Avklarad operation- Så stolt över min lilla tjej

En lång dag är ännu inte slut, men vi har kommit hem ifrån sjukhuset och allting har gått jättebra. Vilken oerhört modig liten tjej vi har.

Att söva sitt barn. Oerhört obehaglig känsla att totalt vara tvungen att släppa all kontroll. Hon var så ledsen in i det sista när jag bar henne in i operationssalen. - Jag vill inte bli opererad, fick hon fram mellan tårarna. De sprutade in narkosmedel snabbt för att lindra hennes ångest, och hon somnade i min famn. Jag kan så har efteråt bara konstatera att det är som alla sagt till mig innan. Att man gråter när ens barn väl somnar in, med rädsla för att hon aldrig mer ska vakna upp igen.

Halsmandlarna var jättestora och de har även tagit bort polyperna bakom näsan och en vaxpropp i hennes vänstra öra. Var skönt att få bekräftat att en operation var nödvändig, och att vi inte gjorde det här i onödan. Nu är det över och vi kan pusta ut.
Christian tittade på mig när vi stannade med bilen framför vårt hus. -Karin, lyssna! Jag hör inget svarade jag. - Nej, just det, Moa är helt tyst fast hon sover!

I morgon blir det operation

Bilder från dagens besök på lekterapin och operation. I morgon blir det av. Håller tummarna för att allt ska gå bra.

Hur vet man egentligen vilket som är rätt?

Orden stockar sig någonstans på vägen. Jag sitter här framför datorn, med stelnande fingrar på tangentbordet försöker jag få fram vad det är som gör mig så rastlös i själen. Det är i sådana här situationer när oron knackar på min axel som orden brukar flöda. Återställa mitt inre lugn. Men inte i kväll. Oron har slagit läger och får mig att känna mig ledsen.

Moa opereras snart. På tisdag. Jag har inte varit rädd innan. Men jag är det ikväll. Rädd för att något ska hända. Att något ska gå fel och att vi för alltid ska få leva med beslutet om att låta henen sövas ner, utanför vår kontroll. Jag älskar min lilla Mosing så innerligt. Jag vill ju det som är bäst för henne. Men hur vet man egentligen att det val man precis gjort är det som var det rätta?

Moa är lugn. Hon vet ungefär vad som ska hända. Att hon ska sova. Bli opererad. Få äta hur mycket glass hon vill. Jag är glad för att hon inte är så rädd längre. För att tvinga sig på henne i en sådan här situation när jag vet hur rädd hon var innan hade verkligen inte känts bra.

Vi ska till lekterapin i morgon, och till operation för en sista genomgång. Moa ser fram emot att få åka dit jättemycket. Hon tycker verkligen jättemycket om Stina och Sofia som jobbar där, och framförallt så har de fått henne att lita på dem.

Att vara förälder innebär en ständig oro för sina barn. Så är det bara.

Ny besöksräknare

Min förra mätare har plötsligt slutat vara min vän. Får se om detta går bättre. Känns lite tungt att börja om på noll igen.

Sport och odören av gammal gympahall

Hur många av oss minns inte lukten av skolans gymnastiksalar? Den där riktigt ingrodda svetten som sköljde över än så fort man äntrade ytterdörren. Den där skarpa belysningen ifrån takets alla lysrör och det där gröna golvet som gjorde så ont på ens knän om man föll?

Jag har aldrig tillhört dem som gillade ämnet gymnastisk när jag växte upp. Har alltid bara fått mig att känna mig som en stor betongsugga bland ett gäng cirkusartister. Jag blev alltid vald sist, och var inte sen med att beklaga mig över mensvärk för att slippa vara med. Jag är nog inte gjord för att sporta. Är nog helt enkelt inte min lott här i livet.

Minns så väl när jag var yngre. Min mamma som alltid varit en sportfanatiker och som nog aldrig har kunnat förstå oss andra som aldrig riktigt blivit beströdda med det där magiska som hon upplevt. - Ut och spring! Det är så underbart! Man kan lyssna på fåglarnas sång och se blommorna på marken! Öhhhh....det där med fåglarna har jag aldrig varit i närheten av att uppleva. Det finns nog för övrigt inga fåglar i de skogarna som jag sprungit i som lyckats överrösta min flåsande andning, och som inte av ren panik flugit därifrån när jag kommit halvkrälande längs stigen. Skulle möjligen vara någon gammal uppstoppad gråsparv som glömts kvar av en lärarexpedition på nya äventyr. Nej, som jag skrev innan så är det där inget för mig. Visst borde jag röra mig mer, men att finna någon njutning i ett beteende som får mig att tro att jag ska dö i förtid känns inte särskilt lockande.

Hanna har varit och spelat badminton idag och jag och de andra barnen var kvar där under tiden. Moa sprang lyriskt omkring med sitt racket och blev nästan självlysande av den lycka och stolthet som fyllde henne när hon träffade bollen. (heter det verkligen boll???) Melvin satt med ordets rätta betydelse och smakade på vad idrotten har att erbjuda. Han är nog mer som jag, som tror att sport är något man kan äta!

Så nöjd med mig själv

Så var det avslutat. Tentan gick bra. Åtminstone så är känslan den att det gjorde det. Svart på vitt dröjer veckor innan jag får det, men magkänslan är den jag lever på. Känns som jag burit runt på en container med gammal skrot som jag nu kunnat göra mig av med. Att ha omtentor släpandes efter sig är inget hitt, men jag är tacksam för att jag haft hela min mammaledighet på mig att ändå fixa det här.

Nu är jag fri och ska njuta av de månader som är kvar av min tid här hemma med min underbara lille kille. Lapa in vårsolens strålar och vara den fantasiska mamma till mina barn som jag vill vara. Till hösten drar det gång igen och det är med ett lättnandes suck som jag nu vet att jag inte behöver vara orolig för att byta klass. Jag har trivts jättebra och är så tacksam för att det finns människor som med öppna sinnen tar till sig nya bekantskaper, och som på så kort tid fått mig att känna mig så välkommen. Tack snälla ni...tack!

Våren kommer om än sagta, sagta. Vi satt ute i solen och åt mellis idag. Var en underbar känsla. Märktes att även Moa njöt till fullo av de värmande solstrålarna.

Frustration när tiden inte räcker till

Skulle varit i skolan idag med. Eller rättare sagt så var jag i skolan en liten stund. Hade trott att det skulle fungera att ta med Melvin då han inte gör mycket väsen av sig här hemma, men det fungerade inte alls. Han välta soptunnor. och försökte äta upp det som fanns där i, beta i sladden till en skolkamrats mobiltelefon. Var inte alls nöjd med att sitta själv på golvet och inte kunna ha ögonkontakt med sin mamma. Jag kunde inte konsentrera mig och det kändes att jag störde de andra så jag tog med mig Melvin och åkte hem. Kände mig jätteledsen. Den där känslan av total frustration. När det verkligen är något som man känner att man bara måste få gjort, och så bara fungerar det inte alls med familjelivet.

Har lugnat ner mig igen och tycker nog att jag kan det vi ska tenta av i morgon i alla fall skapligt. Har inte panik längre, men jag är rädd för att misslyckas. Vill verkligen inte tenta om allt detta en gång till!

Snö! Behöver jag skriva mer!?

När en blomma slår ut

Det har varit en väldigt bra dag idag. Varit i skolan och pluggat till tentan med ett gäng andra tjejer i min nya klass. Blev så glad när jag blev tillfrågad om jag ville vara med. Varit lite orolig för hur det skulle bli med en ny klass. Föreställningen om att alla redan skulle ha grupperat sig och valt de personer som de vill umgås med var min verklighet. Rädd för att bli den där nya som liksom inte hör till. Men det är verkligen inte så. Jag har blivit jätteväl bemött och de har inbjudit mig till att få vara en del av deras gemenskap. Länge sedan som jag känt mig så levande som jag gjort idag. Jag är någon mer än Moa och Melvins mamma, och det är denna Karin som idag fått blomma ut. Jag har funnits i ett sammanhang. Blivit uppskattad. Accepterad. Varit någon som andra räknat med.

Det är absolut inte så att jag inte känner mig uppskattad och viktig här hemma, för det vet jag att jag är. Min familj betyder allt för mig. Men det betyder inte att jag inte uppskattar dessa luftbubblor av självförverkligande som andra sociala sammanhang ger mig.

Moa var med sin pappa till distriktsköterskan i morse. Det är tre -dagars -feber som Moa haft och därav blivit helt prickig. Hade inte en tanke på att det kunde vara det, för vi har ju hela tiden trott att hon hade det en gång när hon var riktigt liten. Ska tydligen vara oerhört smittsamt så nu går vi bara och väntar på att inkubationstiden som för oss är en hemlig gåta, ska slå igenom och ge oss ännu ett 40 gradigt litet prick barn.

Melvin är nu 10 månader, 9790 g och 75,5 cm lång. Vart har tiden tagit vägen?

Som cement som faller från skyn

Vart har våren tagit vägen? Jag kände den igår. Anade vad som ska komma. Hela min kropp bara sög i sig av solstrålarna som smekte min trötta vinterhy. Idag föll snön när jag klev utanför dörren. Man skulle lika väl ha kunnat hälla cement över mina knoppande vårblommor i rabbaten, så tung kändes detta vita sattyg som till jul är en välsignelse. Våren måste få komma nu. Längtan efter sommarens varma vindar tar snart över hela min själ. Snälla moder natur- låt den få komma nu!

Moa mår bättre. Febern är borta men prickar pryder hela hennes lilla kropp. Jag fattar inte vad de kan bero på. Är de inte bättre i morgon ska vi söka upp vårdcentralen igen. Jag lever fortfarande på den oerhörda känslan av glädje över att Moas rädsla för sjukhus blivit hanterbar. Det är som en jättesten har släppt från mina axlar och nu hoppas jag bara att hon ska vara frisk nästa vecka så operationen kan bli av enligt planerna.

Melvin håller på att få ännu fler tänder. Dreglar och gnessar och tuggar på allt i sin väg. Fyra uppe och fyra nere har han nu. Moa hade inte en enda tand när hon var till tandläkaren på 1 års kontrollen. Tänk vad olika det kan vara.

Tentan närmar sig och ångesten flyttar allt mer in i mitt bröst. Det är inte helt lätt att plugga när barnen är sjuka och hemma från dagis. Skulle nog vilja säga att det är näst intill en omöjlighet. Christian har vabbat i helgen så jag har kunnat åka iväg till biblioteket och pluggat lite. Om jag blivit klokare går väll att diskutera. Jag gör så gott jag kan med de förutsättningar som jag har. Mer kan jag inte göra. Jo föresten. Jag får be en stilla liten bön om att lärarna valt just de frågar som jag kan svaret på. ;-)

Beviset på att lekterapin verkligen fungerat

Timmarna gick. Febern kom tillbaka som en raket som for rakt upp mot skyarna. 40,2 grader igen och vårdcentralen ville att vi skulle komma in så att en läkare fick kolla till henne då hon klagade över värk i magen.En klump växte snabbt inuti min mage. Min första tanke var bara NEJ! Låt det nu inte bli så att allt vi byggt upp med lekterapin inför operationen blir förstört!

Var noga med att berätta att Moa ingår i teamet för sjukhusrädda barn på Ryhov och till min förvåning så var det helt fantastiska mot Moa. Läkaren hade tagit av sig sin läkarrock, undersökte hennes gossedjur. Överröste henne på beröm och förklarade vad han skulle göra. Tog fram presentlådan och till och med gossekatten fick en för att han varit så duktig.

Jag är fortfarande chockad över hur bra det gick. Det här är första gången som vi varit till doktorn på riktigt efter att hon börjat gå på lekterapin för sin sjukhusrädsla, och jag trodde knappt mina ögon när jag såg vilken enorm förändring som har skett. Hon gapade, gjorde som doktorn sa...var väll inte jätteroligt att ta halsodling, men hon lät honom göra det om än under lite protest.

Jag minns så väl hur det varit innan. En totalt livrädd och hysterisk Moa som skrikit till hon nästan spytt eller svimmat. Som vägrat gapa och som klamrat sig fast runt min kropp. Det var så skönt att se att hon på något vis har fått hjälp att förstå att det kanske inte riktigt är så farligt som hon tidigare trott. Jag vet två underbara kvinnor som Moa mött genom teamet på Ryhov som ska få varsin lång kram av mig nästa gång vi ses.

Det är en otroligt känsla att se sitt lilla barn växa på det sättet som Moa gjort och möta hennes stolta blick när hon erövrat sin rädsla.

Moa min lilla Moa. Vad stolt jag är över dig!

När blev bloggandet en tävling?

Det här med att blogga och nå framgång. Visst finns väll lockelsen ibland när man lite avundsjukt läser i aftonbladet om Blondinbellas flera hundra tusen läsare om dagen. Kan läsa om tips på hur man ska få googel att älska det man skriver utifrån ett söksystems behov, att man ska skriva om aktuella artilklar i DN och expressen för att allt fler personer ska råka ramla in på min sida av misstag. Men jag vet inte om jag tror på att det är rätt sätt att få läsare. Jag vill ju skriva om det som är viktigt för mig just idag. Just nu. Berätta om saker som jag tror kan ge en liten gnutta mening i någon annans vardag. Ha ett budskap. Få vara jag. Om jag ska ta till mig sådana tips så kommer min blogg inte längre att vara äkta, utan en manipulerande text för sökmotorer och människor som av misstag ramlar förbi min väg. Jag vill att människor ska läsa det jag skriver för att det tillför dem något, och för att de verkligen vill det. Ibland känns det som om bloggande blivit mer en tävling om antal läsare än ett sätt att berätta en historia.

Moa är piggare idag. Natten har varit lugn. Febern hålls nere med hjälp av ipren. Att vara hemma med sjuka barn är väll så där måttligt roligt, men min fråga är ändå vilket som är tråkigast. Att ta hand om ett barn som verkligen är riktigt sjukt, eller ett barn på tillfrisknande som inte ätit på tre dygn och som tappar tålamodet var tredje sekund då orken ännu inte kommit i kapp viljan att göra saker? Klart att jag är glad för att Moa börjar må bättre. Men just nu skulle jag verkligen behöva lite lugn och ro för mina studier. *suck*

På andra sidan rutan finns våren

Solen har lyst utanför fönstret idag och från insidan har jag drömt efter våren. Moa är fortfarande sjuk. Hon har legat utslagen hela dagen. Hade en febertopp på 40,5 på eftermiddagen. Den höga febern har inte bara gjort henne utslagen, utan hennes kropp protesterar även genom att hon kräks. Tycker så synd om henne. Hoppas att hon snart kommer tillbaka till oss igen vår gamla vanliga kloka, livsglada lilla individ.

Mitt tidsschema för att plugga verkar spricka totalt. Är så svårt att få ro när hela familjen är hemma. Blir väll som vanligt ett sista minuten panik pluggande på tisdag. Hoppas bara jag klarar tentan denna gång. Det bara måste gå vägen.

Jag vet en liten ängel som skulle varit åtta månader nu. Han och hans familj finns i mina tankar.

När bacillerna flyttar in

Moa har inte varit sig lik idag. Vaknade i morse. Ville inte ha sin välling som hon annars skulle göra vad som helst för att få. Ingen frukost. Borde jag inte ha förstått redan där att hon inte mådde bra idag. Men hon var inte varm eller så. Genomled förmiddagen på dagis. Vilade på en soffa. Ingen lunch. På eftermiddagen så bröt bacillen ut. Nu har hon nästan 40 graders feber min lilla Mosing. Varm som en kamin, och snarkande som ett helt logement med militärer, slumrar hon oroligt på soffan i vårt vardagsrum.

Borde ju ha förstått att något var på gång och kanske gjorde jag det också. Men så finns alla de där måstena som man ska göra som kanske gör att man ändå chansar, skickar barnen till dagis för att det faktiskt inte finns något konkret att ta på. Jag tror att de allra flesta av oss föräldrar gör så ibland. Men visst gör samvetet lite ont så här i efterhand. Vi borde nog alla bli mer lyhörda inför våra barns signaler och behov, och innse att livet ibland måste uppoffras för de små, som ändå i slutenden är det som räknas och som är viktigare än någonting annat.

Stoppade sin bebis i torktumlaren

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4652195.ab

Ja...vad ska man skriva. Finns inga ord. Hur sjuka kan människor egentligen bli?!

När blev en toaborste ett förstahandsval?

Varför ska det vara så svårt att göra sånt som jag borde göra. Eller rättare sagt, varför blir allt annat som i vanliga fall är urtrist plötsligt så himlans intressant? Städa toaletten, stryka, lägga ut kläder på tradera, använda tandtråd. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Även det tråkigaste har plötsligt blivit mer attraktiv än att plugga! Tentan närmar sig och jag lever i tron om att kunskapen ska hoppa på mig, på vägen till godisskålen i köksskåpet.

Moa snarkar på och låter värre än ett helt mopedgäng på övervåningen ,och Melvin närmar sig allt mer ett nytt kruppanfall,genom ännu en halsinfektions framtågande. Vore så typiskt om Moa åker på något nu när operationen närmar sig. Får hoppas Melvin behåller sina baciller för sig själv. Vill verkligen få det här överstökat nu, när allt känns så bra.

Min vän är en ängel

Livet går så fort. Som vatten i en fors som jag med mina händer omöjligen kan stoppa. Jag kan samla droppar av vatten till en liten pöl i mina handflator. Njuta av det jag får ta del av. Vara tacksam över det som händer mig och stannar i mitt liv...om än en kort liten stund. Förr eller senare kommer även den lilla droppen av forsen i min hand att vilja vidare. Det är livets gång. Men varför ska det vara så svårt att acceptera att kontrollen ligger långt utanför bara mina egna händer?

När jag var 20 år så dog en helt underbar människa i mitt liv. Hon var min allra bästa vän och en oerhört stark förebild och trygghet för mig i det livet som jag levde då. Den 3 maj är det 9 år sedan Carina dog och fast min övertygelse är att hon har det bra, så rinner ändå mina tårar nu när jag skriver. Jag tror hon var 41 år när hon inte fick leva längre. Cancern slog ner som en bomb hos en livsglad trebarnmamma som befann sig mitt livet. Trots hennes kämparvilja och kärlek till livet så fick vi inte ha henne kvar.

Det är många gånger som jag önskat få ha hennes hos mig igen. Vill att hon ska se hur bra jag har det nu. Mina vackra underbara barn. Att hon ska komma på mitt bröllop. Någonstans inom mig så vet jag att hon redan omfamnat mina barn, lett på avstånd när hon iakttagit mig iklädd brudklänningar. Jag vet att jag har en alldeles egen underbar ängel någonstans långt där borta och att hon lägger sina vingar som skydd över mig och min familj.

Jag sökte lite på nätet och fann den sången som jag sjöng på hennes begravning. Än idag så förmedlar den mina känslor oerhört väl. Den heter "Vi ska ses igen"...och jag har inte hört den på nio år. Men underbart vacker är den.

Ni som tvingas leva med sorg i era hjärtan och i era liv. Jag hoppas att ni kan finna lite tröst i den här sången. Jag vet att jag gjorde det.

http://www.youtube.com/watch?v=Cpipj_mEVb8

Var rädd om livet. Var tacksam för varje minut som livet tillhör er. Livet är en gåva- absolut ingen självklarhet...även fast jag vill leva med tron att det är så.

Vad ska snö vara bra för!?

Snön har fallit under natten och bäddar in hela mitt vårjublande hjärta i en dm snömodd. Tänker låsa in mig i mitt lilla radhus med neddragna persienner och inte kliva utanför dörren förrän snön smält bort! Är så trött på vintern nu. Trött på att pälsa på alla barnen overaller, leta efter vantar som aldrig finns där man trodde att man lagt dem. Jag behöver ljus, sol, värme och ett underlag som inte gör motstånd var gång jag ska köra ut vagnen genom dörren.

När ett fruset vinterhjärta tinar

Solen lyser och värmer mitt vinterfrusna hjärta. Får min kropp att långsamt vakna till liv igen efter vinterns långa långa närvaro. Den första vårsolen är underbar. Tinar själar, får knoppar att brista och liv att leva. Jag har längtat så efter detta. Önskar mig inga bakslag nu. Tagit farväl av vintern för denna gång.

Moas operation närmar sig. Men jag är inte orolig längre. I alla fall inte för att hon ska bli hysterisk. De har tagit hand om henne och hennes rädsla på ett helt underbat sätt på sjukhuset. Tagit henne på allvar och hjälpt henne våga möta sånt som skrämmer.

Moa har fått gå på lekterapi nu under senvintern. Fått leka sjukhus, testat en massa utrustning på dockor och annat som kommit i hennes väg. Vi har fått komma ner till operation ett flertal gånger där hon fått koppla upp en sovmaskin på en docka och de har förklarat på ett oerhört ärligt och pedagogiskt sätt vad som kommer att hända.

Hon älskar att åka på lekterapi och jag hoppas så innerligt att hon även i skarpa lägen kommer att vara mindre rädd än vad hon varit tidigare. För visst gör det ont i en mammas hjärta när ens barn gråter och kämpar i vild panik för att ta sig därifrån!?

Melvin har börjat säga mamma och pappa nu och det är som bumull för hjärtat och vi lyser av stolthet när hans ord kommer från hans mun. Han visar även tendenser på att snart börja ta sig lite framåt och jag antar att vi snart kommer att få fullt upp med att jaga honom på hans lustfyllda äventyr genom huset. Moa är dock inte fullt lika imponerad över att han tar för sig bland hennes saker och dregglar ner dem så de blir alldeles blöta. *ler*

Plötsligt kommer orden tillbaka

Ibland känns det som om mina ord bara tar slut. Som om tankarna liksom fastnat någonstans där inuti mig och inte hittar ut. Att skriva är att andas, att tänka, att låta mitt inre få höras. Inte bloggat på ett tag nu. Kanske har det inte funnits utrymme för tankarna att komma fram. När tidsbristen blir ett faktum, och tröttheten äger mina kvällar blir orden till tystnad.Men så plötsligt kommer orden tillbaka igen.

Jag känner mig lite ledsen ikväll. Jag vet inte riktigt varför egentligen. Kanske för att livet är så sårbart. För att jag är rädd. Rädd för att lyckan som blivit min vardag ska slås ur mina händer och göra mig illa.

Att älska och vara älskad är en gåva. Precis som privilegiet att få uppleva sina barn. Moa och Melvin är de mest underbara små människor. Att mista dem vore verkligen att dö. Jag är tacksam för alla matrester som Melvin matar våra dammråttor under bordet med. Tackam för Moas enerverande tjat om glassar och dataspel. Tacksam...så innerligt tacksam för den lycka som kommit i gåvan av att få bli mamma.

Man tar det som en självklarhet att få bli förälder. Jag vet idag att det inte är så, och jag hoppas verkligen att livet en dag slutar att vara orättvist emot dem som verkligen drömmer. Jag tänker på er. Ni finns hos mig. Ert lilla Troll finns hos mig hela tiden...