Idag faller regn stilla från himlen. Tårar rinner ner för mina kinder. Hormoner som påverkar. Vet att det gör mig extra skör just nu och att det är som det ska. Året som gått spelas upp på mina näthinnor. Lyckan över ett plus på en älskad mans födelsedag, men också alla känslor som under vägen varit så tunga att bära. Rädslan, illamående, trötthet, nedstämdhet och känslan av ensamhet. Lycka och ledsamhet som gått hand i hand stora delar av vägen. Nu är han här. Graviditeten är över och jag håller långsamt på att få tillbaka mig själv. Visst är det ett mirakel att kroppen kan skapa liv. Men en graviditet är inte alltid skimrande ljusrosa och bäbisblå. Det är lätt att glömma det. För visst tror man när man står där med ett blivande underverk växande inuti kroppen att det är så det ska vara. För vem vågar säga något annat. Istället blir tanken att det är en själv som det är något fel på.
Har fått fantastiskt stöd av mödravården under den här tiden. Ovärderligt. Tack snälla ni för att ni sett mig, tagit mina känslor och tankar på allvar och sett till att jag fått den hjälp och det stöd jag behövt. Hormoner kan ställa till det ordentligt och skapa obalans i hela kroppen.
Nu efter en vecka kan jag redan känna hur molnet börjat lätta. Börjar känna igen mig själv. Orkar leka med Melvin igen. Spela bandy på gatan. Barnen har varit tålmodiga under denna långa väntan. Jag är ledsen för att jag inte alltid orkat möta deras behov av uppmärksamhet. Men nu finns jag här igen och ser med spänning fram emot sommarens äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar