Skulle kunna sova dygnet runt nu. Livet har pausat och jag har svårt att motivera mig till att gå upp. För första gången har väntan på ett barn blivit till en känsla av evighet då både Moa och Melvin hade brottom till världen. Väntan han aldrig börja. Så jag har varit bortskämd på det sättet. Ingen trodde väll att jag skulle gå över den här gången. Statistiken sa något annat. "Frasse" har uppenbarligen parkerat sig på långtidsparkering och verkar inte ha några planer på att anlända inom kort.
Vill få vakna ur dvalan nu. Få min kropp och min själ tillbaka. Bli mig själv. Melvin längtar efter att kunna brottas med mamma i sandlådan igen. Busa. Leka som förr. Moa går på nålar och bevarar drömmen om en lillasyster ytterliggare någon dag.
Jag vet att det är nära nu...förstår bara inte hur nära kan kännas så oändligt långt borta.
Helg igen. Snälla lilla liv. Bara kom nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar