En ung man blir mördad på öppen gata i Jönköping. Plötsligt kommer det onda nära. Blir till mer än bara en rubrik som passerar mitt synfält.Jag blir berörd. Bilder av människor som jag tidigare mött passerar mitt filter. Undrar om det var han, eller han, eller han? Vem dog, vilka är gärningsmännen? Vad var det som hände egentligen?
Vad tänker man när man ligger där badande i sitt eget blod? Inser man att det är kört? Känner man när livet rinner ifrån än, och blir till en blodpöl under ens kropp? Är man rädd eller lägger änglarna en dimma som förband över ens själ, så att det hemska blir till ett töcken? Hur tvättar man någonsin bort blodet ifrån sina händer när man stulit någon annan människas rätt till att leva sitt liv?
Åkte förbi mordplatsen i lördags kväll. En liten liten handplockad ros låg vid sidan av vägen. Det enda som vittnade om att något hänt där. En ros har nu blivit fler.
Slås åter igen av tanken. Vem var han; tidningarnas identifierade 25 åring? En blomma, korta notiser under tidningarnas rubriker. Var hans liv mindre värt frågar jag mig själv. Var hans liv mindre värt än Therese Johansson Rojos ? Vad är det som gör att hans öde, att hans död inte är lika intressant utan bara en i mängden av alla olyckliga omständigheter som leder till tragedier där ute?
Vi kommer snart att ha glömt honom. På krogen dansar människor vidare, dricker för mycket, kysser varandra. Får glasbitar i fötterna, bråkar med ordningsmakten. Livet rullar på som om inget har hänt. Många var vi där ute i lördags som hade lyckan att fortfarande få ha våra liv kvar.
En man som ett dygn tidigare var en av oss är nu borta. I en lägenhet någonstans står ett par skor som aldrig mer kommer att få dansa...
ja, verkligen hemskt..livet försvinner så fort, det känns lite kusligt att vi inte vet hur länge vi får vara kvar här och alla runtomkring en..
SvaraRadera