Sitter med mitt morgonte i handen och tar en snabbtitt på aftonbladets webbsait. Ögonen faller snabbt på morgonens stora nyhet. Att en 25 årig kvinna hittats mördad i ett bostadsområde i Linköping. Jag sväljer ner klunken jag redan har i munnen men den liksom fastnar halvvägs. Tanken slår mig. I natt är det en mamma och pappa som fått beskedet att deras dotter är död. Mördad av någon som man ännu inte vet vem det är.Hur överlever man det. Hur överlever man beskedet om att ens älskade älskade barn inte finns mer. Att någon utsatt den man älskar mest i hela världen för så kraftig våld att livet runnet ur henne, ensam på en cykelväg mitt i natten.
Det är ofattbart. Den verkligheten är så skrämmande och så obehaglig att det får hela min kropp att protestera ens vid tanken på hur orättvist livet är.
Att vara förälder inäbär att man ska skydda sina barn. Det är den naturliga instinkten som tar över. Måste kännas fruktansvärt när man inser att man inte kunde göra det. För sånt är livet. Barnen blir en dag stora och det som händer våra barn ligger långt bortanför vår kontroll hur gärna vi än önskar attt vi kunde styra över livet.
Vill bara säga att jag tänker på dem idag. På en mamma och pappa i förtvivlans sorg. På en ung kvinna som blev fråntagen sin rätt till att leva sitt liv. En förälders värsta mardröm är i dag någons verklighet...
Kramar om mina egna barn och är tacksam...så innerligt tacksam att de får finnas här oss mig.
Sänder även en tanke till hennes barn och man som den natten förlorade sin mamma och älskade. Det är så fruktansvärt hemskt att man bara vill gråta.
SvaraRadera