Sommarvindar som rört vid min frusna vinterkropp längre än någon ens vågat önska, fortsätter blåsa förbi mig. Vad jag behövde känna värme. Var nog inte ensam om det. Temperaturer långt över våra förväntningar av vad en sommar innebär. Lycka i glatt plaskande barn vid Vätterns långa strand och tomma glassfrysar i affären. En sommar som går till historien. Det är svårt att ta in att det stundom kommer att falla löv till marken som bäddas in till evig vila i snötäckt landskap. Lika svårt som att föreställa sig att det en vårmorgon återigen kommer att bli sommar.
Kanske att penicillinen har börjat bita. Tröttheten och mattheten tillsammans med en eländig hosta förgyller inte min vardag just nu. Milo har varit lite gladare idag. Små skratt. Små bus mellan sömndruckna ögon och ett evigt släpande på ett gäng nappar och en snuttefilt. Skönt att se att det går åt rätt håll. Ikväll har han påbörjat en ny penicillinkur då den förra inte biter mot mykoplasma. Att tvångshålla hans lilla panikslagna kropp och spruta ner medicinen i munnen, och få honom att svälja är en evig kamp. Jag vet tyvärr inte vem som egentligen vinner då känsla är att han trots vårt tappra försök lyckas spotta ut hälften. Väntar fortfarande på fler provsvar då alla inte han bli färdiga idag. Får se om de lyckas lokalisera fler objudna gäster som tagit över vårt hem. Melvin, Milo och jag får nu samma medicin och tanken är att vi ska vinna!
Att ha dig här, nära intill. Att höra dina små snarkningar och känna den varma luften av dina andetag mot min kropp fyller mitt mammahjärta med ömhet och tacksamhet. Så lätt att ta förgivet, samtidigt som det i tanken aldrig någonsin kommer finnas plats för ett alternativ.
Ibland bara kommer orden. Som att öppna en kran med vatten. Där finns alltid valet att låta vattnet rinna fritt eller att stänga av. Tror många av oss är bra på att stänga av. Båda våra egna och andras kranar. Vi ställer frågan hur människor mår när våra blickar möts i flyckt. Öppnar många gånger kranen men har ingen beredskap för att lyssna på svaret. Hur mår du är snarare än artighetsfras än en fråga. Min man brukar ibland bli arg på mig när jag pratat med någon i vår närhet och inte frågat dem hur de mår. Han får alltid samma svar. Ställer jag frågan så vill jag verkligen veta, finns inte orken just då att ta emot den andra människans berättelse oavsett vad den innehåller, kommer jag inte att vara den som öppnar kranen. Våga lyssna och våga vara kvar i svaret. Fråga för att du verkligen vill veta. Att hälsa och vara artig kan vi göra på många olika sätt. Spar på orden som är så viktiga. En dag kanske de är livsavgörande. Hur mår du egentligen?
Kanske är det bara jag, men jag tror att vi alla befinner oss där i tanken ibland. Undrar hur det skulle vara att vara du? När backarna känns långa, och livet saknar färg och gnistrande stjärnglans blir tanken starkare. Om jag vore den, eller den eller den personen...kanske skulle allt varit så mycket bättre och lättare då. Det är enkelt att stirra sig blind på grannens förtjusande gröna gräsmatta om sommaren när man själv trampar runt bland tistlar, mossa och maskrosor i överflöd. Lätt att romantisera det som inte är. Svårt att se det vackra som är nära. Andas...livet går upp och ner. Även om du inte kan se det själv står någon annan och stirrar över din välklippta häck och beundrar ditt ogräs och drömmer om att vara du. 
