Pratade med min gamla morfar på telefonen idag. Han lät ledsen och mådde inte bra. Plötsligt så small det till. Jag tittade mig omkring och undrade vad barnen nu hade rivit ner, men fann inget. Tittade till mina kastruller med mat som stod på spisen och till min förvåning så hade glaslocket exploderat och bildat ett kärleks konstverk som är så fantastiskt vackert.
För mig blev det en symbol för livet på något vis. Har man bara kärleken som drivkraft så rasar inte allt för att det blir sprickbildningar efter vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar