Idag faller stilla regn ifrån himlen. Solen ligger i vila i väntan på en annan dag, liksom sovande bäbis inuti min kropp. Väskorna för länge sedan packade. Kan knappt minnas vad som ryms inuti dem. Bara hoppas att jag tänkte den dagen de blev till.
Att vara gravid. Vilken lycka det är. Att få känna dessa små rörelser. Vara med och skapa, en vänsignelse utan ord. Men det har varit tungt den här gången. Oron har varit så mycket större. Kanske är det med stigande ålder som vetskapen om alla faror som lurar bakom lyckan fått fäste. När jag var 24 år så fanns inte mörkrets monster. Efter v 12 var allt så självklart. Nu finns de runtomkring mig. Alla dessa små som istället för gurglande bäbisar blev till änglabarn. Tar bort det självklara. Ökar tacksamheten för var dag som går där rörelse blir en bekräftelse på liv. Men jag är rädd. Så rädd för att lyckan plötsligt ska ta slut. Den är så nära nu.
Snart är det dags Karin! Jag tänker på er! Var på förlossningen och undrade om det var du som var i något av de andra rummen....men det var det alltså inte. Men snart är det du! Kram
SvaraRadera