Plötsligt så kommer den dagen då man inser att barnen faktiskt börjar bli stora. Babybubblan spricker och världen där utanför kommer med snabba steg emot mig igen. Tiden går så fort. Minnena verkar aldrig blekna.
Den där totala lyckan när jag fann min vagn i affären. Hur jag smekte mina händer över dess tyg, längtandes efter den där lilla Frallan där inne. Hur jag gick fram och tillbaka i vår hall körandes gossedjur till sömns, drömmande ögon som visste att snart skulle mitt älskade barn ligga där i. Stoltheten i de första turerna på stan där hela världen kunde ha fått se mitt lilla underverk.
Nu är den borta. Vagnen. Idag har jag sålt den till en annan drömmande mamma. Känns konstig. Sorligt på något vis. Försöker förklara för dem som inte själv är mamma, med det är svårt. För jag innser ju själv hur absurda mina känslor är. Det är en pryl jag har sålt. En vagn. Inte mina barn. Ändå så finns det en viss udd av sorg där. En ledsamhet över att det som varit nu ändrar inriktning.
Jag förstår precis din sorg och saknad. /susanne
SvaraRadera