Blir man någonsin redo för att dö?

Tror ni att man någonsin blir redo för att dö? Att när man väl hamnar i en sådan situation där man vet att tiden är knapp, försonas med det oundvikliga? Jag har svårt att tro det, men kanske hoppas jag ändå på att det är så. Att man när tiden är inne somnar i ett lugn av acceptans och får lämna livet med ro.

Jag tänker ofta på döden. På gamla som levt sitt liv, på barn som aldrig ens fick börja. På olyckor som lämnar kvar älskande i tårar, på människor som jag älskar som inte fick leva.

Många nätter var jag vaken, grubblandes, sökandes svaren på varför. Vaggades till slut till sömns av försommarens svala morgonvindar. När någon man verkligen älskar dör, så tror jag så här i efterhand att det inte går att finna några svar om meningsfullhet. Sökandet i sig är nog ändå resan som räknas. Det är den som leder till acceptans så småningom, inte att man finner ett svar som på något vis skulle rättfärdiga det som hänt, och det som gör så ont av saknad i själen.

Ingens liv är oändligt. Inte mina föräldrars, inte Moas, inte Melvins, inte mitt- inte ditt. Det gäller att leva, nu!