Tänk så många livsöden det finns där ute. En del passerar, lämnar korta frekvenser av minnen. Andra når aldrig fram. Men så finns det människor vars historia för alltid stannar kvar och som lämnar spår.Sitter och ögnar över de senaste inläggen på familjeliv. Mina ögon stannar till: "3 år sen på dagen sen jag gav bort min bebis".
Den här kvinnan blev en kväll våldtagen när hon gick hem på kvällen. I vecka 23 märkte hon att hon var gravid med sin våldtäktsman. Hur hanterar man det? Hon födde barnet men hade redan innan bestämt sig får att lämna bort det. Hon höll aldrig barnet. Ville inte ens se honom. Han fick en ny familj. Men hur blir man någonsin hel igen som "mamma" efter en sådan upplevelse? Hur hanterar man de oerhört dubbla känslorna som måste finnas?
Det är lätt att glömma bort att det här med barn och graviditeter inte för alla är förknippat med oändlig lycka. Det finns så mycket som händer där ute som jag är lyckligt och tacksamt omedveten om. Barn föds in i förhållanden där de inte är önskvärda. Ses som misstag. Barn blir till, till följd av våldtäkter, fyllesex där de efteråt kanske inte ens minns varandras namn.
Barn sägs vara en gåva och ibland känns det konstigt att de lämnas ut så orättvist och så felaktigt. Så många par som längtar efter ett eget barn, medan andra som inte ens kan ta hand om de barn som redan finns ynglar av sig och blir allt fler som socialen tillslut får ta hand om.
En anonym adoptivmamma skriver i samma tråd om den oändliga tacksamhet som hon känner för sitt barns mamma som var i en liknande situation, och vilken lycka denna kvinnas beslut har givit henne i sitt liv.
Den enes bröd den andres död- ja ibland är nog livet just så förbannat orättvist!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar