onsdag 20 maj 2015

Sista dagen

Intalar mig själv att det är sällan som vägar faktiskt tar slut, även om det kanske känns så. Jag står nu här med ett avslut. Har lämnat en arbetsplats som det senaste året berikat mig både som människa, kvinna, vän, arbetskamrat och kurator. Det har varit en intressant resa och just nu ikväll känns det overkligt att den resan nått sin slutstation. Men vägar tar inte slut...de slingrar sig fram i oändlighet långt bortom vårt synfält. Mörkret ligger nu tät över vägen och lyset är släkt i väntan på solen som i morgon åter ska ge sken på min färd...resan fortsätter, nya vägar, nya medresenärer...nya vägar att utforska...men i natt är mitt hjärta sorgset.

onsdag 13 maj 2015

Av kärlek till de som inte hade något val


Håller livet i mina händer. Mitt eget och på sätt och vis också mina barns. Det är ett ansvar och en skyldighet att ta tillvara på varje dag av kärlek till de som inte hade något val. Vi är alla en del av något större. Ett sammanhang som skapar mer mening än vi själva kan förstå.

Lev…människa lev! I tacksamhet ska jag vakna till en morgondag även om molnen ibland känns tunga och regnet piskar mot min kind. Där är bara vatten som faller. Vatten som föder liv till förmån för oss levande. Vi kanske inte ser det just nu. Men en dag kommer världen att blomstra igen.

torsdag 15 januari 2015

Himlen var oskyldigt blå

Ikväll fastnar liksom orden. Har svårt att formulera dem. Är tacksam för det liv jag lever. För min familj. För hälsan. För livet.

Teds toner ljuder ur mina små datahögalare. Texten har säker sin egen historia. Jag har min. Jag njuter av tystnaden omkring mig. Jag och musiken blir ett. Minnena får leva, känslorna får kännas.

En kväll blir natt och jag somnar snart i trygghet.

tisdag 6 januari 2015

När världen står stilla

När världen står stilla vandrar vi på, för livet stannar inte upp fast röda dagar säger att vi borde det. Människor lever, äter, går på promenad, föds och dör. Solen går upp, månen ler i vintermörkret och snöflingor bygger sig en matta på ett biltak någonstans i staden.  

Bild på skridskor

Barnen leker en sista stund innan mörkret faller. Tar vara på vintern. I en ishall kämpar sig ett par ovana fötter sig fram instängda i ett par sprillans nya skridskor och med sin första hockeyklubba i handen siktar han på mål. Lycka att dela med en vän. En närvarande pappa ger av sin tid och sitt engagemang för barnet med de gnistrande ögon och förväntan i hela kroppen. En sista dag på ett jullov i en liten människa liv har passerat. En dag i taget lever vi våra liv med tankarna så mycket längre fram. Vi borde alla kanske blir mer som barn. Stanna, vara, älska, leva precis här och nu.



måndag 5 januari 2015

Tillsammans reser vi till drömmarnas land

Ikväll är ögonlocken tunga. Precis som många andra kvällar somnar jag tätt intill Melvins varma kropp under det tjocka vintertäcket. Mörkret och värmer vaggar mig till ro. Finner frid i själen och andas in hela honom. Precis innan han somnar ser han på mig och säger -Mamma nu laddar vi kärleksbatteriet, och så håller vi om vandra tills hans andning blir djupare och långsammare än min. Drömmarna hälsar på och vi somnar tätt intill varandra väntandes på en morgondag.  

söndag 4 januari 2015

Utan dina andetag

Går det att leva när hjärtat plötsligt stannar när sorgen blir ett nu, när overklighet är verklighet och du aldrig mer blir du?

Går det att finna ro om kvällen när tankarna tar över dagens alla måsten? När fågelsången tystnat och kvar i natten är fordonsljuden?

Går det att hitta till skrattet bortom tårarna när dimman ligger tung? När orättvisan hägrar över att du togs tillbaka alldeles för ung?

En timme i taget blev dagar blev till år. Himlen finns kvar och vänskapen består. Så långt ifrån varandra, men närheten finns kvar. Ingen död i världen kan radera det vi har. När livet stannar fast klockan tickar på går det att andas då?

Går det att återfå längtan efter liv när för evigt nu är för evig tid?  Din livstavla är färdig, en målning varm av frid du finns hos mig för alltid du har nu fått evigt liv. 

Älskade Carina...utan dina andetag så andas jag.

lördag 3 januari 2015

I väntan på sommardagg

Så var snart den här julen över. En röd dag väntar sedan är vardagen vårt liv igen. Visst har det varit skönt med ledighet, med tid för familjen. Att få vara. Släppa jobbet för en stund. Visst har det varit härligt att se glittrande ögon när tomten tillslut kom och vitlade barnens värld, pudrade deras drömmar och inspirerade till utelek. Nu ligger backen återigen grön och kal. Blåsten viner genom de vårlängtande grenarna. Jag kan ibland känna vårluften nalkas, även fast jag vet att det än är lång tid kvar. Knoppar i rabatterna och en son som vill gå ut utan jacka. Cyklar och fotbollar som liksom jag längtar efter en stundande sommar. Julen är snart över för den här gången. De visa säger myndigt att nu går vi mot ljusare tider. Ute ligger mörkret fortfarande tätt över gården. Barnens längtan efter snön kvarblir i luften jag andas. En lite tomte plockas varsamt ner i en låda för vila framöver. Jag ler i tacksamhet. Jag vet, en morgon kvittrar fågelsång igen och sommardagg smeker mina fötter. Tålamod min vän...tålamod.

torsdag 1 januari 2015

En dag, ett slut och en morgondag

En dag som denna. Igår ett år till ända. Idag en nystart för många. En morgondag som kan förändra allt. Är det en nystart vi människor behöver eller behöver vi kanske snarare lära oss att leva här och nu varje dag året runt. Är inte varje dag en möjlighet till förändring? Varje timma? Varje minut? Ändå verkar det som att vi människor har en förkärlek och tro på måndagars och nytt års magiska löften om ett förändrat nu, en ny chans att leva som vi borde, önskar och kanske också lär. Förändringar behöver inga nyårssmällare eller nya omslag på en almanacka med siffror, förändringar kräver mod, styrka och framförallt vilja att göra saker annorlunda. Tyvärr är det så. Det hade varit så enkelt om ett årsskifte kunde fixa våra drömmar. Om det fanns ett magiskt silverregn likt snö som kunde falla över vår otillräcklighet och våra brister och för alltid göra oss till dem vi borde vara, hade brustna nyårslöften inte längre varit ett ord att minnas.

Ett nytt år är en fortsatt möjlighet att göra en vacker målning av vår tid. Jag är här, just nu. Jag får leva, älska och vara med ytterligare en stund. Det är det viktigaste. Så länge tid finns, finns liv. I tacksamhet mottar jag en ny tid.