lördag 2 maj 2009

Nio år

Tröttheten har flyttat in en mammakropp som krupit upp i datastolen med en filt runt kroppen och som försöker skriva något vettigt. Jobbat två halvnätter i rad och jag antar att det sätter sina spår, då barnen inte tar någon hänsyn till det.

Jag känner mig ledsen ikväll. Kanske för att jag sovit för lite, kanske för att det om några timmar är nio år sedan min bästa vän dog. Det sätter spår. Livslånga spår av saknad. Frustration över livets orättvisor.

Vitsipporna står fortfarande vackra i skogsbrynet och vidrör mina tankar och mina känslor. Fåglarnas intensiva sång om morgonen och kvällen sänder också mina tankar tillbaka till tiden efter att Carina inte fick leva mer. Så många nätter som jag satt på min balkong och rökte, då sömnen var så långt borta och sorgen så nära. Då tårarna rann i förtvivlan till fåglarnas oändliga sång. Men så plötsligt tystande dom. Fåglarna. De somnade men jag kunde inte få ro. Tystnanden blev så påtaglig. Som om hela världen plötsligt slutade leva. Ett vakuum, innan fåglarna framåt halv fem återigen väcke världen till liv igen med sin sång och jag av ren utmattning föll i sömn.

Nio år och jag kan fortfarande minnas hennes skratt, hennes röst, hennes kramar, ja...hela hennes uppenbarelse. Visst har jag lärt mig att leva utan henne, och på många sätt så känns det som om det var i ett helt annat liv som vi kände varandra.

För mig är hon en symbol för liv. För trots att hon inte fick leva så länge som hon borde fått, så har jag aldrig någonsin träffat en människa som älskat och varit så levande som hon, och som genom sitt sätt att vara för alltid kommer att leva i mitt och många, många andra människors minnen.

Jag kan aldrig tacka dig för allt du gjorde för mig, men den här sången är till dig.



Älskade älskade Carina...om du bara visste hur mycket jag saknar Dig!

3 kommentarer:

  1. Kunde inte låta bli att gråta lite när jag läste detta fina inlägg. Det är så sorgligt när människor dör för tidigt..

    SvaraRadera
  2. Hej Karin! Tänkte bara visa att jag följer din blogg och säga att jag också tänker på Carina ibland. Hon är saknad av många. /Malin Andersson

    SvaraRadera
  3. Vackert skrivet, Karin.

    Mångar kramar till dig!

    SvaraRadera