När begravningar blir till ett kommersiellt jippo

Blev här om dagen tillsammans med hela världen sittande framför Michael Jacksons begravning på tv 4. Ögonen blöttes upp till tårar som rann. Inte för att jag egentligen bryr mig att han inte finns längre, inte heller för att han varit någon favorit i min musikhistoria, utan för att känslan av hans ensamhet blev så stark och så påtaglig. Men hur kommer det sig att jag får denna känsla trots de 11 000 personer som fanns där, och trots de tal som ändå lyfte fram en lyckad och älskad kille.

Sorg är för mig något vackert och något naturligt. Något som ändå ger uttryck för att personen som inte längre finns varit älskad och nu är saknad. När man i direktsändning i tv väljer att "sminka bort", det som ändå visar på någon slags männsklighet för hans egentliga person blir jag illa till mods. Dolda ögon bakom solglasögon lämnar ett stort frågetecken hos mig? Är det fult att vara ledsen eller orkar man inte möta alla granskande blickar eller vad handlar det om?

I min värld har man solglasögon ute när solen skiner, som skydd för sina ögon, för att vara lite sommarläcker eller för att möjligen dölja bakfyllan som vittnar om gårdagens fest. Inte när mantar farväl av sitt barn, sin vän eller sin bror.

Michaels dotter i ett tårdrypande farväl skakade om oss hemma i tv-sofforna. Jag frågar mig, när blev ett bars sorg efter sin pappa världens egendom?

De har med all sannolikhet valt det här själva, men mitt råd är ändå, lämna dessa människor ifred så att de vågar sörja utan glasögon, på en plats där de har rätt att vara hur förtvivlade och ledsna de vill, utan kameror, utan publik.

Det var en fin konsert de visade på tv duken, ett kommersiellt jippo där biljetter sålts för miljonbelopp.

Nedanför scenen så fanns han. Michael Jackson som en rekvisita på sin egen begravning!

Foto: AP