Att se sitt barn försvinna. Inte få röra. Inte kunna trösta. Hur han i panik slänger sig iväg. Försöker fly in bakom möbler. Medvetet gång på gång slå sitt lilla huvud mot sjukhusets kalla hårda golv och väggar. Det desperata skriken timme ut och timme in. Att krälandes på golvet försöka paraera för att minimera att han skulle skada sig. Att mitt i detta försöka hantera sin egen panik. Att älska det dyraste på jorden gör oss människor till de sårbaraste väsen. Nära faran anfaller dem och vår maktlöshet upplevs som total blir omvärldens trygga hand det som håller stabiliteten. Tacksam och åter tacksam för att jag fått födas just här. Tack för all omtanke ni visat och visar oss. Det är skönt att inte vara ensam när livets stormar drar fram.
Efter lunch får vi åka hem. Solen blänker mot den vitaste snö. Ser ut genom fönstret. Samma utsikt som dagen då vi första gången fick ta med dig hem. En värld där utanför. Vår värld!
Älskade lilla Milo. Du är min värld. Idag känns du igen. Du är tillbaka och får aldrig mer gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar