Solen lyser och värmer mitt vinterfrusna hjärta. Får min kropp att långsamt vakna till liv igen efter vinterns långa långa närvaro. Den första vårsolen är underbar. Tinar själar, får knoppar att brista och liv att leva. Jag har längtat så efter detta. Önskar mig inga bakslag nu. Tagit farväl av vintern för denna gång.Moas operation närmar sig. Men jag är inte orolig längre. I alla fall inte för att hon ska bli hysterisk. De har tagit hand om henne och hennes rädsla på ett helt underbat sätt på sjukhuset. Tagit henne på allvar och hjälpt henne våga möta sånt som skrämmer.
Moa har fått gå på lekterapi nu under senvintern. Fått leka sjukhus, testat en massa utrustning på dockor och annat som kommit i hennes väg. Vi har fått komma ner till operation ett flertal gånger där hon fått koppla upp en sovmaskin på en docka och de har förklarat på ett oerhört ärligt och pedagogiskt sätt vad som kommer att hända.
Hon älskar att åka på lekterapi och jag hoppas så innerligt att hon även i skarpa lägen kommer att vara mindre rädd än vad hon varit tidigare. För visst gör det ont i en mammas hjärta när ens barn gråter och kämpar i vild panik för att ta sig därifrån!?
Melvin har börjat säga mamma och pappa nu och det är som bumull för hjärtat och vi lyser av stolthet när hans ord kommer från hans mun. Han visar även tendenser på att snart börja ta sig lite framåt och jag antar att vi snart kommer att få fullt upp med att jaga honom på hans lustfyllda äventyr genom huset. Moa är dock inte fullt lika imponerad över att han tar för sig bland hennes saker och dregglar ner dem så de blir alldeles blöta. *ler*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar