När cirkeln sluts

Cirkeln sluts. Människor dör, nya liv föds. Trädets kala grenar knoppas och på marken bäddar våren med vitsippor. Världen fortsätter snurra. Vi är en del av historien som en dag kommer att ta slut. Det skrämmer mig. Under graviditeten var jag så rädd för att livet jag bar på inte skulle få leva. Nu när han är här har rädslan ändrat karaktär. Jag är rädd för att inte få finnas i mina barns liv. Att något ska hända mig. Att jag ska bli sjuk. Råka ut för en olycka. Utsätta dem för den största sorgen ett barn kan uppleva. Rädd för att Milo ska vara för liten för att komma ihåg mig. Jag vill bara få andas, få finnas, få leva intill evigheten. Lyckan är skrämmande. Den kan tas ifrån mig. Lever för stunden, andas och gläds åt livets mirakel. Tacksam, så oändligt tacksam...men också så rädd för att mista allt det där som just nu känns självklart och som andas liv i hela mig.