fredag 21 november 2008

10 månader- i en ängels fotspår



Livet. Vad vet vi om livet egentligen? Vi vet det som varit, det som är, känns och upplevs just nu i stunden. Om framtiden vet vi ingenting. Vi bygger slott av drömmar som vi målar med förväntan, planerar och tror oss ha makten att bestämma hur morgondagen ska bli. Vi tror oss vara kungar med rättigheten att styra allt som händer, och jag önskar så att det kunde få vara min sanning...min hela fulla sanning, och min verklighet.

Saker händer. Träd blåser ner, bilar kör i diket, det faller regn från himlen fast vädret på tv4 lovat oss solsken. Människor som för tre minuter sedan var på väg någonstans dör i fronten på en bil. Ett barn som var ämnad att leva får inte stanna, trots att kärleken till detta barn var starkare än någonting annat.

Jag vill berätta för er om en liten liten tjej som för alltid har en plats hos mig. Den 22 januari 2008 födde min sambos syster en liten Esther i vecka 32. Hon var 41 cm lång och vägde 1470 gram. Hon var en liten kämpe men hon fick inte stanna kvar. En GBS infektion satte käppar i hjulet för den lycka som borde fått vara. Två dygn senare den 24 januari så somnade hon in i famnen på sin mamma.

Jag glömmer aldrig de två dygnen som Esther fick leva. Hur hopp och förtvivlan hoppade bungyjump med mitt hjärta. Jag bad till Gud att de skulle få ha lilla Esther kvar. Med händerna på min egna gravida mage grät jag konstant i flera dygn.

I morgon är det 10 månader sedan en liten liten flicka flyttade in i mitt hjärta. Jag fick aldrig uppleva hennes andetag, men Lotta och Jonas, vad tacksam jag är för att jag fick vara en av få som fick se ert underverk!

Någonstans i en annan värld bortom det som vi kan se och uppfatta, så tror jag att de finns. Alla de små barn som i saknad blev till himlens änglar, men vars fötter för alltid satt sina fotavtryck i våra hjärtan.

Finns en änglamma på nätet som skrivit en sång till sig själv från sin son. Jag tycker att den är underbart vacker och jag är helt övertygad om att om Esther kunde skriva ett brev till dig Lotta så skulle det stå så här.

Gå via länken och välj "ljuset inom dig.
http://www.lealin.com/lucas/default2.asp?d=7&show=8

1 kommentar:

  1. Vilket rörande inlägg. Har själv en liten flicka född i v. 31+6. Finner inga ord, att förlora ett barn är så orättvist!

    SvaraRadera