söndag 8 mars 2009

Plötsligt kommer orden tillbaka



Ibland känns det som om mina ord bara tar slut. Som om tankarna liksom fastnat någonstans där inuti mig och inte hittar ut. Att skriva är att andas, att tänka, att låta mitt inre få höras. Inte bloggat på ett tag nu. Kanske har det inte funnits utrymme för tankarna att komma fram. När tidsbristen blir ett faktum, och tröttheten äger mina kvällar blir orden till tystnad.Men så plötsligt kommer orden tillbaka igen.

Jag känner mig lite ledsen ikväll. Jag vet inte riktigt varför egentligen. Kanske för att livet är så sårbart. För att jag är rädd. Rädd för att lyckan som blivit min vardag ska slås ur mina händer och göra mig illa.

Att älska och vara älskad är en gåva. Precis som privilegiet att få uppleva sina barn. Moa och Melvin är de mest underbara små människor. Att mista dem vore verkligen att dö. Jag är tacksam för alla matrester som Melvin matar våra dammråttor under bordet med. Tackam för Moas enerverande tjat om glassar och dataspel. Tacksam...så innerligt tacksam för den lycka som kommit i gåvan av att få bli mamma.

Man tar det som en självklarhet att få bli förälder. Jag vet idag att det inte är så, och jag hoppas verkligen att livet en dag slutar att vara orättvist emot dem som verkligen drömmer. Jag tänker på er. Ni finns hos mig. Ert lilla Troll finns hos mig hela tiden...

1 kommentar:

  1. Fina foton på fina barn. Har saknat dig här på bloggen!

    Kramar

    SvaraRadera