När knoppar slår ut

Så kom sommaren. Allt väcks till liv. Grannar som inte synts till sedan oktober hejar glatt på sina uteplatser. Barn leker på vår innergård trots att klockan slagit sent. Grillarna sprider doften av sommar och fräknar på barnens näsor börjar framträda. Värmen tinar ett fruset mammahjärta och kraften efter en lång vinter börjar komma tillbaka. Inte bara trädens små blad som knoppas och slår ut. Vi upplever nog alla en mer eller mindre pånyttfödelse.

Det är befriande att skriva, Jag är glad att orden har kommit tillbaka till mig igen. De har åter börjat flöda. Kanske för att jag behöver det. Kanske för att någon där ute behöver det. Jag är tacksam för er som läser. Som delar mina tankar och som kanske ibland tänker till och blir berörda. 

Vi kämpar alla på. Vi har alla demoner, motgångar och saker att kämpa med i våra liv. Ingens liv är alltid skimrande rosa även om de flestas flöden och blogginlägg vill få oss att tro det. Det handlar om självcensurering. Om vad vi väljer att dela och skriva om. En blogg visar sällan hela utan endast delar av verkligheten. Integriteten är viktig. Det är en balansgång att vingla sig fram i bloggvärlden. Vad vill jag att ni ska veta och vad bör förbli för er en hemlighet? 

Jag är en kännande människa. Styrs av känslovågar mer än jag ibland skulle vilja. Känslor är dock något som jag är tacksam för. Det är de som gör oss just levande. Levande men också sårbara. 

Inget varar för evigt. Inte du och inte jag, Trots att jag jobbar med döden nästan varje dag så är det svårt för mig att ta in att jag en dag inte kommer att andas längre. Att mina skor kommer sluta gå på stadens gator, och att mina ord för alltid kommer att tystna. Jag är inte rädd för att dö. Jag är bara rädd för att inte få finnas. 

Knoppar slår ut i blom och världen blir vackrare än någonsin.