Skäms lite över att säga det men trots att vi bott här i över tre år så kan jag räkna på en hand hur många gånger vi har varit ut till Råslätt. Till "förorten". Men trots det så tror jag mig veta hur det är att bo där. Att kriminaliteten är hög, att många människor lever på bidrag eller är arbetslösa. Att barn och ungdomar inte lär sig "riktig" svenska. Att betongen är så grå och trist att till och med blommorna dör av tristess. 
Idag var vi dit med barnen, och jag måste erkänna att jag hade jättetrevligt. Råslättsdagarna med tivoli, knallar, loppis och matförsäljning har nog egentligen större betydelse än vad jag först kunnat ana. Det är inte bara ett jippo för de som bor där, det bygger broar över fördomarna som finns, broar mellan människor, kulturer och stadsdelar. Det får sådana som jag att våga åka dit, att våga närma mig något som känns avlägset från mitt vanliga liv.
Glada människor med leende läppar, dofter från andra matkulturer, barn med lysande ögon av lycka och en ballong i handen, grönområden och vackra gångvägar. Vad vet jag egentligen om dem? Vad har jag för rätt att döma? Fördomar finns kvar men betongen bleknar i ljuset av glädjen och gästfriheten hos dem som bor där.
själv bor jag nära Råslätt och jag vågar egentligen inte åka dit någongång eftersom för några år sedan jag åkte dit och när vi kom fram till stationen så fanns det 10-15 invandrar ungdomar som kastade sten på bussen!
SvaraRadera