Timmarna gick. Febern kom tillbaka som en raket som for rakt upp mot skyarna. 40,2 grader igen och vårdcentralen ville att vi skulle komma in så att en läkare fick kolla till henne då hon klagade över värk i magen.En klump växte snabbt inuti min mage. Min första tanke var bara NEJ! Låt det nu inte bli så att allt vi byggt upp med lekterapin inför operationen blir förstört!Var noga med att berätta att Moa ingår i teamet för sjukhusrädda barn på Ryhov och till min förvåning så var det helt fantastiska mot Moa. Läkaren hade tagit av sig sin läkarrock, undersökte hennes gossedjur. Överröste henne på beröm och förklarade vad han skulle göra. Tog fram presentlådan och till och med gossekatten fick en för att han varit så duktig.
Jag är fortfarande chockad över hur bra det gick. Det här är första gången som vi varit till doktorn på riktigt efter att hon börjat gå på lekterapin för sin sjukhusrädsla, och jag trodde knappt mina ögon när jag såg vilken enorm förändring som har skett. Hon gapade, gjorde som doktorn sa...var väll inte jätteroligt att ta halsodling, men hon lät honom göra det om än under lite protest.
Jag minns så väl hur det varit innan. En totalt livrädd och hysterisk Moa som skrikit till hon nästan spytt eller svimmat. Som vägrat gapa och som klamrat sig fast runt min kropp. Det var så skönt att se att hon på något vis har fått hjälp att förstå att det kanske inte riktigt är så farligt som hon tidigare trott. Jag vet två underbara kvinnor som Moa mött genom teamet på Ryhov som ska få varsin lång kram av mig nästa gång vi ses.
Det är en otroligt känsla att se sitt lilla barn växa på det sättet som Moa gjort och möta hennes stolta blick när hon erövrat sin rädsla.
Moa min lilla Moa. Vad stolt jag är över dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar