söndag 6 september 2009

Med rädsla för att dö

Timmarna flyr i dimman av vardagen. En morgon blir till kväll som blir till natt som blir till dag. Någon sa en gång att tiden är flyktig. Den är, och plötsligt har den åter igen bytt skepnad.

Livet går så fort. Jag försöker följa med i flödet. Men jag är rädd. Rädd för att allt en dag ska ta slut. Att jag inte ska få finnas. Att inte få vakna bredvid min älskade Christian mer, inte få se mina barns lycka i nysnöns skimmer den första vintermorgonen. Att inte få svära över för långa köer i morgontrafiken. Aldrig mer få veckohandla på ICA maxi eller kratta löv på hösten. Att allt bara ska ta slut. Att inte få vara med längre. Att inte få vara med om livet.

Orättvisan finns. Unga människor vars liv borde vara självklart dör. Tas ifrån oss. Mammor med små barn de dör också, trots att det strider mot världens alla etiska regler. Det som inte får hända, händer.

En gång i tiden var jag rädd för att leva. Men rädslan för att dö är så mycket starkare. För döden, den bär inga alternativa slut.

Jag vill leva. Låt mig få leva mitt liv!


Länge...

2 kommentarer:

  1. Jättevackert skrivet.. känner så igen mig i det du skriver.. Vet inte riktigt varför jag börjat tänka mer på det sista tiden.

    människan tar allt för mkt för givet.

    Må ljus lysa diin väg kära medmänniska!

    SvaraRadera
  2. Jag älskar dig! Snart gifter vi oss :-)

    SvaraRadera