på att jag inte hör till samhällets lägsta klass? Hör själv hur fånigt det låter men är det sånt som gör att vissa hellre handlar på de dyrare kedjorna? För något måste det ju handla om. För inte sätter vi oss i bilen och ropar- Ja! klart jag vill betala onödigt mycket för min mat denna vecka! Hur ogärna jag än vill erkänna att det är så, så ger mig ICA Maxi en känsla av lite vardagslyx i tillvaron. Om det är värt 300 spänn extra i veckan så är ju svaret absolut Nej. Ändå så handlar jag där.

Sanslösa nyårsafton


Moa har ögoninflammation och är hemma från dagis idag. Sjuka barn är väll något som man alltid måste ha med i sina beräkningar när man planerar sina dagar, men visst krånglar det till en del saker när det inte riktigt blir som man tänkt sig.

Det är kallt ute idag och frosten ligger som ett vitt täcke över gräsmattorna. Liksom alla årstider är roliga i början så myser jag av det vita landskapet som glittrar i skenet av solen som börjat titta fram. Blir nog att jag tar med barnen ut en sväng nu på förmiddagen.

På eftermiddagen så ska jag till räddningstjänsten på möte. Representerar röda korset där, och kommunen, räddningstjänsten och polisen håller tillsammans med oss och vuxenvandrarna på att planera upp tolvslaget på nyår. Är rätt sanslöst egentligen. De har haft sådana problem med ungdomar som skjuter raketeter de tre senaste åren så det har varit tvungna att sammankalla till någon form av "krismöte" inför detta året. ca 600 ungdomar har befunnit sig på stan de senaste åren och raketer har avfyrats helt kontrollerat mot både folksamlingar och räddningstjänst så de har varit tvungna att åka ifrån platsen. De är livrädda för att någon ska komma till allvarlig skada eller till och med dö och de vill att vi i första hjälpen gruppen ska finnas tillhands på denna plats på nyårsafton. De har försökt att få oss som inte upplevt detta fenomen att förstå allvaret i detta och dragit jämförelsen att om detta hade varit någon annan dag om året än nyårsafton så hade de tagit hit nationella in sattsstyrkan för att det är en sådan allvarlig och okontrollerbar situation...

Tycker att det är helt sanslöst och jag vet inte vart jag fått tankarna om att alla är hemma på privatfester på nyårsafton ifrån. Hade faktiskt inte någon aning om att så många ungdomar befann sig på stan denna kväll! Jag börjar nog trots allt bli lite gammal och insnöad.

Jag och en tjej till har lovat att ställa upp men med strikta instruktioner om att vi kommer att befinna oss inomhus på ett café som finns där. Aldrig i livet att jag ställer mig som måltavla och riskerar livet bland 600 fyllon som inte har en aning om hur man hanterar raketer.

Vi får se vad som sägs på mötet idag. Ska ta med oss vår uniform för att räddningstjänsten vill bedöma hur lätt de börjar brinna. Pratas även om hjälm, skyddsglasögon, handskar osv...min spontana reaktion förra mötet var varför de inte tar dit millitären istället!

Melvin får följa med idag och Moa ska och fika med sin farmor. Blir säkert mysigt för henne.

söndag 16 november 2008

När tid och ork finns

Lugnet har lagt sig över vårt lilla hem. Borde kanske också sova, men jag fastnar så lätt här framför datorn. Jag behöver få sitta här. I tystanden och i stillheten flyter mina tankar ihop med musiken och känslorna och tankarna får flöda fritt och ostört, utan att någon drar mig i kjolen, kastar pennor, tappar nappen eller ramlar och slår sig. Det är bara jag och musiken, och mina fingrar på ett tangentbord som på något sätt hjälper mig att få struktur i mitt inre liv.

En gång i tiden så skrev jag nästan jämt. Det var ett sätt för mig att andas på. Att få utlopp för det som annars lätt blev till kaos i min hjärna. Med åren så försvann det behovet. Jag fann min själsfrende som jag kan prata om precis allt med. Min älskade älskade Christian, jag hoppas att du förstår hur mycket jag verkligen älskar dig. En dag kommer vår tid tillbaka. Tid då vi åter igen kommer att orka och ha stunder över för bara varandra. När tid och ork finns ska jag visa dig hur mycket du betyder för mig. Tills dess får du nog helt enkelt lita på att du verkligen är allt för mig!
Jag älskar dig!

Hotell i sin egen stad= lyx


Bott på hotell i samma stad som vi bor. Man får nog kalla det för lyx men ibland så måste småbarnslivet få vara lite lyxigt!Christians mamma har fyllt 60 år så vi har firat henne denna helg. Varit jättemysigt, men jag kan inte påstå att det är lugnt och skönt och avslappnande att bo på hotell med tre barn! Frukosten var lyxig och skiljer sig drastiskt mot våra frukostvanor hemma. Det bästa av allt var nog ändå att jag slapp klättra över ett ton med gamla matrester och leksaker om vart annat för att överhuvudtaget ta mig fram till kylskåpet.

I går åt vi tre rätters middag. Att få sitta ner i 2,5 timma och äta hör inte heller till vanligheterna när man har en snart treårig tjej med myror i brallorna under samma hustak. Hemma får jag vara glad om jag hinner med en tre-minuters snarare än tre rätters!

Tack snälla Susanne och Ylva för att ni gav oss möjligheten att sitta och äta ifred!

lördag 15 november 2008

När orosmolnen växer

Mamma..min lilla mamma vad orolig du gjort mig nu. Jag är glad för att du äntligen verkar ha fått träffa läkare som tagit tag i dina problem. Men deras tankar gör mig iskall inombords och jag gråter.

Vet att jag inte ska ta ut något i förskott men visst snurrar tankarna när någon man älskar inte mår bra. Visst växer orosmolnen sig större än de kanske skulle behöva, men jag kan inte styra det. Hoppas att hon slipepr en mässa väntetider nu och att de tar de prover och sånt som är nödvändiga för att snabbt kunna säkerställa vart hennes problem kommer ifrån.

Tills dess kan vi inte annat än vänta, hoppas och be för att vad det en nu må vara går att bota och gör bra igen.

fredag 14 november 2008

Ge mig tid att leva

Surfade runt inne på youtube och möts plötsligt av vackra leende flickor till sorgens musik. Unga tjejer som inte finns här längre. Tjejer som av en eller annan anledning valde döden framför livet. Känns på något vis overkligt när jag möter deras leende ögon på korten som deras vänner lagt ut på dem i omsorgsfulla bild och musikspel. De ser så levande ut och overkligheten blir att de inte längre finns. Blickarna som möter mig berör mig djupt och jag undrar vad det var som gick så fel i deras liv? Vad var det som omvärlden missade? Hur överlevar man att ens eget barn tar sitt liv?

Nedan är en länk till ett bild musikspel som jag funnit på nätet som verkligen beskriver med bild, musik och känsla hur det kan kännas när livet gör riktigt förjävligt ont, men samtidigt förmedlar den ett hopp om att det går att komma ut ur mörkret om någon bara erbjuder sin hand och sin hjälp. Vi människor måste bli bättre på att ta hand om varandra och våga sträcka ur våra händer mot de som verkligen behöver få känna att de inte är ensamma. Till er som inte mår bra...lova er själva att be om hjälp för livet kan verkligen bli fantastiskt, även fast det kanske inte känns så just nu.

http://www.youtube.com/watch?v=lTLiuYyAuvk&NR=1

Döden...den finns här hela tiden som en motpol till livet. Jag försöker att inte tänka på den så ofta då den skrämmer mig. Inte själva döendet som gör att det hugger till i mitt hjärta, utan känslan av oro för att inte få finnas hos mina barn. Att de ska vakna en morgon och att mamma inte längre finns där. Att de ska gråta efter mig utan att jag kan ta upp dem i min famn och trösta dem, och viska att allt snart blir bra igen. Jag är rädd för att inte få uppleva deras liv. Att inte få dela deras glädje över uppnådda drömmar. Att inte kunna ge råd eller trösta när världen ger dem sår i själen. Unga människor dör och det finns ingen rättvisa i det. Jag vill få finnas...snälla ge mig tid att få leva mitt liv!

torsdag 13 november 2008

Byte av dagisavdelning


Torsdag idag...redan!? Har tiden alltid gått så här fort eller är det först när man får barn som tiden bara springer ifrån än? Ja vet inte, men jag börjar inse att tiden är något som man måste ta till vara på och vara rädd om.

Melvin är snart ett halvår men ändå så känns det som om jag nyss gick i skolan och var gravid. Har en psykologitenta som ligger och väntar på mig, men det är så lätt att skjuta detta åt sidan för jag har ju låååång tid kvar hemma med Melvin. Men inser snart att om resterande mammaledighet kommer att gå lika fort så kommer jag att sitta med psykologi omtentan lagom till sommaren och svära över att jag inte tagit tag i detta tidigare. *suck*

Moa ska byta avdelning på dagis. De behöver få in en liten till så hon lämnar småbarnsavdelningen efter nyår. De ville flytta henne redan efter sommaren men vi sa bestämt ifrån. Nu känns det som en självklarhet och Moa själv är så glad och lycklig över detta. Varje morgon när hon vaknar sätter hon sig upp i sängen och tittar förväntansfullt på mig och frågar
"- Ska vi gå till Vargkulan nu? ,, "-Inte än svarar jag, efter det har varit julafton! Jaha...vi kan gå dit nästa gång och leka med köket säger hon och ser fortfarande lika förväntansfull ut.

Jag är övertygad om att detta är rätt tid att flytta henne på. har känt lite nu under hösten att dagisfröknarna varit lite arga på henne. Kanske är det deras frustration över att inte hinna med som hon fått känna av. Känner att hon kanske har fått vara lite "svarta fåret" då hon hittat på en del bus som att kladda mos på väggen där hon sitter osv. Hon kräver nog helt enkelt en annan sorts uppmärksamhet än de små barnen och en annan aktivering än hon får just nu. Tror att denna överflyttning är det bästa som kunnat hända henne just nu.

Låter kanske som att jag är missnöjd med dagisavdelningen som hon går på nu men så är det absolut inte. Jag är oerhört glad över att hon fick plats där, och oerhört tacksam för allt som de har givit min lilla tjejja i form av uppmärksamhet och beröm.

Tror att jag ska ta med mig Melvin ner på stan och strosa runt lite. Får passa på när Moa är på dagis, för henne är det sista jag tar med mig ner på stan. Men det är en annan historia.

Ha en bra dag.

tisdag 11 november 2008

Två klänningar till




www.lightinthebox.com


Lägger ut två bilder till med klänningar, och snälla ni hjälp mig få rätsida på mina tankar om val av klänningar!



Moa kommer att vara knappt 4 år när vi gifter oss, och kommer därför naturligt att vara brudnäbb. Hanna däremot kommer att vara 11 år och det är enligt seden för gammalt för att vara brudnäbb och för ung för att vara tärna. Dock är nog min tanke ändå att Hanna ska vara någon form av ung brudtärna som jag sett att det kallas utomlands. Är det då verkligen fel att ha olika klänningar på dem? Skulle dessa två kunna passa ihop tror ni?

Om att inte gapa hos tandläkaren




Suck. blev som jag befarade. Moa var jätteglad så länge vi bara var i väntrummet hos tandläkaren. Så fort de ropade upp hennes namn började hon gråta. Följde motsträvigt med in i undersökningsrummet. Fick sitta i mitt knä medan jag svarade på tandsköterskans frågor om glass, saft och kakvanor. Vad är det för frågor egentligen? Visst jag kan förstå att det kan vara bra att ta upp sånt för diskussion, men vet inte alla föräldrar om att sånt inte är bra? Hur ofta fått ditt barn glass eller fika? - Någon gång i veckan ljög jag för att det är svaret hon vill ha. Förstår inte meningen med frågor som de flesta föräldrar ändå inte kommer att svara ärligt på. Blir ju bara ett spel för galleri! Eller det kanske bara är jag som inte vill bli uppläxad av en surig tant som inte vet ett dugg om varken mitt barn eller våra matvanor hemma.

Jag tycker verkligen inte om henne! Tandsköterskan! Har aldrig gjort det. Tycker hon har varit hemsk sedan första gången vi fick träffa henne när Moa fyllde 1 år och fortfarande var tandlös. När Moa var två försökte hon bända upp munnen på henne med tandborsten för att Moa inte ville gapa. Christian blev så arg så han visste inte vart han skulle ta vägen. Hon fick i alla fall borsta hennes tänder idag med en tandborste, men peta på dem med den där kroken och räkna dem fick hon inte. Ibland undrar jag om denna männsika överhuvudtaget har någon utbildning i att möta barn. För alla andras treåringar går väll inte bara dit och gapar större än ett trött lejon på savannen och tycker att det är fantastiskt roligt!? Jag hade världens bästa tandläkare när jag var liten. Allas våran Anders som på något sätt fick oss alla barn att älska honom! Tandläkare föresten- när får barnen nu för tiden träffa en riktigt tandläkare?

Nu har jag en sjönsjungande glad tjej vid köksbordet som frenetiskt gapar och räknar sina tänder med allt som går att peta med!

Klänningar från kina




Satt och surfade runt lite i går kväll med tanke på det kommande bröllopet. Hamnade på en sida i Kina som har hur fina barnklänningar som helst. På ett naffs förvandlas varenda liten tjej till en livs levande prinsessa. Dessutom så är de hur billiga som helst om man jämför vad det kostar att köpa liknande klänningar i sverige. Två av klänningarna på bilden inklusive frakt från kina kommer att kosta runt 1250kr.

Hittat några klänningar som jag tycker om. Vet bara inte hur man ska tänka lite. Ska Moa och Hanna ha lika klänning trots att det skiljer så pass många år mellan dem? Jag tror att jag tillslut har kommit fram till att de nog ska ha det.

I nu läget tycker jag mest om denna klänning till våra båda flickor. Bilden är tagen från deras hemsida.

Lämna gärna en kommentar om vad du tycker om den!

Moa ska strax till tandläkaren. Hennes mamma är lite rädd för att "ungen" inte kommer att gapa...vi får se om jag oroat mig i onödan.

måndag 10 november 2008

En blivande bruds ambivalenta tankar

Måndag idag. Hör liksom till att man ska stöna och sucka över det. Men när man ändå är hemma så har dagarna en förmåga att blandas ihop till en salig röra där måndag eller fredag inte spelar så stor roll. Dagarna fylls av innehåll oavsett vad det står för dag i almanackan Den stora skillnaden skulle möjligen ligga i att jag kan trycka i mig en massa godis utan att få dåligt samvete om det är helg.

Det här med vikt och kropp. Hur ska man tänka och känna egentligen. Står med ett ben på varje sida i denna diskussionen och känner mig oerhört ambivalent. När jag surfar runt inne på bröllopstorget.se så slås jag av alla inlägg som handlar just om att de ska gå ner i vikt. -5kg grupp, -50 kg grupp osv och allt detta för att de ska gifta sig? Jag frågar mig själv hur logiskt det är egentligen. Att gifta sig handlar ju om kärlek för den man är. Man har blivit friad till av någon anledning, och det borde vara för att man är innerligt älskad och omtyckt av någon. Denna dag om något så borde man ju älska sig själv precis som den man är för hela bröllopet är ju ett bevis på att man är fantastisk. Man kanske har levt ihop i fem, tio år och tyckt att man varit ok under den tiden. Bröllopet närmar sig och plötsligt så kommer kraven om den perfekta smala kroppen och slår ner som en ångestbomb hos de flesta hur smala de nu än må vara redan innan. Vart finns logiken i detta? För vem skull måste man gå ner 10kg för att bli en vacker brud? Och som någon ställde en fråga på samma sait- Bantar din man inför bröllopet?...nej, jag har svårt att tro det!

Jag är lyckligt lottad. Älskad av en underbar man som vill ha mig och älskar mig för den jag är. Men ändå så finns dessa tankar ändå här. På något sätt verkar bantning ha blivit en lika självklar planeringsdetalj som att köpa ringar och hyra klänning. Tycker att det är rätt sorgligt att det är så. När ska vi alla inse att vi är bra som vi är, och om vi nu väger lite för mycket så ska vi gå ner i vikt för att få möjligheten att leva lyckliga i alla våra dagar, snarare än för att kunna ha en mindre storlek på klänningen, och leva upp till schablomen om hur en vacker brud ska se ut!