Sommarvindar som rört vid min frusna vinterkropp längre än någon ens vågat önska, fortsätter blåsa förbi mig. Vad jag behövde känna värme. Var nog inte ensam om det. Temperaturer långt över våra förväntningar av vad en sommar innebär. Lycka i glatt plaskande barn vid Vätterns långa strand och tomma glassfrysar i affären. En sommar som går till historien. Det är svårt att ta in att det stundom kommer att falla löv till marken som bäddas in till evig vila i snötäckt landskap. Lika svårt som att föreställa sig att det en vårmorgon återigen kommer att bli sommar.
Livet är föränderligt samtidigt som det många gånger känns som att stå och stampa vatten. Att vara i rörelse för att inte sjunka. Hålla näsan över vattenytan och hoppas att någon en dag ska slänga ut en livboj och dra en till land. Det är lätt att i de stormigaste vatten drabbas av panik. Att tänka att det bara inte går mer, men så planar vågorna plötsligt ut. Sträcker ner en fot och inser att vattnet inte var så djupt och att tårna faktiskt når botten. Jag tror att vi alla befunnit oss där ibland. I djupa skrämmande vatten utan land i sikte. Vad skulle hända om vi ibland lät oss sjunka ner under ytan? Kanske skulle vi drunkna, eller så skulle vi med rätt utrustning och sällskap sakta kunna börja utforska en helt ny värld. Kanske vackrare än något vi tidigare upplevt?
