Din resa till oss

Tänk att det var du hela tiden.

Älskad liten Frasse. Här är din resa!

22 september 2015

12+4 

12+4

Rutin ultraljudet ca v 18

Bilresan till förlossningen 

När brorsan luktar bajs

När cirkeln sluts

Cirkeln sluts. Människor dör, nya liv föds. Trädets kala grenar knoppas och på marken bäddar våren med vitsippor. Världen fortsätter snurra. Vi är en del av historien som en dag kommer att ta slut. Det skrämmer mig. Under graviditeten var jag så rädd för att livet jag bar på inte skulle få leva. Nu när han är här har rädslan ändrat karaktär. Jag är rädd för att inte få finnas i mina barns liv. Att något ska hända mig. Att jag ska bli sjuk. Råka ut för en olycka. Utsätta dem för den största sorgen ett barn kan uppleva. Rädd för att Milo ska vara för liten för att komma ihåg mig. Jag vill bara få andas, få finnas, få leva intill evigheten. Lyckan är skrämmande. Den kan tas ifrån mig. Lever för stunden, andas och gläds åt livets mirakel. Tacksam, så oändligt tacksam...men också så rädd för att mista allt det där som just nu känns självklart och som andas liv i hela mig.

Morgonstund

Doften av bäbis och parfymfritt tvättmedel kittlar min näsa. Hickan har lagt sig och han andas tungt vid min sida. Vi låter förmiddagen passera. I lugn och ro vilar vi.

Nöjd

Så lugn. Så nöjd med livet är du min älskade lille vän. Vem sa att bäbisar alltid skriker?

När hela världen sover

Mörkret omsluter mig. Midnatt har passerat och på våningen ovanför sover de, mina skatter. De enda ljud som hörs är knapprande tangenter och musik ur datorns högtalare. Natten skänker lugn liksom skrivandet. Just här och nu bara är jag. Existerar och andas och njuter av stillheten.

Jag känner sådan kärlek inuti min kropp. Lyckan sprider glädjerus och tårar rinner av tacksamhet över livet. Tacksamhet. Oändligt tacksam över att få vara här. Få uppleva. Få känna. Älska. Bli älskad. Få uppleva mina barn. Känna värmen ifrån deras kroppar i en öm godnattkram om kvällen. Se glädjen i deras ögon när de vågar saker de aldrig trodde, när de lär sig något nytt. Stoltheten i deras ögon när de ser på sin lillebror och bjuder in hela världen att beskåda honom.

När "hela" världen sover, väljer jag ikväll att vara vaken.

LYCKAN- snälla stanna...du är så efterlängtad!

När spegelbilden ler tillbaka

Det har nu gått två veckor sedan Milo föddes. Känns som nyss men ändå som det gått en hel evighet. Han är så självklar i våra liv nu. Som att han alltid haft en plats. Jag kan på något vis minnas känslan av hans rörelser inuti mig, och faktiskt se att det var han som var där hela tiden. Gör tiden som varit lättare. Lilla älskade Milo- så många tårar jag fällt efter vägen till Dig.

Att vara gravid. Att låna ut sin kropp för att skapa mirakel. Visst är det en självklarhet för de flesta av oss kvinnor. Det är magi att se magen växa liksom det nu känns som magi att kroppen tar sig samman efter 23 kilos viktuppgång. Första veckan gick jag ner 13 kg. 

9 april 2016- Några timmar innan Milo föddes.

Livet återgår sakta men säkert till vardag. Jag börjar känna igen mig själv och kan känna ett lugn i det. Jag finns här. Graviditeten lade mig i dvala. Den glada sociala Karin gick i ide. Ser mig i spegeln och för första gången på länge ler min spegelbild tillbaka. 

24 april 2016- Två veckor efter förlossningen.

  

När mormor och morfar kom

Så kom de äntligen. Som barnen längtat. Det betyder mycket för dem att få träffa sin mormor och morfar. Melvin har tränat hela våren för att vinna bandymatchen mot morfar, vilket jag tar för givet att han lyckades med.

Att bli mamma igen är stort och det är med stolthet som jag visat upp mitt tredje barn för mina föräldrar. Milo är deras sjunde barnbarn och enligt mig helt fantastisk.

När tröttheten kom

Tröttheten ligger som en dimma över mig idag. Milo sover nästan hela tiden så jag kan inte skylla min dåsighet på honom. Det är rofyllt att ligga bredvid honom i sängen. Höra hans snusande andning och ljudet av nappen som stillsamt åker in och ut ur hans mun.

Melvin har kommit hem ifrån skolan och sitter en stund framför datorn. Milo fortsätter sova. Moa är ännu inte på ingående utan får kämpa i skolan ännu en stund. Jag bara är. Existerar i deras närhet. Småslumrar tätt intill och njuter av lugnet.

Storebror

Att bli storebror är något som Melvin länge pratat om och önskat. Från början handlade diskussionen mest om att en bebis i huset faktiskt skulle innebära att han inte skulle behöva vara på fritids. Nu när Milo är en verklighet är Melvin så mån om sin lillebror. Han stoltserar fram genom staden med Milo i vagnen, visar gärna upp honom i skolan och håller hans lilla hand när han gnyr i vagnen. Det tog en dryg vecka innan Melvin vågade håla Milo för första gången. Fick en känsla av att han var rädd för att göra lillebror illa. Att se lyckan i hans blick när han till slut vågade får mitt mammahjärta att hoppa av glädje. Melvin är en fantastiskt storebror och jag är övertygad om att han med tiden kommer att lära Milo allt han behöver veta om livet...och lite till....

När livet kommer tillbaka

Solen har verkligen värmt idag och jag och Christian passade på att äta lunch på fjällstugans balkong medan Milo sov och barnen var i skolan. Att bara få vara. Det är viktigt. Att få vara tillsammans som par och åter igen orka börja uppleva livet tillsammans gör mig varm i själen. Graviditeten har i mångt och mycket varit ett vakuum där varken ork eller lust att vara social har funnits. Blir än mer tydligt nu när jag fått tillbaka förmågan att le och skratta igen hur mycket graviditeten påverkat mitt humör och mitt mående. Jag är här nu. Tar en dag i taget och ler i vårsolen.

Så nära intill

Jag bär dig närmast hjärtat och du finner ro.

Att få sig själv tillbaka

Att vilja göra saker. Att åka ner på stan och njuta av att strosa runt. Att känna mig motiverad. Pigg och full av livslust. Det är en skön känsla att jag börjar känna igen mig själv. Solen lyser. Molnen känns idag bortblåsta och vårvärmen smeker ömt min kind och viskar, välkommen tillbaka.

Allt har en sista gång

Allt har en början och ett slut. Inget varar för evigt hur gärna vi än vill tror det. Vi manipulerar vår värld. Bemästrar sjukdomar, mixtrar med naturen, opererar bort ålderdom. Vi inbillar oss själva att vi har makt över livet. Visst, vi kan göra bra och dåliga val under vår resa. Men till sist så har allt ett slut och vi står i chock kvar och undrar vad som hände. Livets början, livets slut. När slutet blir till avsked vet vi inte. Att livets vågskålar väger ojämnt känns otroligt orättvist, men är inget vi kan göra något åt. I en annan del av Sverige har älskande föräldrar idag stängt av även sin andra dotters respirator...att finna någon mening eller rättvisa i att barn dör är från början meningslöst, för den meningen finns inte. Det händer ändå.

Sagas föräldrars blogg

Aftonbladet 2016-04-18

Det finns en sjukdom som jag aldrig förut hade hört talas om. Dravets Syndrom. En kär vän vars dotter har den diagnosen kämpar varje dag för ett liv. Hela familjen kämpar, och lever i nuet på ett intensivt och beundransvärt sätt. För Disas skull och för de andra 50 barn i Sverige som lever med denna diagnos snälla lämna ett bidrag till fjärilsfonden för inga mer små fjärilar ska någonsin få lyfta mot himlen igen!

Dravets syndrom

Vi vill stimulera och skapa möjligheter för forskning kring Dravets syndrom. Med din hjälp kan vi samla in pengar till Fjärilsfonden där pengarna går till forskning. Skänk 100 kr eller valfritt belopp på bankgiro 309-3432 eller via Swish 123 288 52 67.