När barnen inte gör som jag säger stiger stundtals frustrationen. Ibland är ett nej enbart ett nej för att det kanske inte är läge för det barnet önskar precis just i stunden. En glass före maten, eller annan önskan om ting i affären. Jag kan i dessa stunder ändå ha acceptans för att det blir tjat, Att det blir skrik och protester och ibland ett och annat trotsbeteende. Men så finns de där andra nejen som sägs av rädsla och av omtanke. De där nejen när barnet utsätter sig själv för saker som kan vara farligt och trots tillsägelse ändå gång på gång utmanar både livet och min föräldrarätt att bestämma. Då växer frustrationen och jag har svårt att hantera mina känslor. Blir som rädda och oroliga föräldrar lätt blir. Arg. Vill bara mina barn det bästa. En dag hoppas jag de förstår att vi inte sätter upp gränser av elakhet, utan av oändlig kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar