Dagarna rullar på. En vecka sedan Milo kom in i våra liv. Känns som en evighet, som att han alltid varit här. För fanns det verkligen ett liv innan honom?
Ligger på sängen och tar hans lilla mjuka hand i min. Nappen ramlar ur hans mun och ett skårrande barnskrik slår mot taket. Han vill vara nära.
Melvin har tagit till sig sin lillebror och rädslan för att skada honom har börjat bli hanterbar för honom. Vill gärna ha honom i famnen och idag kom orden - Mamma det är så mysigt. Han är oerhört mån om Milo och visar stolt upp honom för sina vänner när jag hämtar honom på skolan.
Moa som så gärna ville ha en lillasyster har för länge sedan glömt bort det och kan inte tänka sig ett mer perfekt syskon än Milo.
Vi är trollbundna. Han har oss i sitt grepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar