Jag har fått leva min dröm

Redan när jag var liten fanns min sympati inför dödens framtåg i människors liv. Jag minns så tydligt sommarlovet mellan 6:an och sjuan. Jag och min bästis hade varit och lyssnat på favoritbandet Just D när rocktåget drog fram genom Dalarna. Det var året när Orup, Eriksson och Strömstedt hejade Sverige till bronsmedalj i fotbolls VM med låten När vi gräver guld i USA. Det var stort. Jag var 14 år gammal och hade precis upplevt min första stora musikkonsert.

Dagen efter fick jag veta att en ung kille som kvällen innan hoppat i samma takt som mig vid scenen på natten av någon anledning gett sig ut på riksvägen och där vandrandes i mörkret blivit påkörd och förolyckats. Det var min lärares son. Omsorgsfullt tog jag fram det vackraste brevpappret jag hade. Ett rosa papper med doft av parfym. Konturerna av en upphöjd  ros som gick att känna med fingertopparna om man drog med handen över den. Jag skrev ett brev till min fröken. Tvingade min mamma att hjälpa mig att beställa rosor som tillsammans med brevet kom fram med hjälp av blomsterbud.  Jag har idag ingen aning om vad jag skrev. Men mitt hjärta var hos dom.

Jag tror att det var där det började. Ett innerligt engagemang för människor i sorg. 7 år senare dog min bästa vän. Jag var då 20 år och för första gången i mitt liv kom döden ovillkorligt in i mitt liv. En elegant kvinna  med svartvita kläder stod där så trygg i skenet av alla ljus och blommor som fyllde kyrkorummet. Hon gav mig mod att våga sjunga vid sidan av kistan av en ung människa som inte fick fortsätta leva. Där och då och i tiden efter min väns död blev min väg tydlig. Drömmen om att en dag få vara hon. 

Jag vet inte hur många kistor jag omsorgsfullt burit in, eller hur många händer jag hållit i min hand. Hur många liv som passerat eller hur många tårar jag har sett falla. Men jag är tacksam för vart och ett av dem. Att ha fått förtroendet att finnas nära i den kanske mest sårbara och sköraste stund är stort, och jag är tacksam för det.

I skrivandes stund väntar en annan verklighet på mig bakom hörnet.  Jag tror att det är rätt väg men känslan är märklig. Med så mycket värme i hjärtat slutar jag på Fonus. Gunno, Eva, Henrik, Jan-Åke, Fredrik, Lennart och Emily. Ni kan aldrig förändra människors verklighet, men ni gör verkligheten lite mer överlevnadsbar och ni bär tryggheten vidare.