måndag 27 april 2009

Till tandsköterskan igen

Idag har Moa varit tillbaka till folktandvården igen och träffat Helén. Hon gör sådana framsteg att jag nästan börjar gråta!
Man skulle kunna tro att hon ligger på plajjan och solar, men trot eller ej så är det faktiskt i tandläkarstolen som hon ligger så avslappnat.
Helén visar hur Moas tandläkare ser ut!
Minne har hon vår dotter. Minns mycket väl att Helén påtalade att det är viktigt att man håller upp överläppen när man borstar framtänderna för att komma åt.

torsdag 23 april 2009

Efter sol kommer regn...


"Suck"

Vårtecken

Härligt glad liten vårblomma!

Grannen HADE fina blommor i sin rabatt.

Moa håller på och lär sig cykla med stödhjul.

Melvin är Moas cykelmekaniker!

En busschaufför, en busschaufför...

Var tillräckligt upprörd i går eftermiddag efter att jag skrivit inlägget om busschauffören att jag bestämde mig för att fortsätta vara förbannad några minuter till och skickade ett mindre glatt mail till lokaltrafiken. Numera är jag ärendenummer 14101 och jag väntar med nyfikenhet på deras svar. (nr 14101? Betyder det att det är 14101 gnällspikar före mig i kön!? )

Trot eller ej men jag åkte faktiskt buss idag igen. Det var nära att det hamnade ännu en gubbjävel på min busslista när han började med att dörren stängdes på min arm när jag var halvvägs in. Han bad om ursäkt och sa visserligen att att det var dörrens fel eftersom att den stängde sig själv och inte hans. Men bad om ursäkt gjorde han i alla fall så med tanke på att det inte var något av mina barn som han försökte klämma ihjäl så förlåter jag honom för denna gång.
Dessutom är han den enda jag varit med om som lyckats köra intill bussen mot den trottoarkant som finns där jag brukar gå av. När han dessutom sänkte bussen så jag slapp hoppa en halvmeter ner till marken med vagnen så blev jag nästan så glad att han numera räknas som en rätt bussig chaffis faktiskt!

onsdag 22 april 2009

Trött


Urless på pipiga, skrikande, gnälliga barn!


Snälla!


Kan inte någin bara komma med en helikopter och hämta mig!?


(Föresten...bil går också bra!)

Bussen må vara miljövänlig, men...

Det här med bussar och kollektivtrafik. Miljövänligt må det vara men det är nog den ända vänlighet som finns inom bussväsendet här i stan i alla fall. Åker inte buss jätteofta men de få gånger som jag gör det så förstår jag plötsligt varför jag inte vill utsätta mina barn för den fara som det faktiskt innebär,. För barnvänligt är det inte för fem öre!

Här om veckan så åkte jag buss tillsammans med både Moa och Melvin. Vi hade varit i stadsparken och lekt och skulle ta oss hem. Busshållsplatsen där vi gick på är mitt i en jättebrant backe vilket innebär att det blir ett ordentligt ryck när bussen återigen börjar rulla. Jag klev på bussen med Moa i ena handen och med barnvagnen i den andra. Jag hinner varken spärra bromsen på vagnen eller få moa till en sittplats innan gubbjäveln (ursäkta ordvalet men han var verkligen det) rivstartar bussen och kör i väg. Så där står jag med en obromsad vagn och en balanserade treåring som är livrädd och inte vet vad hon ska göra. En snäll gammal dam kastar sig fram och tar tag i Moa och hjälper henne upp på ett säte.

Blir vansinnig bara jag tänker på det. Visst jag förstår att de har pressade tidtabeller att hålla, men har man så jävla bråttom att man inte ens har tid att vänta tills en treåring satt sig ner är det något allvarligt fel antingen på tidtabellen eller på den som kör!
(bilden är från http://www.jlt.se/)

tisdag 21 april 2009

Livet är ingen självklarhet

Sitter här framför datorn och funderar lite på livet, och suckar lite över vardagens tristess över skrikande barn och ständiga berg av matrester under köksbordet. Tittar på min enorma tvätthög som bara ligger och skriker åt mig att jag borde stryka istället för att sitta här, liksom fönstrena som i vårsolen skulle skrämma livet ur städtanterna i rent hus. Markisen på uteplatsen är sned och muren runt huset håller på att rasa ner. Sitter ett tag och tycker synd om mig själv och suckar ännu en gång över saker som känns trista och jobbiga. Men som tur är slår änglarna mig i huvudet med någonting hårt så jag vaknar till och ser hur oerhört lyckligt lottad jag är.

Här sitter jag med två friska helt underbara barn och en man som älskar mig mest i hela världen. Men framförallt så är vi friska!

Läser om Vimmelmammans kamp emot sin cancer (finns i min blogglista) och blir så tacksam över mitt liv, samtidigt som jag blir rädd. Jag är rädd för cancer. Jag är rädd för att bli sjuk. För att inte få vara hos mina barn. Jag är rädd för dö. För att mina älskade barn ska bli sjuka. För att de inte ska få vara hos mig för evigt.

Sist jag var på lekterapin med Moa så var jag så tacksam för att vi fick vara där på de premisser som råder. Att Moa får leka för att hon är rädd, och inte för att hon är allvarligt sjuk. Kom in en liten cancersjuk flicka medan vi var där. Med mörk hy, mörka ögon och en ljusrosa mössa på huvudet. Kan tänka mig att hon var i sex års åldern. Livet är fruktansvärt orättvist och på många sätt oförutsägbart. Vad fan spelar en sne markis och ett tvättberg i hemmets mörka vrå egentligen för roll i det stora hela? Jag tror att vi alla måste leva mer för stunden och verkligen vara tacksamma och glada över att vi får leva ytterligare än dag där vi får möjligheten att älska och bli älskade tillbaka.

måndag 20 april 2009

När rädslan blir nyfikenhet

Jag andas ut och gläds över att det gick så bra idag. Melvin har varit på sitt första besök på folktandvården, och jag är så glad för att vi stått på oss och begärt att fy byta tandsköterska. För det var verkligen som natt och idag. Den förra som både försökt tvinga upp Moas mun genom att använda tandborsten som domkraft och skällt på henne och fnyst att ja då får du väll komma tillbaka en annan gång då är numera raderad ur våra liv och det är jag evigt tacksam för.



Hon vi hade idag var helt fantastisk mot Melvin men framförallt emot Moa som vi nu har börjat att terapia även där. Märker så tydligt att lekterapin på sjukhuset även har gett resultat här. Moa är reserverad men hon lät Helen både borsta hennes tänder och kika in i hennes mun en liten kort sekund. Provåkte stolen och satte på sig sina solglasögon för att hon inte skulle få den starka lampan i ögonen. Kändes jätte bra. Vi ska snart tillbaka dit och leka igen.



Moa växer för varje utmaning som hon ställs inför. Att se rädslan i hennes ögon gå över till nyfikenhet är enorm. Vill verkligen lägga en positiv grund för hennes framtida tandläkarbesök. Hon är så duktig min lilla tjej. Jag är så stolt över henne!

Idag kommer en ung kvinna att dö

Läser med bestörtning om den iranska flickan Delara Darabi som mot sitt nekande blivit dömd till döden. Idag ska hon dö. Avrättas, hängas, trots att hon bara var 17 år när hon blev hotad och tvingad att skydda sin pojkvän för det mord som han begått.

Jag blir bestört, arg och ledsen. När människan leker Gud och säger sa ha mer rätt än någon annan att släcka liv mår jag illa. Världen står och ser på när länder gång på gång bryter emot FN:S barnkonversion. Vi måste alla se vårt eget ansvar som vuxna och skydda de barn och ungdomar som runt om i vår värld far illa och bli orättvist behandlade.

Att hänga någon är makabert, och jag kan ej förstå hur det över huvudtaget kan vara möjligt år 2009!

söndag 19 april 2009

Det här med att köpa och sälja saker på blocket

Det här med att köpa och sälja saker på blocket. Visst är det en fattig småbarnsfamilj bästa vän denna sida. Som vi ständigt tycks glutta till på med drömmen om den rätta saken till rätt precis. Ibland händer och när man råkar vara den första som ringer så känns det ibland som en lottovinst då allt som är bra och rätt pris nästan alltid redan är sålt.

Idag är det min tur att sälja, och jag vet inte om det är fler än jag som upplever denna ångest som jag gör just nu. Att det ska komma hem någon och granska ens saker och komma med halvspydiga kommentarer om priset, och att varan inte alls är så bra som man innan beskrivit den. Det är på väg nu. De potentiella köparna och jag önskar så att Christian skulle kunna hinna hem ifrån jobbet innan deras ankomst. Men jag vet att så inte är fallet och det gör ångesten än värre.

Jag är en urusel försäljare så är det bara. Jag tycker om att handla däremot, men när det kommer till det här med blocket så handlar jag och Christian får åka i skyttetrafik över stan och hämta hem det som jag bestämt att vi behöver. För åka hem till folk och titta på saker är nästan förknippat med ännu mer ångest. För vad gör man om man tycket att saken man först trodde sig vilja ha är skitful? Hur slingrar man sig ur den situationen utan att genera både sig själv och säljaren? Jag vet inte och därför kommer jag nog även i fortsättningen att skicka min bulvan till att slutföra mina affärer så att jag kan förbli hemlig för all framtid framöver!

lördag 18 april 2009

Männen i mitt liv!

Tack för att ni finns!
Jag älskar er!

När tiden var oändlig

Det här med tid. Hur kommer det sig att tiden när man är vuxen går så mycket snabbare än tiden när man var barn? Sommarloven var oändliga och jag gick i veckor och längtade efter att reklambladet med årets alla nya skolprylar och bänkpapper ifrån Bokia skulle dimpa ner i brevlådan. Tiden nu känns aldrig oändlig. Allting bara rullar på och jag hinner långt ifrån med allt jag vill och borde.

Påsken var bra. Lilla Moa sprang runt bland husen här på vår gård men lyckan sprudlande i hela kroppen. Hon måste verkligen ha gjort succe med sin charm för så mycket godis som hon hade i sin kaffepanna efter 20 minuter har jag nog aldrig varit i närheten av. Bara väntar på att hon en dag ska komma på att hon vill leka den leken igen och bli liggandes skrikande på hallgolvet när jag i ett desperat försök försöker förklara att tigga godis får man bara göra , när det hänger fjädrar i träden.

På skärtorsdagen så var vi tillbaka till lekterapin och hälsade på Stina. Det var en stolt och lycklig Moa som aldrig verkade vilja åka hem. Stina har kommit att betyda jättemycket för henne, och både jag och Christian är så oändligt tacksamma för att vi fått komma dit. Vi hade köpt ett halsband till henne som tack för all hjälp med texten, änglar finns, du är en. Moa räckte fram ett paket varpå Stina utbrast, - Nemmen, vad har du där? Ett barns givna och spontana svar blir naturligtvis även hennes. -"ett halsband!





Med snälla grannar kommer man långt

Melvin växer. Kryper fram över golvet på sitt eget lilla vis. Moa har charmat vår snälla granne i huset bredvid och jag har fått en barnvakt som jag just nu värderar högst av allt. Hon blir så lycklig när hon får vara med Johanna. Hjälpa henne ränsa ogräs, damsuga bilen eller krypa upp i hennes soffa och läsa hennes nu stora barns gamla barnböcker som står orörda på en hylla i hennes hem. Jag tror hon längtar efter barnbarn och jag är tacksam och glad över att hon än så länge inte har några egna små att lägga sin kärlek och omtanke på.

Solen lyser men vinden blåser kallt idag. Men sommaren är på väg och det sprider en sådan skön känsla inut mig. Melvin blir snart ett år och jag kommer snart att börja i skolan igen. Ser fram emot det nu. Att få göra saker för min egen skull igen. Att tentan gick så jättebra som den gjorde (42,5 av 51) gör mig än mer sporrad att faktiskt börja plugga igen. Jag är faktiskt duktig och det stärker mig.

Hoppas innerligt att vi ska få plats till Melvin på samma dagis som Moa går på. Känner mig trygg med att lämna mina barn där. Jag litar på dem och det är oerhört nära och praktiskt på alla vis. Mardrömmen vore ju att få en dagisplats mitt i stan där det itne växer en enda liten gnutta gräs och där bilarna kör som galningar utanför staketet. Antar att det bara är att vänta och se. Kan ändå inte påverka utgången.

fredag 17 april 2009

Demostrationen för Sofie Lohede skapar hopp inför framtiden







Sofie och rättegången som beskrivs i våra nyhetskanaler och tidningar berör. Skapar ilska och frustration hos många av oss. Skapar en frustrationens sorg även hos oss som inte egentligen är berörda. Vi satt på avstånd och beskådade demostrationen utanför tingsrätten här i Jönköping igår.När barn och ungomar höjjer sina röster, står för sina åsikter och drivs av en innnre kraft att förändra och genomföra saker. Då fylls jag med glädje. Då ser jag ett hopp om framtiden.

tisdag 14 april 2009

Med vitsipporna kommer sorgen tillbaka

Våren har kommit. Sprider ljus och glädje och ger hopp om en framtid sprudlande av nytt liv. Ändå så händer det varje år. Att våren väcker min sorg till liv. En sorg som verkar vara livslång men som jag idag kan leva med. Som jag kan se tillbaka på och med fridfullhet inse att hon inte finns längre. Men när de första vitsipporna knoppas och marken runtomkring mig pryds av det vitaste täcke så brister även tårarna ut.

Trots att det snart gått nio år så minns jag frustrationen och ilskan som jag tampades med. På en steril avdelning i ett högt sjukhuskomplex låg en livsglad trebarns mamma som älskade sitt hem i sitt natursköna paradis i skogen och tynade bort. Vitsipporna i hennes trädgård. Jag ville så gärna att hon skulle få se dem. Få komma hem. Men det blev aldrig så och varje vår kommer den ilskan tillbaka. Vitsippor är förknippat med naturens återfödelse efter vintern, men för mig har de blivit en symbol för orättvisa och död.

Trots att jag inte vill vara ledsen mer så är jag det ändå. Om hon kunde dö så kan alla dö. De jag älskar, mina barn, min blivande man, min familj, mina vänner. Alla kan vi dö och det finns inget som jag är så rädd för som det!

"Cirkel of life"- var en av de låtar som Carina valde till sin begravning. Den är fin, och det var verkligen så hon såg på sitt eget döende i slutet. Att vi alla är delar av livets och naturens kretslopp,

Sofie Lohede- När tragiken blir ett faktum

Vem har kunnat undvika att uppmärksamma fallet med Sofie? Flickan som tog livet av sig för att hon inte vågade möta sin våldtäcksman i rätten. Tragiken är så enorm, och trots att jag inte kände henne så berör hon mig djupt in i min mammasjäl.

Jag ser på mina fina barn. Min älskade barn som lever ett ganska så bekymmerfritt liv. Ser på bilderna på Sofies minnessite på youtube och möts av ett litet litet barn, som ser ut som vilket litet lyckligt barn som helst. Förmodligen inte äldre än vad Melvin är nu. Orättvisan finns närvarande hela tiden. Vi föds inte med samma förutsättningar. Att alla barn inte får ha det så bra som mina barn faktiskt har det gör mig så ledsen. För de är bara barn det handlar om. Små späda små liv som inte själva från början kan välja sin egen väg. Får sår i själen som aldrig läker. Som väljer död framför liv.

Det finns inte ord för det som händer. Att hennes rädsla var så stark att hon hellre dog än att möta honom igen. Att hon var rädd för att ingen skulle tro henne. Vuxenvärlden har svikit henne. Så är det bara. Att hennes förövare ska gå fri för att hon inte kan vittna är ett hån mot hella hennes varelse.

Mina tankar finns hos hennes familj och vänner och jag har full förståelse för den enorma frustration och hat som de känner just nu. Både mot han som gjorde det och emot åklagaren. Men för mig som står här utanför och bara iaktar och blir berörd via medierna så är det kanske lättare att med andra ögon se. Jag kan känna att man ska lämna åklagaren ifred. Att utsätta honom och hans familj för lidande leder inte till något bra för någon. Det är inte han som skrivit lagen. Var istället arga och upprörda på de politiker som har makt att ändra de lagar som är upp åt väggarna fel!

Namninsamling:

http://www.namninsamling.se/index.php

Till minne av:


http://www.youtube.com/watch?v=xHsflvcMn6E

söndag 5 april 2009

Äntligen söndag

Söndag. Äntligen söndag och helgen är snart slut. Ja, den här helgen känns det faktiskt så. På många vis så har den helgen varit jätte bra. Solen har skinit och jag har fått känna smaken av sommar. Barnen har varit friska och Moa har på allvar börjat leka med kompisar som för övrigt varit här till hennes stora glädje. Men så är det, det andra. Det där som får mig att känna mig urless just nu. Christian har jobbat både fredag, lördag och söndag 07-17 och slocknat vid 21 på kvällarna och jag känner mig som en ensamstående mamma, som bara längtar efter att få lite tid för mig själv. Få gå på toa ifred. Få ta en kopp te utan att något av barnen pockar på min uppmärksamhet, piper och gnäller när viljan inte går igenom.
Varit en lång vecka. Är bortskämd med att ha Moa på dagis några timmar om dagen men efter operationen så har hon ju varit hemma med mig. Jag längtar efter lite andrum och lite tid för mig själv.

Räknar ner klockan till Christian slutar jobbet så jag får åka och hälsa på min bästa vän. ICA MAXI!

fredag 3 april 2009

Så var friden slut...

Fredag och solens strålar värmer som aldrig förr. Våren är verkligen här och det är som att få en injektion av glädje rakt in i blodet. Men det finns ett men. Ett men som jag gladeligen skulle klara mig utan och som jag redan efter två våriga dagar svär över. Dessa förbanade getingar. Två dagar utan deras plågande närvaro. Är det allt jag ska få? Kanske är det bara någon gammal övervintrad otäcking som har tinat, för jag har för mig att getingarna inte brukar komma förrän i juli någon gång?

Hur som helst så tycker jag inte om den, och det gör ju inte saken bättre att Christian är lika hysteriskt rädd som jag. Moa blev stucken under ögat på dagis i höstas, så idag när hon fick syn på en geting så blev hon halvt paralyserad och sprang och höll för ögonen och ville gå in. Det är inte lätt det där. Vet inte hur jag ska bemöta hennes ångest, då jag själv är så rädd. Blir ju inte heller bättre av att hon tror att allt som flyger är getingar, då minsta lilla flygfä blir en jättebäst som riskerar att utrota hela hennes existens!

onsdag 1 april 2009

Ett dygn senare

När mörkret lade sig som ett tjockt nattande täcke över vårt hem somnade Moa rofylt i vår soffa. När jag och Christian iaktagit henne så blev det så uppenbart vilka problem hon har haft innan operationen. Den totala friden, och hela den rofylda uppenbarelsen var otrolig att få se. Hon andades lugnt och tyst, henne nacke var inte längre bakåtsträckt för att hon skulle få luft. Munnen var stäng och hon låg helt stilla.

Älskade, älskade lilla unge. Idag är jag så glad för din skull. Hela mitt mammahjärta jublar av tillfredställelse när jag vet att du kommer att må så mycket bättre. Du åt mer frukost idag än du gjort på länge, länge. Din röst är annorlunda. Du pratar inte längre genom näsan eller är så där täppt. Kanske kommer du också snart att mätka att du inte längre är lika trött då du tillåts sova djupt och ostört på nätterna.

Moa är fortfarande lite tagen efter operationen. Varit pigg på förmiddagen men orken räcker inte hela vägen. Nu har hon precis somnat här på soffan.
Det har knappt gått ett dygn och vi kan redan uppleva en sådan stor förbättring.