Hur många av oss minns inte lukten av skolans gymnastiksalar? Den där riktigt ingrodda svetten som sköljde över än så fort man äntrade ytterdörren. Den där skarpa belysningen ifrån takets alla lysrör och det där gröna golvet som gjorde så ont på ens knän om man föll?Jag har aldrig tillhört dem som gillade ämnet gymnastisk när jag växte upp. Har alltid bara fått mig att känna mig som en stor betongsugga bland ett gäng cirkusartister. Jag blev alltid vald sist, och var inte sen med att beklaga mig över mensvärk för att slippa vara med. Jag är nog inte gjord för att sporta. Är nog helt enkelt inte min lott här i livet.
Minns så väl när jag var yngre. Min mamma som alltid varit en sportfanatiker och som nog aldrig har kunnat förstå oss andra som aldrig riktigt blivit beströdda med det där magiska som hon upplevt. - Ut och spring! Det är så underbart! Man kan lyssna på fåglarnas sång och se blommorna på marken! Öhhhh....det där med fåglarna har jag aldrig varit i närheten av att uppleva. Det finns nog för övrigt inga fåglar i de skogarna som jag sprungit i som lyckats överrösta min flåsande andning, och som inte av ren panik flugit därifrån när jag kommit halvkrälande längs stigen. Skulle möjligen vara någon gammal uppstoppad gråsparv som glömts kvar av en lärarexpedition på nya äventyr. Nej, som jag skrev innan så är det där inget för mig. Visst borde jag röra mig mer, men att finna någon njutning i ett beteende som får mig att tro att jag ska dö i förtid känns inte särskilt lockande.
Hanna har varit och spelat badminton idag och jag och de andra barnen var kvar där under tiden. Moa sprang lyriskt omkring med sitt racket och blev nästan självlysande av den lycka och stolthet som fyllde henne när hon träffade bollen. (heter det verkligen boll???) Melvin satt med ordets rätta betydelse och smakade på vad idrotten har att erbjuda. Han är nog mer som jag, som tror att sport är något man kan äta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar