fredag 29 maj 2009

Världens bästa "Farmur"!


Jag- en blivande friluftsmänniska

Det här med friluftsliv. Det har aldrig riktigt varit min grej, och de som känner mig sedan min uppväxt kan bekräfta att det alltid varit så. Livrädd för småkryp, hellre gått en mil extra än att gena några hundra meter genom en skog full av otäcka små bestar.
Jo, visst...det har kanske alltid varit så, men det är slut på det nu. Jag har bestämt mig för att denna sommar så ska jag ge friluftslivet en ärlig chans...om än på mitt eget lilla "light-version-sett".

Ett stormkök är inköpt som jag med nöjje lagat mat på tre gånger de senaste veckorna. Korv med bröd och någon avancerad pasta med pastasås alla pulver som man bara behövde tillsätta kokande vatten i. Barnen verkar tycka om det mesta bara man lagar till det och äter det utomhus.

Mina vänner har skrattat åt mig och hånat mig i flera veckor nu när jag tjatat om att jag absolut ska köpa ett tält. I morgon kanske det rent utav blir av. Intersport ska ställa upp alla sina tält, så då ska familjen Fransson dit och provcampa på stans största parkeringsplats!

Jag har inte campat sedan jag var liten och de minnena bär jag med mig än idag. Jag vill att mina barn ska få uppleva det, och jag ser fram emot några små miniäventyr i sommar.

Vem vet jag kanske är en riktig friluftsmänniska egentligen bara att jag aldrig riktigt fått en ärlig chans att förstå det!?

torsdag 28 maj 2009

I morgon får Moa sommarlov

- Moa, i morgon får du ge en bamsekram till Line på dagis, för i höst när du börjar där igen har Line börjat i skolan.

En förfärad liten Moa tittar på mig med stora ögon medan hon kramar om sig själv.

- Men, mamma, en bamsekram är så hård. Tårarna kommer krypande i ögonvrån.

-Men ge henne en goskram istället då, svarar jag

- Mamma, en lilleskuttkram ska hon få för den är så mjuk och skön, utbrister hon lyckligt.

Mordet i Linköping berör...

Sitter med mitt morgonte i handen och tar en snabbtitt på aftonbladets webbsait. Ögonen faller snabbt på morgonens stora nyhet. Att en 25 årig kvinna hittats mördad i ett bostadsområde i Linköping. Jag sväljer ner klunken jag redan har i munnen men den liksom fastnar halvvägs. Tanken slår mig. I natt är det en mamma och pappa som fått beskedet att deras dotter är död. Mördad av någon som man ännu inte vet vem det är.

Hur överlever man det. Hur överlever man beskedet om att ens älskade älskade barn inte finns mer. Att någon utsatt den man älskar mest i hela världen för så kraftig våld att livet runnet ur henne, ensam på en cykelväg mitt i natten.

Det är ofattbart. Den verkligheten är så skrämmande och så obehaglig att det får hela min kropp att protestera ens vid tanken på hur orättvist livet är.

Att vara förälder inäbär att man ska skydda sina barn. Det är den naturliga instinkten som tar över. Måste kännas fruktansvärt när man inser att man inte kunde göra det. För sånt är livet. Barnen blir en dag stora och det som händer våra barn ligger långt bortanför vår kontroll hur gärna vi än önskar attt vi kunde styra över livet.

Vill bara säga att jag tänker på dem idag. På en mamma och pappa i förtvivlans sorg. På en ung kvinna som blev fråntagen sin rätt till att leva sitt liv. En förälders värsta mardröm är i dag någons verklighet...

Kramar om mina egna barn och är tacksam...så innerligt tacksam att de får finnas här oss mig.

tisdag 26 maj 2009

Ett år med dig!

För ett år sedan såg du oss för första gången...
Vi firade att du äntligen kommit till oss.

Din hud emot min


Vi fick äntligen hålla dig i vår famn

Du var trygg hos oss


Ett år har vi fått följa dig på din väg.
Mött ditt första leende
Oroat oss när du varit sjuk.
Liten har blivit stor.

Mamma och pappa älskar dig!

Stort GRATTIS på din 1- års dag!

söndag 24 maj 2009

Ett år sedan mitt vatten gick

Var länge sedan jag skrev nu. Livet har en förmåga att komma emellan och tiden och inspirationen verkar ha tagit semester. Men nu är jag tillbaka och några rader får tala sitt språk igen.

För ett år sedan låg Melvin fortfarande kvar i min mage. För ett år sedan gick vattnet. Det där magiska tecknet på att vårt älskade barn snart skulle vara här. Jag är lycklig över att ha fått uppleva att bära och föda fram två underbara små liv, men jag känner mig ledsen idag. Ledsen för att jag aldrig mer kommer att få vara med om det igen. Den ultimata lyckoupplevelsen - jag tror inte att något i livet kan slå den känslan!

På tisdag fyller Melvin ett år. Fattar inte vart tiden tagit vägen.

måndag 11 maj 2009

Slutprovet avklarat!


Slutprovet var idag. Vi var på det riktiga tandläkarbesöket och Moa var fantastiskt duktig. Gick som på räls och jag kan knappt fatta det själv. Blev lite så där nagelbitande nervös när Helen gick och hämtade in tandläkaren Nils. Hon kröp upp i min famn och vi fick tillsammans åka upp och ner i tandläkarstolen, och efter det gick även hans del av undersökningen jättebra. Det var en stolt liten tjej som åkte kana ner för tandläkarstolen och en lättad mamma som vet att tandläkaren förmodligen inte kommer att bli något ångesthinder i hennes fortsatta liv.



Efter tandläkarbesöket så åkte vi till Stina på lekterapin då det är hennes belöning när vi utsätter henne för situationer som hon tycker är obehagliga som läkarbesök och liknande. De är så gulliga som ger henne denna belöning för hon älskar verkligen att åka dit.




Även Melvin fick vara med och leka på ett hörn.




Moa målade ett jättefint litet smyckeskrin!

Vanligt i medelåldern!

Gjorde du något speciellt när synfenomenen uppkom undrade ögonläkaren samtidigt som han tittade upp bakom mikroskåpet och spände ögonen i mig. - Nej...det tror jag inte...svarade jag lite trevande. Var visserligen vansinnig över att jag inte kunde hitta den tröjan som jag absolut ville ha i vår gigantiska stryktvättshög, och svor över att Christian alla gånger hade flyttat på den.

Blev liksom som en rinnande ram runt hela synfältet på mitt ena öga och jag började fundera på vad sjutton det kunde vara. Kan inte beskriva det bättre än att det var som att se ut genom bilrutan under ett åskregnfall om sommaren. Men dock bara i kanterna av synfältet. Hade tyvärr inga vinrutetorkare som kunde göra synfältet lite klarare.


Ringde in till jourcentralen för att fråga vad det kunde vara, och efter många samtal från deras sida så kom de fram att jag var tvungen att komma in. suck tänkte jag. Fick en remiss och var till ögonkliniken idag.

Domen löd: Glaskroppsavlossning!

Låter ju hur dramatiskt som helst, men ska tydligen vara ofarligt. Försökte fatta vad doktorn sa men när jag fortfarande inte fattade efter andra försöket så gav jag upp. Läser på internet och läser att det är helt normal i medelåldern! Känner mig som hundra år just nu. Ska till optikern i morgon då jag för övrigt är halvblind i mina gamla glasögon. Får väll göra ett nytt försök att förstå då.

Delta gärna i min undersökning!

Har en mycket seriös vetenskaplig studie här på min blogg som jag skulle bli glad över om ni vill delta i.

(Måste ju prova alla finesser som finns här på bloggspot och dessutom så skulle det stilla min nyfikenhet en liten aning) *ler*

Thorleifs i våra hjärtan!

I lördags jobbade jag på ett ställe där Thorleif spelade. Måste nog ändå säga att trots att det inte är min typ av musik så är jag ändå ödmjuk inför deras sort av kändisskap. För de har presterat något som människor i vårt land faktiskt tycker om och uppskattar. De sprider glädje med sin musik.

De behöver inte skrika, slåss och dricka sig asberusade på invigningsfester för att bli ihågkomna. De kör sin grej, ler åt lyriska gamla damer som får sin önskelåt sjungen från scenen. Den formen av kändisskap bugar jag för.


Svärmor är numera stolt ägare av en alldeles egen signerad skiva!
(dock var det allt för pinsamt att fixa själv så jag skickade arrangören som bulvan)

lördag 9 maj 2009

Mitt möte med expedition Robinson

Efter några minuter på jobbet så får jag veta att det kommer att dyka upp fyra deltagare ifrån Expedition Robinson som bestämt sig för att det ska festa på den krogen som jag jobbar på. Några minuter senare dyker det upp en taxi utanför som signalerar några gånger att här kommer vi!

Ut kliver fyra personer, som jag för övrigt inte har en aning om vilka de är, då Robinsson inte tillhör något av mina favoritprogram. - Är alla de kändisar viskar jag till min kollega som skrattar till och rycker på axlarna...- jo, det är de nog.

En av dem kommer fram till mig och presenterar sig genom att ta i hand på ett sånt där lite mer polaraktikt sätt. - Det är lite dokussåpa här, säger han och pekar på sina tre vänner.

Efter en liten rökpaus så dyker en journalist upp. - Hej! Ni hade ringt oss! De skrattar lite förläget.

De sätter sig i ett hör inne på restaurangen och beställer in ett helrör alla Stureplan och dricker betydligt mer än vad de borde. När jag råkar gå förbi grabbar en av tjejerna tag i min arm och skriker åt mig.- Skaffa ett glas mjölk åt mig, nu! Samtidigt som hon hela tiden drar upp sin axelbandslösa klänning över brösten, och då hör till saken att jag långt ifrån jobbar som servertris eller bartender på det här nöjesstället.

Som ni kanske förstår så är jag inget stort fan av Robinsson eller av kändisar för övrigt. Särskilt inte de som tror att de helt plötsligt har rätt att kräva saker och bete sig hur de vill bara för att de vikt ut sig för halva Sveriges befolkning på lördagskvällarna under våren.

Det kan inte vara lätt att vara B-kändis alla gånger. Särskilt inte på besök i en småstad då ingen av våra övriga gäster ens verkar reflektera över vilka de var. Kanske hade det funkat bättre om de hade haft en t-shirt på sig med texten. Robinson 2009. Jag var där! Så att de själva nästa gång ska slippa fejka sin egen paparazzi bevakning!

fredag 8 maj 2009

Bloggandets magiska drivkraft

Om det här med att följa andras bloggar. Vad är det egentligen som är avgörande för att vi ska dras med av dessa skrivande människors liv, och vilja dela det med dem? Är det humor? Att deras liv liknar vårt eget? Att vi kan känna igen oss i det som de berättar? Eller är det snarare motsatsen till vårt eget lite halvtorra liv som vi kanske söker.

Tycker vi om att dras med i kändisvärldens lyx och glamour och stå lite på avstånd och kika genom nyckelhålet hur Blondinbella och hennes kompisar festar på Stureplan och köper väskor för tiotusentals kr, för att det hos oss själva just för tillfället inte blir mer glamoröst än en billig flaska vitt vin i soffan framför tv-programmet talang på fredagskvällen?

Något annat som verkar dra till sig många läsare är det som jag tror att vi alla är livrädda för. Sjukdom och död. För där fastnar vi gärna. Vi berörs av människor livsöden som långt ifrån är rättvisa. Om cancersjuka mammor och barn som kämpar varje minut för att inte bli av med sina liv. Om föräldrar som mitt i en lycklig graviditet mister sitt älskade och efterlängtade barn. Om sånt läser vi gärna. Om kvinnor som blir slagna av sina män. Om människoöden där någon i familjen plötsligt rycks bort i en allvarlig bilolycka.Där fastnar vårt engamng. Frågan är varför?

Jag behöver bara se till mig själv att det är så, och i mitt eget fall så tror jag att det mångt och mycket är mitt sätt att hantera den rädsla och den frustration som jag känner inför detta. Att utan att egentligen vara berörd våga mig närma det otänkbara. Min egen, och min familjs dödlighet. Deras bloggande har dubbla effekter. De hanterar sin sorg genom skrivandet, och vi andra kanske får oss en tanke om vad som är viktigt här i livet och vad vi har att vara tacksamma över.

Min andra fråga lyder om det är möjligt att i medial utgångspunkt skapa en framgångsrik blogg, om det liv man lever är ett rätt vanligt och odramatiskt liv? Går det ändå att väcka människors intresse?

torsdag 7 maj 2009

Kemisk stridsföring!

Det här med barnmatsburkar. Vilket pucko är det som kommit fram till att det absolut måste vara någon otäck röd nermejad grönsak i dessa. Tydligen så sitter det någon produktutvecklare på Nestle och Semper som uppenbarligen bara älskar morötter och tomat och som tror att barnen kommer att dö av näringsbrist om dessa inte finns med.

För helt ärligt, hur roligt är det med knallorange mat som inte bara förstör barnets kläder utan som även gör att man bör maskera hela sitt kök inklusive sig själv så fort barnet ska äta? Som tur är så har babybjörn fattat mitt problem och tillverkat en hellång regnrock som man kan dra på Melvin för att minimera riskerna. Men så var det resten. Har flera gånger varit tvungen att linda in mig i handdukar och morgonrock för att inte bli helt nedstänkt av detta stridsmedel så fort Melvin med ett illmarigt leende börjar köra bil med munnen.


Nästa gång som jag är hos frissan planerar jag att ta springnota och till på köpet sno med mig det heltäckande plastskynket så jag åtminstone har ett chans att försvara mig nästa gång Melvin blir hungrig!

Barn och studier!

Att plugga heltid med två barn hemma under tiden. En fågel av valfri variant i svart/vit färg kraxade idag i mitt öra att barnen ska vara hemma med heltidstuderande föräldrar. Att om man bara lägger upp sina studier på ett pedagogiskt sätt så kan barnen vara med och uppskatta och tycka att det är roligt med föräldrarnas läxor.

Jag satt och funderade en stund, Ja, kanske det är så, men att jag är korkad nog för att inte förstå det. För vist skulle min snart ettåriga son älska att plöja igenom och utantill memorera socialtjänstlagens alla paragrafer och psykoanalysens fader Freuds alla teorier om psykosexuella utvecklingsstadier, om jag bara lade upp det på rätt sätt!?

För att inte tala om min treåring. Hon skulle också tycka att det vore jätteskoj. Fick hon välja mellan att gå på utflykt med kompisarna på dagis och få provsitta polisens bil och dess utrustning, framför att få sitta hemma och skriva uppsatser och analysera missbrukets baksidor med mig, så skulle väll valet vara självklart.

Men som sagt var, mina barn är kanske inte riktigt lika intellektuella som hennes, eller så är det min pedagogiska utbildning som skulle behöva sig ett uppsving! ;-)

Dessutom så är det här med socionomyrket inte riktigt Melvins grej. Hans stora intresse för närvarande är elutag och avloppsbrunnen i duschen. Så jag tror att studier till elektriker eller rörmockare skulle passa honom bättre!

Ännnu ett traumatiskt hej då!

Blev ännu en traumatisk morgon. Trode det skulle vara en engångsgrej det där med hundvalpsögonen. Idag fick Moa en hysterisk gråtatack och kom springande tillbaka mot dörren när jag var på väg ut. Klamrade sig fast likt en igel vars överlevnad handlade om närheten till mig.

Var bara att sätta mig ner och gosa en stund till och efter tio minuter av förhandlande, lirkande och fjäskande gick hon motvilligt med på att släppa taget om min kropp och gå över till frökens trygga famn i stället.

Någon som vet varför det plötsligt blivit så här?

onsdag 6 maj 2009

Melvin


Min älskade lilla unge. Du är bra underbar!


Hundvalpsögon i fönstret på dagis

Finns det något som gör så ont i mammahjärtat som när man möts av världens största och ledsnaste hundvalpsögon på andra sidan fönsterrutan när man ska vinka hej då på dagis? Jag tror inte det.

Moa brukar vara glad som en liten solstråle när jag lämnar henne så det har inte varit något problem på flera år, och jag har sluppit ha dåligt samvete. Men inte idag. Idag var hon så ledsen, bara stod där vid fönstret med sänkt blick och med inställningen att hon absolut inte skulle vinka.

Hade lust att kasta mig in genom ytterdörren igen och omfamna och trösta henne. Göra sånt som mammor ska göra. Göra allt bra igen. Men det gjorde jag inte, och fast jag vet att hon med all sannorlikhet nu springer runt och leker och lyser som den sol som jag vet att hon är, så gör det fortfarande ont i mig, och det dåliga samvetet har byggt bo för resten av dagen.

tisdag 5 maj 2009

Köpa sex i Ullared

När slår löven egentligen ut? Tittar ut genom mitt fönster och inser att den vår som jag precis anade, nu har förvandlat min omgivning till ett sommarlandskap. Träden är smäktande gröna med små nyutslagna löv och hoppet om livet existerar.

Igår var jag en sväng till Ullared. Kanske snarare för att få göra något utan barn än att handla. Få ensamtid som tanterna på BVC ofta pratar om är så viktigt. Var lagom mycket folk och trots att jag inte behövde något egentligen så slutade ändå notan på 2 600kr. Vem lade alla dessa prylar i min vagn!?

En rolig nyhet på Ullared är att de öppnat upp en sexshop där. Kunde naturligtvis inte låta bli att gå in och kika lite. Var en lite märklig känsla. Jag är rätt frimodig och ickepryd i min natur, men jag fick faktiskt anstränga mig en aning för att lotsas att jag inte tyckte att det var lite genant att vandra runt bland tonårskillar och medelålders kvinnor och män för att titta på lotsasfittor, dildosar och engångsligget Lisa.

Såg inte så många som verkligen handlade, och för oss som fortfarande inte vågat riktig över tröskeln till alla prylar och saker som ska göra vårt sexliv fantastiskt, så kan man lite halvginerat köpa lite massageolja i någon sensuell doft att piffa upp vardagen med, eller när modet och andan faller på gå in på deras webbshop.

måndag 4 maj 2009

Sur

Nu har min besöksräknare slutat att fungera IGEN!!!!!!!!!

Kan någon tala om vad jag gör för fel`????

söndag 3 maj 2009

3 maj - ett magiskt datum

Ibland kan det kännas märkligt att saker kan sammanfalla till just ett datum. Tredje maj är nog mitt magiska datum.



  • Min farmor dog

  • Carina dog

  • Moa blev till

  • Vi flyttade till jönköping

Visst känns det lite märkligt...men händelser som inneburit en stor förändring i mitt liv har hänt just den tredje maj.

lördag 2 maj 2009

Nio år

Tröttheten har flyttat in en mammakropp som krupit upp i datastolen med en filt runt kroppen och som försöker skriva något vettigt. Jobbat två halvnätter i rad och jag antar att det sätter sina spår, då barnen inte tar någon hänsyn till det.

Jag känner mig ledsen ikväll. Kanske för att jag sovit för lite, kanske för att det om några timmar är nio år sedan min bästa vän dog. Det sätter spår. Livslånga spår av saknad. Frustration över livets orättvisor.

Vitsipporna står fortfarande vackra i skogsbrynet och vidrör mina tankar och mina känslor. Fåglarnas intensiva sång om morgonen och kvällen sänder också mina tankar tillbaka till tiden efter att Carina inte fick leva mer. Så många nätter som jag satt på min balkong och rökte, då sömnen var så långt borta och sorgen så nära. Då tårarna rann i förtvivlan till fåglarnas oändliga sång. Men så plötsligt tystande dom. Fåglarna. De somnade men jag kunde inte få ro. Tystnanden blev så påtaglig. Som om hela världen plötsligt slutade leva. Ett vakuum, innan fåglarna framåt halv fem återigen väcke världen till liv igen med sin sång och jag av ren utmattning föll i sömn.

Nio år och jag kan fortfarande minnas hennes skratt, hennes röst, hennes kramar, ja...hela hennes uppenbarelse. Visst har jag lärt mig att leva utan henne, och på många sätt så känns det som om det var i ett helt annat liv som vi kände varandra.

För mig är hon en symbol för liv. För trots att hon inte fick leva så länge som hon borde fått, så har jag aldrig någonsin träffat en människa som älskat och varit så levande som hon, och som genom sitt sätt att vara för alltid kommer att leva i mitt och många, många andra människors minnen.

Jag kan aldrig tacka dig för allt du gjorde för mig, men den här sången är till dig.



Älskade älskade Carina...om du bara visste hur mycket jag saknar Dig!

Årets första dopp

Solen har strålat ikapp med mina barn när de lyckliga fick sitta och plaska i min tvättupphängningshink på altanen. Till Melvin var den perfekt i storleken, men Moa övertygade mig tillslut om att den var perfekt även till henne.

Vatten är roligt, och vad ska man med en massa dyra sommarleksaker till, när 5 vattenkannor och en balja med vatten kan roa halva gårdens barn i en evighet!