Orden stockar sig någonstans på vägen. Jag sitter här framför datorn, med stelnande fingrar på tangentbordet försöker jag få fram vad det är som gör mig så rastlös i själen. Det är i sådana här situationer när oron knackar på min axel som orden brukar flöda. Återställa mitt inre lugn. Men inte i kväll. Oron har slagit läger och får mig att känna mig ledsen.Moa opereras snart. På tisdag. Jag har inte varit rädd innan. Men jag är det ikväll. Rädd för att något ska hända. Att något ska gå fel och att vi för alltid ska få leva med beslutet om att låta henen sövas ner, utanför vår kontroll. Jag älskar min lilla Mosing så innerligt. Jag vill ju det som är bäst för henne. Men hur vet man egentligen att det val man precis gjort är det som var det rätta?
Moa är lugn. Hon vet ungefär vad som ska hända. Att hon ska sova. Bli opererad. Få äta hur mycket glass hon vill. Jag är glad för att hon inte är så rädd längre. För att tvinga sig på henne i en sådan här situation när jag vet hur rädd hon var innan hade verkligen inte känts bra.
Vi ska till lekterapin i morgon, och till operation för en sista genomgång. Moa ser fram emot att få åka dit jättemycket. Hon tycker verkligen jättemycket om Stina och Sofia som jobbar där, och framförallt så har de fått henne att lita på dem.
Att vara förälder innebär en ständig oro för sina barn. Så är det bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar