Där ute finns de. Människorna som lever liv långt ifrån mitt eget. Jag slås av verkligheten där jag sitter på en sliten träbänk utanför polisstationen och tittar upp mot våning fyra där häktet ligger. På taket syns rastgårdarna där sommarhimlen kan beskådas genom galler. Jag ser ner på mitt barn som tryggt ligger mot mitt bröst ammandes. En gång var de precis som han liten. Människorna på taket. Hur hamnade de där? Någonstans sitter det mammor som nu har häktade barn. Smeker Milo över hans tunna hår och anar smärtan i bröstet om det en dag skulle vara han. Oavsett vem du blir när du blir stor kommer jag alltid älska dig. Kommer göra allt i min makt för att du ska välja rätt väg i livet. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar