onsdag 6 maj 2009

Hundvalpsögon i fönstret på dagis

Finns det något som gör så ont i mammahjärtat som när man möts av världens största och ledsnaste hundvalpsögon på andra sidan fönsterrutan när man ska vinka hej då på dagis? Jag tror inte det.

Moa brukar vara glad som en liten solstråle när jag lämnar henne så det har inte varit något problem på flera år, och jag har sluppit ha dåligt samvete. Men inte idag. Idag var hon så ledsen, bara stod där vid fönstret med sänkt blick och med inställningen att hon absolut inte skulle vinka.

Hade lust att kasta mig in genom ytterdörren igen och omfamna och trösta henne. Göra sånt som mammor ska göra. Göra allt bra igen. Men det gjorde jag inte, och fast jag vet att hon med all sannorlikhet nu springer runt och leker och lyser som den sol som jag vet att hon är, så gör det fortfarande ont i mig, och det dåliga samvetet har byggt bo för resten av dagen.

1 kommentar:

  1. Jag vet hur det känns...jag brukade ringa dagmamman när Oskar storgrät när jag gick, han liksom klamrade sej fast och jag fick bända bort hans armar och störta därifrån. Tala om att man ville vända bilen hela vägen till jobbet..Varje gång jag ringde hörde jag honom glatt sjunga och leka i bakgrunden, ganska skönt faktiskt../Kram Johanna

    SvaraRadera