När nyheterna inte längre är lika heta faller de till glömska. Människorna bakom de stora rubrikerna. Vem minns Soife Lohede idag. Tjejen som var löpsedelstoff i flera veckor. Flickan i Jönköping som tog sitt liv samma dag hon skulle vittna mot sin våldtäktsman?Den 15 åriga flickan Tess i Stureby mordet. Hur länge kommer vi minnas henne? Hur länge kommer vi att minans barnen som idag fortfarande sitter inlåsta i väntan på rättegång för mord på en jämnårig kamrat?
Vi läser, följer med skräckblandad nyfikenhet vad tidningarna skriver. Har det kanske som morgonnöje varje dag. Som en rutin som ska få oss att vakna i lagom tempo innan jobbet. Snabbläser medan vi sitter på toa och skiter. Tänder brasan med resterna som ens knappt blivit lästa ordentligt.
Bakom rubrikerna finns människorna som för alltid kommer att få leva med artiklarna. Vårat nöje är deras verklighet. De glömmer inte. Där ute finns fortfarande två mammor och pappor vars barn hängts ut som mördare i media och på internet. Där ute finns fortfarande Tess och Sofies familjer som aldrig mer kommer att få krama om sitt barn.
Men kanske är det så att vi måste få ta det som skrivs i tidningarna med en klackspark, för vem skulle annars orka läsa det som står där?
Ja vi glömmer fort och lägger tragiska händelser till historien...Jag slutar aldrig förundras över människans förmåga att glömma och gå vidare, andra världskrigets offer tycks för somliga inte existera utan nya organisationer med liknande tankar som Hitlers växer rasande fort speciellt i de utsatta länderna!Märkligt men sant tyvärr!Ha en skön dag!Kram Johanna
SvaraRadera